Vid närmare eftertanke ska jag nog ändå inte knacka dörr.

Då blir vi fler om kakan.

Om vi bara är 5 är ju chansen att vinna både bilen och 100.000 kr mycket större när vår postkod vinner.

Nu återstår bara att förlikas med tanken om att öppna dörren och stirra rakt in i en kamera. Jag måste sluta ha mysbrallor när jag är hemmavid. Och kanske ställa in tjänsteresor. Man vill ju liksom inte riskera att bilen går till någon annan bara för att Postkodlotteriet inte får tag i mig, varken hemma eller på jobbet.

Nu har jag sansat mig och kollat på Postkodlotteriets hemsida. Där kan man läsa vilka postnummer som har vunnit. Nu har jag fått förklaringen till att vi inte vunnit så ofta. Det är bara 5 i vårt postnummer som har lott. Är inte det ganska ruttet?

Jag ska knacka dörr och prata allvar med grannarna.

Så här kan vi inte ha det.

"Hej, jag ringer från Postkodlotteriet"

"Hej hej"

"Jag ringer för att berätta att du har vunnit 150...."

*TUSEN KRONOR??? Oh, herregud!! Är det inte 100.000 kr man brukar vinna?! Var jag nära att få bilen?! Åååååh vad lägli....."

"... kronor"

Ridå.

Jaha.

Liksom.

Inte lönt.

Imorse vaknade jag och kände mig lätt översiggiven. Ledsen och orolig. Obehaglig till mods. Tänkte på Knodden och hans framtida nätverk. Jag och Darlingen har ett stort nätverk av släkt och vänner. Men det är ett nätverk som åldras. När vi och våra syskon är gamla, våra föräldrar är borta kommer Knoddens nätverk "bara" bestå av Bonusen, kusiner och vänners barn. Det gjorde mig outsägligt ledsen. Gör vi verkligen rätt som adopterar ett barn med vetskapen att vi aldrig kommer att kunna adoptera ett syskon? Jag önskar innerligt att Bonusen någon gång i livet kommer att bo tillsammans med oss under samma tak så att de får en vardagskontakt. Det smärtar att tänka på att Bonusen kommer att ha mer kontakt med lillebror i hans mammas mage än med Knodden. Bonusen är här så sällan...

Ikväll pratade jag med min kloka mamma om detta. Då kom hon med det eminenta förslaget att fråga äldsta kusinen bli fadder den dag vi ska döpa Knodden. Jag hade inte ens tänkt så långt. Och jag misstänker att när vi väl kommit så långt i våra tankar hade vi förmodligen valt min äldste bror och hans fru eftersom de är våra referenter och de som vi sagt kommer ta hand om Knodden utifall något händer oss. Men deras äldsta dotter, tillika Knoddens framtida kusin, är ett utmärkt val! Hon är fantastisk mot sin småkusiner och sina småsystrar. Hon är lugn och klok. Skötsam och rolig. Ju mer jag tänker på det desto mer underbar tanke blir det. Jag får en bild framför ögonen där liten Knodd tittar upp med sina allvarliga mörka ögon på Rosenflickan, hon tar hans hand och de traskar upp för kyrkogången. Han är helt trygg och lugn. Hon är stolt och omhändertagande. Lycka. 

Precis hemkommen från vaccinationsomgång ett. Ett stick i varje arm. Stelkramp, polio, difteri, kikhosta, hepatit A och hepatit B. En härlig liten cocktail. Det gjorde nästan inte alls ont men jag firade ändå med att gå till lokala barnklädesaffären och inhandla ett styck tröja med flygplan, en styck tröja med tecknad serie om Stålmannen och ett par mjukisbrallor. Mamma plågas och Knodden får presenter.

