Åka skidor. En gång till. Andra gången i mitt liv.

Förra gången hamnade jag i out of bounds. I 5 graders nerförsbacke. Varje gång jag försökte ta mig därifrån föll jag en halv meter ner i skaren. Ålade mig slutligen upp. Allt filmades. Filmen är bland det roligaste som finns. Säger dom som inte var out of bounds.

Liften är inte att leka med. En gång hoppade jag av för tidigt och kanade baklänges ner i en skylt. Ett ben på vardera sida. Det var innan jag lärt mig att komma ur skidorna. En annan gång hoppade jag av för sent. Det var inte heller så roligt.

Första backen, barnbacken, var en pina. Gick för fort. Kunde inte bromsa. Ingen hade lärt mig hur man skulle göra. Min bror är en ond bror. Det sa hans fru i alla fall. Själv tappade jag målföret av skräck.

I mitten av veckan trillade jag för 164:e gången. Grät. Blåmärkt. Syskonbarnen stod runt omkring och försökte låta bli att skratta. Jag kom fick hjälpas upp av barn under 10 år. Nesligt.

Jag var utsedd att vara barnvakt till minstingen, fyraåringen. Efter två dagar såg jag inte röken av någon. Inte ens fyraåringen. Hon var nere innan jag djupandats färdigt. Det var skönt. Då kunde jag pensionära mig ner i sakta mak. Då var det ganska ljuvligt. Men det gick inte så fort.

Gick i skidskola. Med danskar. Var duktig i mängden. Sista dagen åkte alla danskarna hem. Jag tillbringade dagen som enda elev till skidläraren. Hon sa att vi skulle prova röd pist. "Rött är fint", tänkte jag och följde lydigt med. Kanade ner i säkerhet på rumpan. Tur att den är omfångsrik. Skidläraren ångrade nog sitt förslag. Har aldrig varit så skräckslagen i hela mitt liv.

Efter en vecka trumpetade jag ut att jag aldrig någonsin skulle våga åka utomlands för att åka skidor. Oavsett hur många skiddrinkar jag får. Oavsett hur många pengar lite det kostar. Alldeles för omfattande skidsystem. Rädd för att åka vilse. Eller tvingas kravla mig ner för röd pist för att komma hem.

Nu planeras resa till Österrike.

Jag tror jag måste låta sinnesundersöka mig.

Nu fluffas det både här och där i våra liv. Idag fluffades vårt hem. Nya krukväxter, fruktfat, nya handdukar, perfekt bäddad säng, bortplockning av överflödigt lullull, gräsmatteklippning. Jag till och med blandade en bringare med fläderblomssaft för att förmedla den rätta sommarkänslan på uteplatsen. 

Det var faktiskt en perfekt fotograferingsdag - solen sken från en klarblå himmel. Jag vimsade omkring och tappade ett fruktfat med plommon och snubblade över fotografens blixt (som jag trodde var sån där Carola-vind - den lät ju så!).

Skönt att den här biten är överstökad.

Fick BFA:s medlemstidning igår. Kastade mig över nyheter om Landet och upptäckte till min fasa att BFA:s auktorisation ska förnyas i januari 2008. Det kan leda till några månaders uppehåll i ärenden. Man hoppas att inte väntetiderna ska öka, men tjena... det tror jag vad jag vill om.

Min oro handlar inte främst om väntetiderna (hur otroligt den nu än låter). Nä, jag är mest orolig för att man ska ändra kraven på adoptanterna. Vi har ju vår ålder och korta äktenskap emot oss - det är områden som är lätt att strama upp om Landet vill ändra några kriterier.

Just nu står vårt hopp till att vi ska hinna sända våra handlingar till Landet innan auktorisationen förfaller. Jag förmodar i alla fall att sända ärenden inte omfattas av eventuellt nya regler. Men man vet ju aldrig.

Fast först måste vi ju få vårt medgivande...

Jag tror jag måste ringa till BFA för att förhöra mig om läget.