Det blev dyrt. Mer dyrt än vi räknat med. Men mammas och pappas blivande älskling är värd vartenda korvöre.

Det blev en vit växasäng från Ilva, en blommig matta, en leksakslåda, ett överkast, några kuddar, en supermegamjuk elefant och två virkade kuldjur som matchar tapeten och tapetbården. Åkejj... det kanske var en smula felaktig association men vad ska man göra när man inte har ett specifikt barn i åtanke. Kuldjuren var faktiskt roliga... Jag lovar...

Darlingen monterade så svetten lackade. Sedan ställde vi oss för att granska våra skapelser.Det blev finfint. Vår beslutsfäighet och raskhet gjorde mig så entusiastisk (och understimulerad av att stå och titta på när monteringen skedde) att jag provfotograferade. Det var lite dumt gjort eftersom det plötsligt uppstod behov av gardiner , lite tavlor och allmänt lull-lull. Det är sånt som syns när man provfotograferar... I mina drömmar ser jag framför mig en ofantlig snygg vimpelsamling att hänga tvärsöver rummet - varannan vimpel med svenska flaggan och varannan med taiwanesiska. Tror inte det blir av. Det lär inte finnas att köpa och jag har varken tid eller förmågan att skapa på frihand.

En annan sak man grunnar lite på är åldern på vårt blivande barn. Vi har ju faktiskt ingen aningn ännu. När min mamma berättade att Store Anderslövaren - snart 4 år - ska få en cykel med stödhjul i födelsedagspresent blev jag alldeles förbluffad. "Inte kan väl en sån liten cykla?", sa jag. Men jodå, det kan han tydligen. När man lämnat sin napp på en stubbe i skogen för att Tomten ska hämta den så blir man JÄTTEstor. Även om man ångrar sig gruvligt den första natten och ylar "Jag ååååångrar mig". För övrigt tog Tomten nappen men lämnade inte en present förrän 3 dagar senare (när Pappa kom resande efter att ha jobbat i några dagar). Det tyckte Store Anderslövaren var i längsta laget men han härdade ut och beklagade sig för Farmor efteråt. Men då sa Farmor att Tomten nog ville se så att han verkligen klarade sig utan sin napp innan presenten levererades. Det lät rimligt tyckte Store Anderslövaren.

När jag fick höra nappincidenten insåg jag att jag måste ompröva mina tankar - barn kan tydligen mer än jag tror. Jag VET att 4-åringar inte dricker välling så ofta men äter de blodig biff? Inser att jag borde gå något slags föräldrakurs för att begripa på vilken nivå jag ska lägga mig. Det duger ju inte att bäbisifiera sådär slentrianmässigt...

Här ska Batting sova i framtiden... med kuldjuren som matchar tapeten...

Jag är fortfarande frisk. Kanske förblir jag det. Isåfall har jag nog mina vitaminer, rosenroten och apelsinerna att tacka för det.

Efter funderande fram och tillbaka har vi bestämt oss för att inreda ett barnrum. I alla fall med en säng, låda för leksaker och matta. Kanske en saccosäck. Vi ska faktiskt till Ilva nu för att omsätta våra tankar i handling.

Hej å hå. Detta är det första  konkret föräldraaktiga vi gör. Förutom allt pappersarbete...

I tre dagar har jag suttit i ett slutet rum tillsammans med en kollega. Han såg risigare och risigare men hävdade att han kände sig ok. Idag kom ett sms. Han har däckat i 40 graders feber och ont i hela kroppen.

Det är inte bra för en hypokondriker. Nu har jag ont i kroppen jag också.

Anna gör något konstärligt och har spelat psyksjuk. Prefekten på Konstfack stödjer hennes konstnärliga utövande. Jag blir förbannad över att en sådan människa tillåts belasta sjukvården med spelad psyksjukdom. Vårdpersonal, sjukvårdskostnader, resurser, förakt för allt annat utom sin egen fullkomlighet... VAD vill människan uppnå?

Får man verkligen göra vad som helst och få alibi tack vare att det är "konstärligt"?

Nä, Anna Odell. Du är inte beundrad av mig. Bli känd på egna meriter - inte med hjälp av mina skattepengar.

Tre dagar i Linköping kan jag se fram emot. Det är mycket nu. Nästa vecka är jag i Växjö en dag och Kristianstad i två dagar. Det är mest resor och liten tid att hinna jobba med sådant jag ska jobba med.

Vi grunnar mycket på fotona till adoptionsakten. Vem är mottagare av bilderna? Kommer barnet se fotona? Stannar de i landet eller följer fotona med barnet till oss? Får man ha sandaler på bilderna? Är det ok att visa avklädda barn i en pool? Barnrum.... eh... vi har inget ännu. Det står ett tomt rum och väntar på barnbesked. Vi hade inte riktigt tänkt oss inreda det. Vi vill intreda med en bestämd person i åtanke - inte en händelse utan ansikte. Men i adoptionsbranschen kan man inte ha visioner och goda föresatser...

Vi kan inte sända vår gamla utredning till översättning. Den innehåller en mindre lyckad formulering om vår kyrklighet - den är inte fel, men inte heller rätt. Och det står inget om vår historik i kyrkliga sammanhang, t ex att vi är döpta, konfirmerade och välsignade i kyrkan. Det innebär att vi måste övertyga Fru familjerättssekreterare att skriva om en helt ny utredning. Vet inte om hon går med på det. Om inte har vi ett STORT problem som innebär att vi troligen inte kan skicka till Taiwan... Det är f*nimej bara hinder hela vägen!

