Har bevittnat ännu en gripande människoödesdokumentär. Denna gången handlade det om 35-åriga Ulrika som är normalbegåvad och som växt upp med två utvecklingsstörda föräldrar.

Efter programmet studsade mina tankar omkring. Är det förenligt med att se till barnets behov att låta ett barn växa upp med utvecklingsstörda föräldrar? Är det en rättighet att bli förälder? 

När jag såg Grunewald och Kollberg försvara de utvecklingsstördas rätt till föräldraskap slogs jag av hur lite de brytt sig om att se ur barnets perspektiv innan de levererar sina åsikter. Det hade varit intressant att låta Ulrika träffa dem och konfrontera deras forskarvärld med en livs levande människa som kämpar för att lära känna sig själv och förstå sin uppväxt.

Jag anser inte att föräldraskap är en rättighet. Varken för normalbegåvade eller utvecklingsstörda. Jag förstår itne varför det är så laddat att debattera utvecklingsstördas rättigheter medan det inte är så laddat att debattera normalbegåvades rättigheter. Konsekvenserna för barnet är ju långt mer omfattande om föräldrarna är utvecklingsstörda. Det handlar inte om att älska sin avkomma. Det handlar om ansvar, insikt och förmåga. När man behöver en klocka som talar om för en att barnet ska äta - är man en lämplig förälder då? Vad hade hänt om en normalbegåvad person vårdade sitt barn på samma sätt som en utvecklingsstörd person vårdar sitt barn? Troligen hade barnet blivit tvångsomhändertaget. Det är alls inte lika tabu att ställa krav på normalbegåvad föräldrar som på utvecklingsstörda.

En person jag känner är född av en utvecklingsstörd mamma. Hon fosterhemsplacerades som liten. Hon säger idag att hon är tacksam över fosterhemsplaceringen men önskar att hon istället adopterats så hon kunde vara trygg. Istället fattades kortsiktiga beslut - hon var alltid beredd påa tt tvingas flytta hem igen. Hem till en mamma som inte kunde ta hand om henne. Hon tycker att det är märkligt att hennes mamma tiläts få barn - mamman förstod inte vidden av att ha oskyddat sex. Mamman fick även en son som bodde kvar hos mamman. Det går inget vidare för honom. ´

Måtte programmet leda till en debatt om dessa barnens villkor. 

Jag blir så uppgiven när jag ser hur människor vanvårdar sina barn. Både medvetet och omedvetet. De har förmågan att reproducera sig men saknar  kapaciteten att ta hand om sin avkomma. Andra har dokumenterad kapacitet att ta hand om barn. Men saknar förmågan. Vad är rätt och vad är fel? Jag vet vad jag tycker.

 

mamman

5 maj 2008 13:14

Hej Pipe Line

Jag valde bort programmet, jag orkar inte ta in alla dessa orättvisor, just när det jäller BARN och föräldrar.

Men du skall veta att jag är den förste att skriva under att du är inte ensam om dina tankar.

Utan att veta säkert tror jag att vi har samma uppfattning. Jag tycker som du.

Tack för att du kan formulera dig så bra.

http://babyonskan.bloggagratis.se

 

Lille skutt

5 maj 2008 14:14

Det måtte ha varit ett intressant program.

Men nu tycker jag du är ute på ett svårt ämne. Har alla rätt att bli föräldrar? Om vi "normalbegåvade" har, varför inte de utvecklingsstörda? Och vem ska få besluta vilka som är tillräckligt bra?
Jag har, som du kanske läste, i min närhet en adoptivfamilj som jag inte tycker borde ha adopterat. Kanske de ändrar sej med tiden men just nu låter det för mej som om de bara ville "ha" ett barn för att sen kunna fortsätta med sina liv och karriärer. Kanske en annan familj hade varit bättre för det barnet?

Varje adoptionsväntande familj är säkert själv övertygad om att de vill "barnets bästa". Men hur många av oss är villiga att se att barnets bästa inte alltid kanske skulle vara just vår familj?

Detta borde man (men det är väldigt svårt!) komma ihåg när man väntar och väntar och väntar på barnbesked. Åtminstone i de länder som matchar och inte ger barnbesked i köordning.

Usch vilka härligt besvärliga ämnen du tar fram! ;)

http://www.lilleskutt.wordpress.com

 

Maj

5 maj 2008 18:32

När Kollberg sa att hon vill föra talan för de som inte själva kunde göra det, så tänkte jag också på att barnen ju inte heller kan föra sin talan. Klarar hon inte att se att här finns två svaga grupper? Och att när föräldrars och barns intressen kolliderar, så måste man se till barnens intressen först.

 

pipeline

5 maj 2008 21:01

mamman: Det var faktiskt en "svårt" program. Man vill värja sig för de svåra frågorna och se smärtan i ögonen på människan som vuxit upp med två föräldrar vars "kramar inte kändes varma".

Lille SKutt: Det finns medicinska parametrar som fastställer utvecklingsstördhet. Det är alltså inte något som godtyckligen bestäms. En parameter var t ex IQ på

 

pipeline

5 maj 2008 21:07

forts. ... IQ på 70 och en oförmåga att förstå konsekvenser av sådant som man tidigare inte har någon erfarenhet av. Dessa parametrar diskuterades inte vilket jag tolkar som om man är relativt ense om hur man ska diagnosticera förståndshandikappade. Ulrikas föräldrar visste inte när hon behövde mat, kunde varken läsa eller skriva och när hon fick sin första mens var det ingen som förklarade för henne vad hon skulle göra och vad som hände. Det måste ha varit en skräckupplevelse att vakna med sängen full av blod...

Maj: Kollberg kändes mer forskarinriktad än humant inriktad. Ulrikas föräldras rättighet drabbade ett barn - det är inte rätt. Men OM det nu föds ett barn så måste myndigheterna kämpa mer för barnets rätt att få sina grundläggande behov tillfredsställda.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städni...

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med...

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.   Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eft...

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag...

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt.    Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på k...