Jag går en kurs för nyhemkomna adoptivfamiljer. Det finns en kvinna som deltar i kursen som fått mig att inse så svårt det är att göra "rätt" i det sociala samspelet vad gäller adoptivfamiljer. Det är så lätt att säga saker som sårar eller irriterar utan att man vet om det. T o m jag som är adoptivföräldrer hade gjort fel enligt kvinnans synsätt. Jag hade nämligen utan tvekan kunna göra sådant som i hennes ögon är "no-no"...

Förra gången diskuterades hur vi som adoptivfamilj blir bemötta av okända människor som man stöter på i olika sammanhang. Vår lilla trio (kvartett ibland) har aldrig blivit bemötta på ett sätt som vi reagerat negativt på. Tvärtom uppskattar vi att folk frågar var Knodden är född, hur gammal han är och annat som har med honom att göra. Ingen har gått över gränsen och frågat sådant som vi känner kränker hans integritet. Många ställer frågor som är barnrelaterade - inte adoptionsrelaterade. Men visst - vi syns och vi väcker uppmärksamhet vilket innebär att vi förmodligen blir kontaktade i större utsträckning än en biologiska familj. Kvinnan på kursen berättade att hon blir väldigt irriterad när hon kommer ensam med sina svarta barn och okända människor frågar varifrån barnen är adopterade. Hennes irritation kommer sig av att hon anser att barnen lika gärna kunde vara biologiska med en svart biologisk pappa. Hon irriterade sig helt enkelt på antaganden som var helt korrekta men som kunde vara felaktiga. Jag hade kunnat vara en av dem som ställde fel sorts fråga...

Idag diskuterade vi hur vi blir bemötta av människor som vi känner och som finns i vår närhet. Kvinnan ondgjorde sig över frågan "hur går det?", "hur fungerar det med språket?" osv. Hon menade att ingen frågar biologiska föräldrar sådant så varför ställs frågorna till adoptivföräldrar? Ja, jo... visst får vi som adopterat frågor som biologiska föräldrar inte får men jag ser det inte som ett irritationsmoment. Tvärtom uppskattar jag frågorna eftersom det visar på intresse och lyhördhet inför Knodden speciella situation. För det ÄR speciellt att byta land, föräldrar, språk osv. Frågorna ger mig en öppning att freda Knodden mot gåpåiga människor. Det ger mig också en öppning att berätta lite om hur de ska göra för att han ska må bäst i kontakten med dem. Jag välkomnar alla frågor - hellre det än att folk bara stirrar utan att ställa frågorna som ändå mal i deras huvud. Att ställa frågor är att visa sig ödmjuk inför att det finns andra sätt att bilda familj än det som anses vara den gängse normen och att det innebär speciella utmaningar. Jag hade också kunnat ställa frågor till en adoptivfamilj om hur det går...

Kvinnan har fått mig att känna osäkerhet. Fått mig att inse att det är väldigt lätt att säga saker som irriterar och tas emot på ett sätt som jag överhuvudtaget inte menat. När jag ställer frågor till andra människor är jag intresserad och med mina frågor säger jag "jag är okunnig men intresserad - hjälp mig och lär mig". Att inte ställa frågor kan vara ett sätt att osynliggöra. Jag blir hellre synliggjord och får en möjlighet att berätta än osynliggjord när jag helt uppenbart är väldigt synlig.

Ibland blir jag så trött på den känsligheten som vissa adoptivfamiljer uppvisar. De flesta HAR barn som avviker utseendemässigt från oss föräldrar, dvs. det är ett rimligt antagande att barnet är adopterat. Varför då bli irriterad på att någon gör ett antagande som är korrekt?`Jag har faktiskt lättare att förstå att t ex en vit mamma som har barn med en svart pappa blir irriterad om folk utgår från att hennes biologiska barn är adopterade. 

Kanske är jag naiv...

Inspirerades till stordåd i köket idag. Pärontårta och pannbiffar på 1,5 kg färs. Nu är jag helt slut. Liksom trött i hela kroppen. Det är väldigt omständigt att baka och laga mat med en 3-åring som prompt ska hjälpa till.

