Imorse dog min svägerskas mamma. Hon har varit sjuk en längre tid och vårdats hemma. Som alltid är det oerhört sorgligt men samtidigt mycket väntat. På ett sätt är det en välsignelse att mamman gick bort innan jul så att inte alla framtida jular blir förknippade med bortgången.

Döden lämnar en känsla av drastiskt förändring i ens och omgivningens liv. Som om ingenting någonsin kommer att bli sig likt. Jag har känt svägerskans mamma i många, många år och vi har träffats regelbundet under åren i samband med högtidsdagar. Jag kan inte säga att jag stått henne nära men det är ändå en person som ingått i mitt liv och som vi tillbringat många familjehögtider med. Man vill ha tillbaka tiden men samtidigt vet man att allt är oåterkalleligt. Familjedynamiken förändras för alltid. Det är svårt.

Mina tankar är hos dem idag och många många dagar framöver.

Mitt blod har lämnat armar och ben och förskansat sig i magtrakten. Det behövs för att smälta årets julbord som imundigats på Kulturens Östarp under eftermiddagen. Innan bloden försvann till magtrakten traskade vi (Darlingen, mamma, pappa och jag) ut i fina söndagskläder i markerna och röck upp en himla massa mossa till adventsljusstakarna. Nu har vi en något vildvuxen mossljusstake med tillhörande skogsodjur. Jag är dock så trött att jag inte orkat tända den...

Imorgon ska jag åka till Varberg. Tidigt. Jag är nästan redo att gå och lägga mig nu. Förmodligen har det också att göra med det försvunna blodet.

Sedan undrar jag när alla adventsljusstakar och stjärnor sätts upp. Plötsligt finns de bara där i fönstrena. Men jag har aldrig sett någon stå på stege och svära över upphängningsanordningen. Jag tycker det är underligt.

Ack vad jag är trött. Tror aldrig någonsin att jag kommer bli pigg igen. Och inte har jag något annat att skylla på mer än en glupande aptit. Det känns inte bra. Inte alls bra.

Inför projektpremiären på måndag är allt under kontroll. Jag är lite orolig för att jag är så lugn. Jag tror nämligen att en viss nervositet är bästa uppvärmningen. Så jag försöker hetsa upp mig och tänka ut katastrofscenarion. Det går inget vidare. Enda gången det pirrar i min mage är när jag tänker på Knodden.

Knodden ja.... tänker jämt på honom. Jag trodde att allt skulle vara toppen nu när vi fått nya foton. Men det blev mest som en amuse-bouche. Längtan slog till - hårt och skoningslöst. Hur i hela friden ska vi få tiden att gå till vår nästa milstolpe 5 januari?

Det sker stora, stora förändringar på mitt arbete. Massor av människor ska förflyttas över landet för att möta framtiden kundernas nya behov. Det sker flyttningar och nedläggningar av enheter. Allt ska ske frivilligt med naturlig avgång, tjänstledighet, flyttbidrag och avgångsvederlag. Jag tycker det är spännande. Jag som avskyr förändringar på det personliga planet (hem och närmiljö) har märkligt nog alltid gillat när det sker förändringar på arbetet. Det skapar dynamik och nya situationer. Ruskar om folk och mig. Tvingar oss att tänka i nya banor och vara kreativa. Ibland vill jag inte alls vara föräldraledig. Det händer ju så mycket spännande på jobbet. Av och till får jag dåligt samvete och tänker att jag kanske inte är mogen för lille Knodden men jag tror att det är en naturlig reaktion av "sånt jag känner till" och "sånt som jag inte känner till". När jag försöker föreställa mig livet efter att vi fått Knodden är det helt svart. Jag vet att jag kommer dit och att det kommer bli bra, men jag kan inte visualisera det. Det är så ogripbart och märkligt. Stort och ändå självklart.

Idag tar vi det lugnt. Jag har vissa planer som inbegriper kreditkortet. Darlingen är mer loj. Han förmanade mig redan igårkväll att jag inte fick lov att hetsa igång lördagen. Att han skulle bli jättearg om han inte fick sova ut, läsa tidningen och dricka kaffe i lugn och ro. Jag tycker själv att jag är ganska duktig hittills men nu börjar jag känna mig rastlös. Värsta lilla barnungen. Dessutom är jag hungrig på smörgåstårta. Nedrans Svanberg som sitter och äter smörgåstårta i TV.

