Jag tror att jag ska få en ny liten släkting. Fast det är så hemligt och graviditetsarla att ingen talat om det för mig. Jag är helt enkelt listig och intuitiv. Helt på egen hand.

Jodå.

Vi behöver granngodkännande på förändringarna på vårt förråds storlek, från 5 kvm till 15 kvm. Det har legat över oss som en våt filt. Anledningen till det har varit att vår senaste kontakt med elaka grannen faller under rubriken "obehagligt och ilskframkallande". Vi blev helt enkelt ovänner med elaka grannen för att vår byggare larmade på tomten sent en fredag.

Eftersom Darlingen var den argaste av oss och jag dessutom har lite lättare för att lirka med folk så har jag självmant erbjudit mig att fixa godkännandet. Jag var nervös och fick tänka moduppbyggande tankar såsom "det är inte värre än att dö", "de kan inte vara mer än otrevliga" och "imorgon är en ny dag". Fick till och med ringa min kloka mor för att få lite stöd i tillvaron och några goda råd på vägen. Rådet blev att lägga mig platt längs trottoaren och göra en pudel. Iväg traskade jag med svettiga handflator.  

Tottoarliggeriet gick bra. Vi skildes åt som vänner efter en god stunds samtalande om deras trädgård, utelampor och allmänt skvaller. De har verkligen en mysig trädgård som jag kommer kunna få mycket inspiration av. Dessutom äger de en lampaffär så vi kommer förmodligen att gå till dem för att få hjälp att hitta utelampor i gammal stil. Slutligen bad de mig hälsa hem, till Darlingen.

Nu är jag så extremt lättad att jag med glädje ser fram emot att börja jobba. Det har hänt så mycket bra denna semestern.

Ikväll ska vi korrekturläsa adoptionsutredningen så att vi kan sända tillbaka den till utredaren. Om vi har tur så kanske vår ärende tas upp i nämnden redan i augusti?!

Sista semesterdagen och vi hann i mål. Nästan. Vi har fortfarande några fönster hos Anderslövaren men de ska komma på plats i veckan. Darlingen kommer ta ledigt en dag för att fixa.

Själv inledde jag storstilat garderobsrensning. Nu har vi nästan inga kläder kvar. Darlingen har mer kläder än vad jag har och det är ett sorgligt faktum att jag inte VILL handla kläder - inget kommer ju att passa! Jag känner mig nästintill desperat när jag tänker på mina volumiuösa höftmått. Jag har slutat väga mig för det var så deprimerande. Nu måste jag emellertid ta itu med det hela. Inga undanflykter funkar längre.

Nya tag.