Var på middag hos mina föräldrar igår. Mamma mår prima och jag har lugnat ner mig åtskilligt. Dramaqueen? Moi? Nähäpp. Inte då.

Min värsta mammapärs är över för denna gången. Antibiotikan har börjat ta sig an hennes otrevliga gäster och hon mår bättre. Jag är fortfarande orolig för hennes M-komponent men det kan ingen göra något åt just nu. 

Pratade med BFA igår. Det ser bra ut för oss när det gäller Taiwan. BFA reserverar sig dock för årsuppdateringen i registret som kan innebära att köläget förändras eftersom många i Vietnam-kön förväntas vända sina blickar mot Taiwan istället för Vietnam. Det som talar för oss är att vi kommer att ha ett högre medgivande än normalfamiljen som köat till Vietnam - de har ofta väldigt låga medgivanden.

Igår uppdaterades också väntelistorna på AC:s hemsida. Vi har avancerat två futtiga platser i Etiopien-kön.

Så just nu lutar det åt Taiwan. Mycket lutning. Så pass att vi noga tagit reda på vad vi kan förbereda. EFtersom man samlar handlingar i två steg så handlar det om att översätta medgivandet och fixa en tilltalande fotosamling. Vi har diskuterat det nu ikväll. Vi har gått igenom hälften av alla bilder och samlat i en speciell adoptionsbildsmapp. Sedan får vi gallra därifrån.

Måste säga att det känns mycket positivt att få göra något gripbart och inte bara vänta, vänta och VÄNTA. 

Så fick jag äntligen tag i vår familjerättssekreterare. Hon hade varit utomlands och dragit på sig två magåkommor. Samtalet gick över förväntan och många frågetecken och oroshärdar omhändertogs.

Vi ska lämna in nya läkarintyg, utdrag från Kronofogdemyndigheten, utdrag om sjukskrivningar från Försäkringskassan. Vår gamla utredning kommer ligga till grund för den nya. Konkret innebär det att vi kommer att få ett nytt consent och tilläggsblad med kompletteringar. Vi behöver inte skaffa nya referentbrev men ska bereda våra referenter på att de kommer att bli uppringda innan medgivandet är klart.

När det gäller medgivandeålder berättade hon att de rådbarkade sina hjärnor just nu eftersom utredarna inte kände sig bekväma med medgivande utan ålder. Det innebär att tillägget kommer att omfatta en utläggning om våra önskemål om ålder. Jag berättade att vi ville att det skulle stå att våra önskemål är "ej fyllt 4 år" och det var ok för henne. Tidigare har hon sagt "ej fyllt 5 år" men idag förtydligade hon med att det var den högsta medgivandeåldern som hon ville att vi (och alla andra hon utreder) skulle ha. Alltså är vi helt överens om att "ej fyllt 4 år" är bra. Hennes åsikt är att anknytningen potentiellt kan försvåras ju äldre barnet är vid adoption.

Vi diskuterade även vår ålder. Eftersom jag är på ena sidan om den rekommenderade åldern och Darlingen på andra sa hon att det inte utgjorde något problem. I vår kommun hade man bestämt om de sökande befinner sig på varsin sida om åldersgränsen får den äldsta maken inte vara över 45 år (osäker på om han/hon inte fick ha fyllt 45 eller 46 år). Det är inget problem eftersom det bara är två år mellan mig och maken - så länge min ålder är acceptabel kommer vi alltså aldrig stöta på patrull. När jag är för gammal (har fyllt 43 år) kommer vi däremot inte få nytt medgivande. Om Darlingen däremot varit 3-4 år äldre än mig hade utfallet blivit ett helt annat.

Jag passade också på att fråga om vad som kunde ske om vi hade fått barnbesked men inte fått barnet i vår vård när medgivandet gick ut. I vår kommun informerar man alla nya ansökande om att de inte kommer få nytt medgivande efter fyllda 43 år. Däremot anses vi tillhöra en "övergångsgrupp" vilket innebär att vi inte kunnat förutse regelförändringarna när vi ansökte första gången och därmed kommer vi att bli behandlade något liberalare. Om vi får barnbesked och vårt medgivande löper ut innan vi slutfört adoptionen kommer man därför att hantera det med ett nytt medgivande så att vi kan fullfölja vår adoption. Däremot tror jag inte att man är lika snäll om vi inte fått barnbesked inom 2 år... (det vågade jag inte ens fråga om idag... ). Vi hoppas givetvis att väntetiden på max 18 mån (Taiwan) resp. 14 mån (Etiopien) håller även i framtiden även om det finns tecken på att väntetiden på barnbesked och domstolsförhandling kommer att öka. 

Vi har redan beställt alla intyg. Jag försöker dessutom få tid hos min gynekolog för att få hjälp med ett intyg på barnlöshet. Vet inte riktigt hur det kommer hanteras eftersom de ännu inte ringt tillbaka.

Vår stadsdel har möten 1 gång per månad. Vårt medgivande kommer troligen klubbas omkring 20 mars. Det ger oss lite ont om tid att hinna få allt material översatt. Kanske kan vi översätta den gamla utredningen så länge och prata lite med organisationen om vad vi mer kan förbereda. Sedan är det säkert såsom kloka "mamman" kommenterade - Notarius Publicus ska också vara med på ett hörn... Vi måste dessutom stämma av med organisationerna hur köläget i Sverige ser ut just nu. Har de förändrats sedan sist kanske vi kan skjuta på klubbningen av medgivandet ytterligare en månad för att "förlänga" vårt medgivandet.

Jag är så lättad efter dagens samtal och jag är så nöjd över att vi raskt och smidigt fick har beställt alla handlingar som behövs. Idag är en bra dag.