Vi har hälsat på vänner som precis köpt en gård på landet. Ibland pratar vi ocksom om att flytta ut på landet. Avskildhet. Stora ytor. Tystnad. Andra värden liksom. Men det kommer aldrig bli av. Det är inte vi.  

För jättemångamassor pengar har vännerna köpt en gård en rejäl bit utanför stan. Inte nog med rejält pris är det ett totalt renoveringsobjekt. Ingenting är färdigt förutom två badrum. Allt annat är det totalt renoveringsbehov på. Och då talar vi inte bara om ytskikt utan om isolering av golv, inredning av övervåning, kök, byte av samtliga fönster... Och kåken är 300 kvm... Förutom huset krävs rejäla investeringar i ekonomibyggnaderna. De är förvisso jättefina exteriört men behöver blåsas totalt invändigt för att kunna hysa familjens häst. Det finns inga hagar eller ridfaciliteter ens påbörjade. Innergården har en kullerstensbeläggning som behöver göras i ordning för att bilarna ska kunna köras där utan att skadas. Kullerstenen har satt sig och skapat rejäla gropar. Större delen av ytan är dessutom jordbelagd vilket innebär att det finns ogräs i mängder. Bara att iordningställa den tar en sommar. Phew! Vännerna har all min beundran och respekt - jag hade aldrig hoppat på motsvarande projekt. Det ska bli väldigt spännande att följa dem och se hur bit efter bit blir iordningsställt. Men jag är glad att det inte är jag.

Hur som helst. Som jag nämnde har vi också en dragning till landet då och då. Kanske mest jag. Någonstans romantiserar jag det förmodligen. Men efter gårdagen är jag nog botad...

Det var snurrande hett på innergården. Ungefär detsamma i trädgården. Jag fick mitt livs första fästing när jag tog två kliv in i en övervuxen kryddträdgård, myror på bordet och i maten, slöa spyflugor och andra flygor, oidentifierade långbensliknande saker som damp ner i huvudet med jämna mellanrum, småkryp på min svettiga kropp, mygg, knott, en katt som var full av fästingar och som äter två-tre möss om dagen, spindlar i det mest gigantiska spindelnät jag någonsin sett, grisar som lufsade omkring och åt korv (är det inte kannibalism?) och tre hönsor med fjädrar och lort i desamma.

Men det var katten som fick mig att inse att jag nog ändå inte vill bo på landet. En jättefin och kelig katt. Effektiv också med tanke på muselimineringen. Men strök man över kattens rygg var den bucklig och knottrig. Fästingar. Jag tappade lusten att klappa. Det i kombination med att katten livnär sig på möss men ändå får vara inomhus fick mig rygga. Det enda jag kunde tänka på att katten förmodligen var full av mask i magen. För det var min barndoms katter. Varenda vareviga sommar fick vi maskas av, ibland flera gånger under samma sommar. Kusinernas mamma var inte en världsmästare i kökshygien - katterna fick traska omkring på diskbänken bland maten. Överhuvudtaget var kusinernas katter där jag inte tycker att utekatter ska vistas. Plötsligt, när jag kliade katten, mindes jag kliet i gumpen. Speciellt när man skulle sova. Sedan blev det röda tabletter till hela familjen. Jobbigt.  

Så jag är fullt nöjd med min egen lilla tillvaro. Jag har blivit bekväm med åldern. Trivs när jag gör tillfälliga nedslag i andras vardag och får en dos av natur. Som i Dalen. Där kan jag se svalor som bygger bon under nocken, trollsländor som glittrar i solskenet, katten som lojt putsar sin päls i väntan på kvällsjakten, skogsniglar på väg över en liten stig, titta på myllret i ett myrbo, klia en ko mellan hornen, plocka vildkörsbär och leta smultron och blåbär. Det är "mitt" land. Men jag vill inte bo där. Jag vill bo här. Nära kontinent och hav. Nära stan och kvällsöppna matbutiker. Men jag längtar till Dalen. Jag ska snart dit. Jag ska snart visa min lille Knodd min barndomsidyll.