Heltäckningsmattan blev lagd i arla morgonstund. Det blev sååå himla bra! Den är läckert blå och dämpar massor av ljuddämpande effekt. Jag ska be Darlingen gå upp och skutta lite på den när han kommer hem för att göra ett riktigt kvalitetstest. Jag hade inte hjärta att utsätta mattläggarna för något sådant :-)

Idag kommer Farmor hit för att äta kyckling. Hon och Darlingen ska till minneslunden först och hälsa på make/far som hade fyllt 85 år idag om han fått leva. Det är en jobbig dag för Farmor. Inte blev det mindre jobbigt av att hon blivit bestulen på sin väska idag när hon var i en bokhandel för att köpa en bok till mig. Som tur var hade hon pengar och mobil i jackfickan men hon blev av med 1.100 kr och måste spärra alla sina kort och legitimationen. Hon fick hjälp i butiken att ringa runt och spärra men det är inte det praktiska som är värst. Det är känslan av att bli bestulen. Och till råga på allt en sådan här dag när hon redan är lite dämpad och ledsen. Vi får ta hand om henne efter bästa förmåga ikväll.

Det var inget troll. Det var Darlingen. Han är klädsamt ångerfull.

Min bil startade inte i morse. Det var väntat. Det verkar nämligen som ett troll har flyttat in i taklampan i mitt bil. Ett el-troll. Lampan är tänd trots att dörren stängd. Det blev att jaga ikapp en buss. På bussen började mobilen ringa. Det visade sig att vi fått ett data-troll på jobbet. Ett troll som ansåg att Finlands sak är vår och tryckte på fel knapp vid implementering av ett nytt system. Sedan ringde mattläggaren. Han kommer i arla morgonstund imorgon för att lägga in mattan i Knoddens rum. Ett morgontroll.

Sedan blev det kjoltroll. Underkjolstroll. Sådana gör sig icke på mig. Kanske för att inga kjolar passar min midja när det passar stussen. Allt flärpar och känns ganska obehagligt. Det leder till skilda liv - jag lever mitt liv och kjolen sitt. När jag sitter ner på en kontorsstolen kasar kjolen uppåt, åt midjehållet. Om jag ska flytta mig framåt på stolen glider jag ur underkjolen och det hela förvärras. Och när jag är ute på spatsertur snurrar kjolen helt eller halvt varv runt kroppen beroende på hur långt jag hinner gå. Med en sådan kjol är man sällan avslappnad. Jag ägnar stor del av dagen åt att motspänna mot kjolens härjningar runt kroppen. För att råda bot på denna belägenhet har jag stått och jobbat mer eller mindre hela dagen. Och vad händer då? Jo, man får faktiskt ganska ont i fötterna.

Ska det vara på det här viset tänker jag vägra vara chic. Det blir liksom så ineffektivt. Man ägnar 50 % av arbetstiden åt att dra i en kjol. Jag har allvarliga planer på att bli naturist. För banta känns inte som ett alternativ. Äh. Liksom. Bah.

Imorgon ska jag vaccinera mig. En liten nätt cocktal av allehanda medikamenter. Det vore ju bra att få vaccin mot influensan också men så går det minsann inte till. Jag får säkert en shoot influensavaccin i julklapp.

Vaknade med speed i kroppen, skuttade ur sängen och ner i källaren där ett styck tvättmaskin laddades. När jag ändå var i farten passade jag på att städa ur tvättmedelsbehållaren i maskinen. Redan då var Darlingen matt på mig - han är inte så förtjust i dagar som denna.

Sedan har jag putsat fönster i Knoddens rum och sorterat bland hans kläder, lagat lunch, bakat äpplekaka, köpt och planterat ett silverpäronträd och ett plommonträd samt förbereda trädgården för hösten. Darlingen drogs med i den allmänna yran och strök all tvätt.

Nu är vi både matta och nöjda med vår söndag. Resten av helgen ska tillbringas i vila framför TV:n. Fast först måste jag nog städa kroppen också.

Och så grunnar jag på hur stora fötter en dryga 80 centimetare har...