Bonusen har blivit storebror idag igen. Vi har precis skype:at med honom och passade samtidigt på att visa de nya fotona vi fått av Knodden.

Han var inte riktigt på humör. Verkade ganska dämpad. Han hade fått träffa sin yngste lillebror i tre minuter men inte fått hålla honom pga svininfluensan. Vet inte hur man tänker eftersom Bonusen är vaccinerad. Och sin äldste lillebror får han bara se på foto.

Tror att det är en stor omställning för Bonusen. Det är många saker som han ska till in och förhålla sig till. Och förmodligen är det svårt att sätta ord på det han känner. FDet finns säkert en risk att han känner sig osedd och mindre betydelsefull även om det inte blir så i verkligheten. Det är nog mer en osäkerhet inför allt det nya som tar sitt uttryck i att han blir dämpad. Vi ska försöka möta det så gott det går men önskar att han fanns nära.

Idag fick vi två nya bilder på lille Knodden och ett kort mail om honom. Jag blev både tårögd och piggarmad. Detta är en sådan stor skatt.

Jag läser orden om och om igen. Tittar på bilderna som jag printat ut på jobbet.

På en av bilderna sitter en socialsekreterare med vår fotobok och visar bilder ur den för Knodden. Han ser lite skeptisk ut... :-).

I mailet från Chung Yi står att Knodden börjat prata lite och att han tycker om presenterna och fotona. Speciellt fotoalbumet är populärt. Han blir irriterad när någon tittar i det utan att han tillåtit det  . Hur gärna jag än vill tro att det beror på att han förstår att det är hans mamma, pappa och storebror på fotona så är jag realistisk nog att fatta att det är så en dryga 2-åring beter sig. Speciellt när det finns foton på honom själv i det lilla albumet. 2-åringarna är ganska egenkära. Träffade en 2.5-åring i helgen och han blir väldigt irriterad när någon leker med hans leksaker på ett sätt som inte är godkänt. Han vill leka, men han vill leka på sitt sätt. Och sitt sätt kan han inte riktigt förklara. En svår situation...

Vi har också fått veta att det andra paketet är på väg ut till Knodden. Då får han ett nytt fotoalbum att bevaka. I det andra fotoalbumet finns ett foto där vi lagt ut hans kläder på golvet och stoppat in ett stort foto på honom som huvud. Det ser lite knasigt ut men han kommer nog gilla det. Hoppas vi.

Slutligen fick vi också reda på att det kommer en "growth report" snart. Den håller på att översättas och kommer skickas så snart det är klart. Jag kan knappt bärga mig...

Jag är så glad så glad så GLAD. LYCKLIG!

Anknytningen har fått sig en rejäl boost!!!

Jag har hållit mig kurant hela natten. Inte minsta lilla frosseri av vare sig det ena eller andra slaget. Det enda som var besynnerligt var att jag försov mig två timmar. När klockan ringde kl 7.00 stängde jag av, vände mig, knuffade till kudden och somnade om.

Nästa gång jag vaknade var kl 9.06. 

Jag jobbar hemifrån denna veckan för att få lugn och ro att förbereda första utbildningstillfället nästa vecka. Darlingen har i flera dagar misstänkt mig för att inte gå upp i tid på morgnarna. Fast jag har varit helt oskyldig och börjat jobba kl7.30 Förvisso oduschad och ofrukosterad men ändå.

Idag har Darlingen ledig dag. Synd att försovning hände just idag. Nu har han fått vatten på sin kvarn. Han tror att jag gör så här varje dag.

Jag skyller på vaccinet.

Jag kan se på honom att han inte tror mig.

Annars är det ny dag och nya förhoppningar.

Så fort jag sätter mig framför TV:n för att äta något - middag eller kvällsfika (mandelkubb med te) så är det äckligheter på TV. Antingen grisar som äter andra griser. Eller galna hamstrar. Eller pubishår på en gravid.

Det är nog ett tecken. På att jag inte ska äta framför TV:n.

Kl. 21.04 fick jag ont i den sprutade armen. Det är 4,5 timme efter sprutan.

Jag hade också osedvanligt stor aptit på korv gryta. Trolig biverkan. 

Darlingens bil har gått sönder. Lamporna i vår gatan har släckts. Lamporna på mataffärens parkering - där Darlingens bil stod och gick sönder - har också släckts. Saab-affären ser ut att spricka. Allt kan förmodligen härledas till min spruta. Jag är ju inblandad på ett eller annat sätt.

Nu väntar jag på frossan. Stay tuned.