Mina farhågor om gratifikationen var helt korrekta. Löneförhandlingen strandade. Min blivande chef kunde (ville?) inte påverka min lön TROTS att jag noga förhörde mig om vem jag ska diskutera villkor med. H*n kunde inte heller ange ett enda argument till nada-inställningen utan hänvisade till sin chef. Imorgon ska jag träffa min blivande chefs chef och avkräva dem en del förtydligande om mina villkor och deras långsiktiga planer med mig.  

Mitt tålamod tryter. Jag har aldrig varit med om maken till senfärdighet och illa hantering av medarbetare. För att få lite nya infallsvinklar och testa mina åsikter ringde jag facket och min privata mentor. Bad dem båda vara brutalt ärliga med hur de uppfattade min historia och mitt sätt att berätta. Det fanns inget att klaga på - jag framstod som lugn och samlad och mitt ställningstagande och min frustration står i proportion till hur jag har behandlats. Jag fick två användbara råd. Det ena var att korta ner "historieberättandet" och bli mer stringent. Det andra var att fokusera på varför mina chefer accepterat ett möte för att diskutera mina villkor om de visste att det inte skulle leda någonstans. Och varför tog det 2 månader att komma fram till att det inte finns några pengar till att höja min lön?

Det andra rådet är viktigt. Om jag fått klara besked om att det inte skulle bli någon löneförändring hade jag med 100 % sannolikhet sökt andra tjänster. Det fanns en hel del att söka under sommaren. Fröken Lojal var lojal mot alla utom sig själv. Jag blev t o m uppmanad att söka vissa tjänster men valde (dumt nog) att avstå. Med andra ord har förmodligen deras uteblivna respons på mina löneanspråk försatt mig i dagens situation. Annars hade jag kanske haft ett nytt jobb. Med löneförhöjning.

Tack för kaffet. Jag ska aldrig mer vara lojal intill dumhet.

... hade jag fel angående att det inte skulle bli några ytterväggar denna veckan.

Det är på gång.

På måndag ska jag träffa en mäklare.