Sitter och lyssnar på sonen som låter som en marskatt. Det mesta är fel. Fel tidpunkt på dygnet för son att vara vaken. Fel årstid för son att låta som en marskatt. Fel ras.

Annars har allt annat med midsommarhelg och födelsedagsfirande varit exakt perfekt ultrarätt.

De två sista dagarna har jag ägnat mig åt sånt som jag ägnade mig åt alltid förut. Jag har nämligen varit social med arbetskamrater och kamrater. Plötsligt har jag blivit törstande efter vuxenkontakter och uppskatter det på ett sätt som jag aldrig gjort förut.

Igår åkte jag på "obbö" som vi kallar all föräldrabortavaro inför Knodden. Det var ju inte helt osant eftersom jag träffade gamla favoritkollegan från förr. Vi hade en coca-cola kväll. Det brukar bli så eftersom hon kör och jag därmed sympatidricker ickealkoholhaltiga drycker. Det går bra det med. Vad som gick mindre bra var att jag lyckades dänga upp dörren på hennes nya bil i en Skoda så alla fick blessyrer och jag ville slänga mig i närmaste stadsdamm av skam. Men sedan hade vi hiskeligt trevligt. Jag som oroat mig en smula för att jag skulle bli en sån där människa som inte kan prata annat än om sitt fantastiska underverk där hemma blev lugnad - jag har minsann kapacitet att knappt prata om mitt barn på en hel kväll. Jag älskar honom ändå.

Idag åt jag lunch med min favoritchef och pratade jobb i 1,5 timme innan det var dags för klippning och allmän uppfräschning. Och då pratade jag heller knappt om Knodden! Jag älskar honom ändå.

Ikväll kom favoritvännen och hennes son förbi eftersom de var husvilla pga av en visning av deras hus som är till salu. De flyttar ut på landet på torsdag och jag känner mig alldeles översiggiven. Nu kan vi ju inte gå på spontanpromenader till varandra längre. Inte för att det har skett  i någon större omfattning men vi har i alla fall haft möjligheten. Dessutom är det praktiskt när man firar midsommar och nyår ihop. Knodden örlade omkring i trädgården tillsammans med sonen och vi passade på att avskedsdricka en massa vin. Sedan tappade jag favoritvännens iphone i stenade uteplatsen när jag skulle kolla in deras nya minigrisar. Jag ville slänga mig i Knoddens pool med knähöga vattenstånden och dränka mig i skam. Men jag pratade i alla fall inte bara om Knodden. Bara lite. Och jag älskar honom ändå.

Som slutkläm på kvällen tappade jag en massa Knoddleksaker på samma stenade uteplats.

Jag tror man blir fumlig av att bli mamma. Men jag har i alla fall inget tvångsmässigt behov av att prata om Knoddens fantastiska framsteg, liv och leverne. Tack och lov. Jag är lugnad. Jag är som vanligt. Men fumligare.

Jag har köpt majskrokar. Föll för Maria Montezamis marknadsföring. Det måste ha blivit fel någonstans. Det måste vara ostbågar som avses. Majskrokar är ju smaklösa och fastnar i gommen. Hur kan Maria längta så mycket efter dem?!

Fast det är klart. Majskrokar är kalorisnålt. Det är inte ostbågar. Alltså gillar jag ostbågar. Jag gillar allt som är kaloristinnt. Förutom konserverade champinjoner. Det är nog inte så kaloristinnt men jag älskar att äta dem direkt ur burken. Hela. Inte några skivade slamsor.

En ny erfarenhet är förmågan att glömma det som varit och fokusera på det som är. Hur jobbigt den än var när Knodden var pappig så är det glömt nu. När han tar min hand och ler sitt ”jag tycker om dig”-leende försvinner alla bekymmer. När vi matar Maxi, Rorri, Nalle Puh och till sist Knodden under samstämmiga ”mmmm” känner jag hur jag sväller inombords. När han härmar allt jag säger och gör framsteg varje dag blir jag så stolt, så stolt. Och då finns inte de tråkiga dagarna längre. Det fylls liksom på med nya och bättre dagar.

Jag har inte mycket tid för mig själv längre. Kan väl inte påstå att jag är strukturerad och har en plan. Jag bara är. Låter Knodden styra dagen. Vill han gå till vänster så går vi till vänster. Vill han dammsuga så dammsuger vi. Eller spelar ”mamme po” och säger i kör ”det kurrar i min mage”.