 

mamman

12 juli 2010 18:28

Sista stycket, så vackert.

Men jag är säker på att du skulle fixat ditt land exakt så som du vill ha det, om du skulle flytta dit ut.

O du det finns fästing halsband.

Men i bland inser man att en kompromiss är fullt tillräckligt.

Ha det bra vid kontinenten och havet.

http://www.babyonskan.wordpress.com

 

Kvarnlyckan

12 juli 2010 18:52

Kan itne låta bli... Du kan inte få mask av katten för vi har inte samma sorts mask, så till just den delen är amsken oskyldig. Däremot kan du ju fästingar. Men då får jag väl erkänna att även om mask är äckligt så är det ju mindre fariligt...

Och idyll är det väl bara om man mår bra av det?

Hälsnignar från en som har fyra potensiella mask och fästingbärare i sängen tillsammans med barnet.

Ps: Vi hade inte ens badrum vid inflyttningen uten endast kall rinnande vatten. Så dina kompisar bor i rena lyxhuset! Men jag kan hålla med om att ibland är lagoma doser bäst, men för min del handlar det mer om staden, tvingas bo brevid människor, ingen tystnad och ingen ro.

http://kvarnlyckan.wordpress.com

 

pipeline

12 juli 2010 22:36

Kvarnlyckan; Om det inte är katten som sprider maskar, varifrån katten får man dem då? ;-). Det kanske var kusinerna som var smitthärdarna... eller självaste naturen...

 

Kvarnlyckan

13 juli 2010 09:05

Ja, den intresant frågan är ju vart ni stoppade händerna för att få in maskarna/äggen i munnen.:-)

Den bistra saningen är dock den att vi inte har samma maskar. Och jag håller med mamma, fästinghalsband är bra. De är dock så giftiga att om man har små barn som kelar med djuren så funkar inte det, inte heler på katter, då är det vanligt medel som gäller.

Kvarnlyckan

http://kvarnlyckan.wordpress.com

 

Mamma som väntar

13 juli 2010 23:24

Härligt att läsa hur du spräcker den lantliga idyllen! Det är inte alls så bra som det kan verka, fram för mer fästingsfri asfalt i världen :-)
Jag älskar djur och har både häst o katt, men hjärtat stannar nästan när jag hittar en fästing... allt rationellt tänkande försvinner -satte nästan fyr på mig själv då jag kom på att bensin säkert var bra mot fästingar. Puh!
Dessutom - landet på vintern är väldigt, väldigt mörkt, tyvärr är det mycket vinter i Sverige:-(

 

Rwandamamman

14 juli 2010 08:23

Hej! Kul att du skriver igen.
För en icke-händig familj som vår skulle ett renoveringsobjekt ta knäcken på oss totalt. Inga uthus, ingen lång uppfart att skotta, ingen 2 hektars gräsmatta att klippa, och inte mer än 4 km till närmsta tätort -> då skulle jag kunna tänka mig att bo på landet igen. Nu bosatta i liten tätort med internationell järnvägsstation inom 5 min promenad har vi det toppen!

http://rwanda.bloggagratis.se

 

Kvarnlyckan

14 juli 2010 15:31

Nu måste väl erkännas att jag tycker att det är en idyll. Jag älskar att bo just där jag bor, jag bor i min dröm. Jag tror också att just stillheten, naturen, lugnet gör att man mår bra. Sedan inser jag ju att alla inte kan bo som vi gör men...

Och jag har bara haft tre fästingar i hela mitt liv så det handlar mer om att smaka gott än att bo fel.

Kvarnlyckan

http://kvarnlyckan.wordpress.com

 

Jessica

12 augusti 2010 13:59

PipeLine, det har gått en hel månad sen senast... Saknar dina tankar i ord, hoppas frånvaron beror på att du njuter så mycket av sommaren och din familj så att du inte har tid!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städni...

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med...

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.   Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eft...

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag...

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt.    Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på k...