Igår var Rosenfamiljen på besök i nya huset. Jag dukade med finporslinet och lagade oreganokyckling med färskpotatis och melonsallad med grädde/matlagningsyouhurt/vispgrädde. När stämningen var som toppigast skulle jag duka av. Tog tre fintallrikar i händerna och gick rakt in i en vägg. Uppenbarligen har jag inte lärt mig var alla nya väggar står. Denna gången var det stödbensväggen där kaminen hänger. 

Stämningen var allmänt hög - så som den kan bli med Rosenfamiljen. Deras tre flickor börjar bli stora och deltar i samtalen vid middagsborden. Eller rättare sagt styr dem. Det gör inte så mycket för de har en härlig humor och självdistans. Ibland tittar jag på hela familjen och tänker att jag önskar att jag och Darlingen träffats tidigare, bildat familj och fått möjligheten att bli en hel och närvarande familj. Ofta önskar jag att vi får flera barn som får möjlighet att leva tillsammans. Det ger en alldeles särskild dynamik. Det är så svårt att vara familj med en son som bor 30 mil bort. Vi hinner knappt komma i ro med varandra innan han ska åka tillbaka igen. Han lever sitt liv och vi lever vårt. Hur vi än anstränger oss för att motverka det.

Av och till blir jag en smula sorgsen över att jag inte kan få biologiska barn. Sorgen kommer vid de mest otippade tillfällena och beror numera oftast på oförmåga att föra vidare mitt arv och mina gener till kommande generationer. Som när företagssjuksköterskan sa att jag har mitt genetiska arv att tacka för att jag är så frisk. Eller när någon frågor mig om jag har blåa kontaktlinser eftersom mina ögon är så blåa (fast det är bara i visst ljus). Jag vill dela med mig av de saker med mig som är bra. Som på beställning kommer de andra tankarna. Om allt som är fel med mig: endometriosen, migränen, skruttig fortplantningsförmåga, övervikten och knasig fotkonstruktion. De tillkortakommandena skulle jag vilja behålla för mig själv. I min släkt har vi annars inte så mycket hälsoproblem. Några enstaka svaga nerver, lite starr på äldre dar, färgblindhet. Ingen cancer, inga hjärtproblem eller blodtryck som är fel åt endera hållet.

Det är bråttom nu. Jag vill inte vänta för länge. Längtar efter vår familj. Vill inte hinna bli mer gråhårig och rynkig innan det är dags. Vill att kusinerna och Bonusen ska vara hyfsat unga när Battingen kommer. Jag inser hur viktigt det är för mig (och för andra) att vara en del i något större. En fungerande och funktionell familj.

Idag är en känslomässig dag.

 

Brummelisa

4 maj 2008 17:21

Åååååååååååh, jag V-E-T! Du skriver som vanligt det jag med jämna mellanrum känner och tänker.

*KRAM*

http://brummelisasbetraktelser.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städni...

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med...

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.   Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eft...

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag...

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt.    Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på k...