I sommar ska vi bara vara men till hösten behöver jag fundera på hur vi kan vidga vårt umgänge med andra familjer som har barn i samma ålder. Det tynger mig. Jag gillar inte att fösas in i sammanhang där jag själv måste ta initiativet hela tiden. Jag vill bara att det ska lösa sig. Men det gör det inte om man är adoptivförälder. Det finns ingen BVC-grupp där man kan leta kompisar. Överhuvudtaget finns det inte så många familjer som är hemma med barn som är runt tre år. Och Knodden måste ju få träning i det sociala för att inte bli chockad när det är dags för förskola. Och helt ärligt – det är väl knappast så bra för oss båda att vara hänvisade till varandra hela tiden. Man behöver stimulans och bor man i stan och har liten trädgård måste man vidga sina vyer. Gympa. Öppen förskola. Gillar inte badhusaktiviteter men jag kanske måste forcera denna avoghet? Men annars då? Tips tas tacksamt emot!

Nu tror jag att formerna för bloggens fortsatta existens är klara. Den ska fokusera på MIG och mina tankar. Knoddens liv och leverne får det berättas om på annat sätt. Såklart består mitt liv numera mycket av Knodden men saker i anslutning till att bli mamma som också behöver ventileras. Som det är med pappigheten...

Det har varit tufft för mig ett tag. Jag har känt mig som ett bihang i tillvaron eftersom Knodden föredragit pappa. Vissa dagar har det känts som om jag lika gärna kan flytta för jag gör ändå ingen nytta. Jo, jag lagar mat och tvättar men jag fick liksom aldrig utlopp för all min kärlek till Knodden f- det har bara varit pappa, pappa och pappa igen. När Bonusen är här tar han plats nr 2 och jag har raskt skjutsats ner på plats 3. Jodå.

I söndags började Darlingen jobba. Förvisso bara 8 dagar innan en ny månads ledighet men ändå. Jag bävade och oroade mig för hur det skulle bli. Tänk om det skulle bli en enda lång klagolåt?! Hur skulle jag stå ut? Hur skulle Knodden klara det? I lördags - dagen innan Darlingen skulle befinna sig på jobbet - gick jag på sövningspromenad med Knodden. Den inleddes med att Darlingen och Bonusen gick med för att sövningen skulle fungera. När gossen somnat knatade Darlingen och Bonusen hem så gick jag vidare på egen hand. Jag behövde vara själv. Bonusen behövde sin pappa. Alla var nöjda och glada på sätt och vis men jag sörjde över att bli ratad ständigt och jämt. Det blåste kraftigt så jag kunde låta vinden torka mina frustrationstårar. I teorin vet jag ju att ett barn ofta knyter an till en förälder i taget men att det skulle vara så tufft att få komma till kunde jag aldrig ana. Jag får inte lyfta honom ur sängen på morgonen. Jag får inte fixa frukost. Jag får inte klä på honom. Jag får inte gå med på toaletten. Jag får inte mata. Jag får inte vara i sängen när han ska sova. Vi har försökt med allt utom att Knodden blivit hänvisad till mig för att Darlingen inte är hemma. Men nu skulle det alltså ske.

Och plötsligt föll allt på plats. Från att ha vaknat varje morgon gråtandes och ylandes efter "pappa" log gossen redan första morgonen ett leende mot sin nervösa mamma det första han gjorde på morgonen. Han har varit gosig och lugn. Glad och förnöjsam. Han äter bra, sover gott på kvällarna (nattningen tar pappa fortfarande hand om) och leker harmoniskt både själv och med mig. Jag kan inte riktigt beskriva den enorma lättnad jag känner över att äntligen fått komma in i Knoddens liv på allvar. Tack och lov för att Darlingen gick in och jobbade!! Vi var nog redo för det allihop på varsit vis. Darlingen har blivit trött och irriterad på att aldrig få vara i fred. Knodden har varit gnällig för han har förmodligen känt spänningarna som blivit när en är utanför och en är favoriserad. Jag mår bättre för att jag får vara mamma på det sätt som jag föreställt mig och önskat.

Nu är halva Darlingens jobbpass avklarat och vi har inte haft en enda kris med anledning av att Darlingen inte finns i närheten på dagarna. Ska bli spännande att se hur det hela blir nu när Darlingen återigen ska vara hemma i en månad... Vi hoppas på att den värsta pappigheten är botad så att vi har ork och kraft att göra saker tillsammans och få ut lika mycket av det. Så som vi trodde att det skulle bli.

Så NU är allting bra. Men det har varit en tuff tid för det brinnande mammahjärtat. Som att vara förälskad men inte ha en chans.