Inga speciellt djupa tankar idag heller. Det djupaste jag presterade var förmodligen att jag dragit en slutsats som har att göra med foton på barn i plånböcker. Om inte fotografering av barnen skett i skolans försorg undrar jag hur många föräldrar som hade haft foton i plånböckerna på sina barn. Jag menar; har men inte dem i mobiltelefonerna numera?

Inget vidare djupt. Medges. 

Slutligen ett tillkännagivande av vardaglig natur: Jag har slutat skala potatisen innan kokning. Numera får var och en skala sina egna potatisar. När de är kokta. Fast jag skalar Knoddens. Oftast. Men totalt sett är det ändå en besparing. Jag är nöjd. Jag har ännu inte kunnat förmå mig till att sluta stryka t-shirts. Det är nästa tidsbesparingsprojekt.

Jag beundrar alla er som troget tittar in på bloggen i hopp om någon form av uppdatering. Jag är dålig på dem. Uppdateringar alltså. Ursäktar mig så mycket.

Tanken med bloggen var ju att den skulle få leva vidare och handla om mig, inte bara om Knodden. Men det verkar inte som om jag har något eget liv längre. Det låter nog värre än det är. Jag trivs, mår utomordentligt bra och njuter av varje dag. Men något eget liv och tid att blogga på lyckas jag inte krama ur dagarna. Jag har helt enkelt inte den tid som krävs för att skapa ett någorlunda balanserat blogginlägg. Och ju längre tiden går sedan senaste blogginlägget desto tyngre tycks det bli att göra comeback.

Knodden är en liten kvällsmänniska vilket yttrar sig i att han inte vill gå och lägga sig före oss. Vi har såklart gjort några halvhjärtade försök att komma till rätta med det men utan framgång. Sövningen av Knodden har fram tills nu gått till som så att vi båda har gått och lagt oss med honom vid niotiden. Men eftersom han inte somnat förrän vid 23-snåret (+/- en timme) har vi verkligen ingen tid för oss själva. Vi har snurrat omkring i sängen hela familjen. Alls icke oangenämt men vi behöver egen- och vuxentid.

Nu ska det emellertid bli ordning på torpet. Nattningsrutiner har tagits fram. Vi är överens. Vi är målmedvetna. Vi är fulla av tillförsikt. Tre dagar har vi hållit på. Igår höll vi på att trilla ur sängen av chock när Knodden somnade kl 20.15 Utan nypåhittad nattningsramsa eller godnattpuss. Han bara knockout-somnade under min sagoläsning om myran Myra (förmodligen ganska tråkig när man är tre år men han fick själv välja...).

Målet är att våra kvällar ska vara Knodd-fria från kl 20.30 Och att bara en av oss ska delta i nattningsrutinerna. Kanske får jag tillbaka lite liv då. Lite tid att tänka och begrunda sakers tillstånd. Just nu hinner jag aldrig tänka klart mina tankar. Vill tänka djup, djupare. Jag tänker hela tiden att jag ska tänka senare men senare tycks aldrig komma.  Det finns ju så mycket nytt som händer även hos mig. Som att jag blivit botad från att ständigt gå och plocka undan. Det är inte lönt. Eller som att jag träffar nya bekantskaper genom Knodden. Jag hinner inte ens ondgöra mig över saker längre. Det är bra. Det är arbetssamt att ständigt ondgöra sig över orättvisor och knäppskallar.

Andra saker som hänt är att jag numera städar toaletterna dagligen, har gått ner 7 kg i vikt, är rädd för att min pappa har cancer (tester pågår), oroar mig för vår ekonomi eftersom Darlingen ska gå ner till 75 %, haft tysta dispyter med Farmor, fixat en kalaslåda med porslin så att det är lätt att ställa till med stora kalas utan att behöva ägna en halv dag åt att räkna bestick och leta tallrikar. Jodå så att. Viktiga saker sker. Högt och lågt. Stort som smått.