Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.

Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eftermiddagen och i mitt småslumrande tillstånd kunde jag höra "kolla jag kan", studsmattans knirr, gräsklipparens surr och hela tiden malde en sak i huvudet: "DU MÅSTE BÖRJA TRÄNA".

Jo, det är sant. Jag måste verkligen komma igång. Jag känner det i hela kroppen. I synnerhet i de delar som gör lite ont. Det skulle inte vara snyggträning utan mer överlevnadsträning. Det läskiga med överlevnadsträning är att man kanske måste ägna sig åt det resten av livet. Sånt gör mig lite skärrad. För jag är ju inte så ihärdig. Men ska man orka med en Knodd och en Loppa så krävs lite jävlar anamma.

Nu ska jag bara ägna ansenligt tid åt att fundera om träningen bör förläggas på förmiddagar eller eftermiddag. Jag förhalar och vet om det. Tror att jag måste börja med lite mental träning innan jag ger mig på det fysiska. Då kanske jag kan mentala fram att det är jätteroligt att träna. Och jätteskönt efteråt. Och att det inte alls tar tid.

Uppdatering kl 22.18: Jag gjorde det. Till och med sprang på tunga ben. Men en blåsa på hälen åstadkom jag. Attans. Då kan jag inte göra om reprisera dagens tilltag imorgon.

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag borde se och känna något som jag inte gör.

Det handlar om smärtan och sorgen över att inte kunna bli biologisk förälder. För min del är det inte alls någon smärta och sorg. Det är bara "så som det är". Jag grunnar inte en massa på att omgivningen ställer fel frågor, rätt frågor vid fel tillfälle eler fel vid rätt tillfälle. Det hugger inte någonstans när någon blir gravid. Eller pratar om graviditet. Antingen deltar jag i samtalet eller struntar jag i det. Det är ingen stor sak för mig. Det är som det är. Jag har mina erfarenheter, andra har sina. Jag ids inte hetsa upp mig för omgivningens bristande insikt om terminologi och att en kändis beskrivs ha "fyra barn; två med frun, ett adopterat och ett alldeles nyadopterat". Jag bryr mig verkligen inte. Jag läste till och med texten utan att reagera trots att jag visste att flera medsystrar reagerat kraftig över beskrivningen.

Ibland undrar jag om det är något fel på mig. Som tar så lätt på min belägenhet. Samtidigt är det såklart befriande. Om man ska se något negativt i det så är det möjlighetvis att jag inte kan identifiera mig med den smärta andra som adopterat går igenom. Jag orkar inte ens hetsa upp mig för att vi granskas in och ut för att få adoptera igen. Det är som det är och det är bara att gilla läget. Jag tänker ofta att det är självklart att vi ska bli granskade - jag hade ju inte velat lämna bort mitt barn till någon som inte var synad i sömmarna och ansågs godkänd som förälder enligt alla upptänkliga krav.

Det finns dock tillfällen när jag går igång. Det är när man har åsikter om adoption som saknar förankring i verkligheten. När man gör antagande om barnuppfostran eller vilka val man gör i livet utan att veta varför man gör dem. Jag dömer inte andra (även om jag kan ha åsikter i det tysta) och jag har svårt för att andra dömer mig öppet. Jag avskyr att man generaliserar Knoddens beteende och "glömmer" hans adoptionsbakgund. När man "slentrianpratar" utan en tanke på att vår fyraåring faktiskt bara varit hos oss i drygt ett år. Han har INTE samma förutsättningar samtidigt som han såklart är som vilken fyraåring som helst. Det är givetvis en svår balansgång och jag låter det därför oftast bero om någon uttrycker sig klumpigt eller ogenomtänkt. Jag kan också bli fruktansvärt irriterad om någon har åsikt om hur jag ska känna. Ingen kan veta hur jag känner om personen i fråga inte har adopterat själv. Och inte ens då är det självklart att man upplever sin resa till föräldraskap på samma sätt. Allt är individuellt och det enda man kan göra är att vara så ödmjuk och öppen för andras känslor man bara kan.

Jag bär ingen sorg över att inte kunna få biologiska barn. Kanske för att jag är "överårig" och knappast tillhör kategorin som är mitt uppe i familjebildning. Jag faller utanför ramarna och kan därför tycka och agera lite som jag vill. Jag känner inte någon press över hur andra lever sitt liv och bildar sina familjer. Det är befriande. Samtidigt som jag kanske tar alltför lättvindigt på andras känslor och tankar. För det är inte så för mig. Det sätt vi bildat familj på är det sätt jag kan bilda familj på - därför behöver jag inte bry mig. Det finns liksom inga alternativ. Det är som det är. Visst tänker jag mycket på vår ålder och hur det kommer påverka Knodden. Jag oroar mig för Knoddens framtida nätverk och funderar på hur länge mor- och farföräldrar orkar att förgylla Knoddens liv. Ibland blir jag ledsen över att jag inte har tio år tillgodo. Men det är som det är. Tjatigt kanske men det är den tanken jag ständigt återkommer till.

Jag fick reda på att jag inte kunde får barn redan när jag var i 30-årsåldern. I 10 år levde jag med det som ett faktum. Det är bearbetat och hanterat. Visst mådde jag eländigt en tid men det var en tid som jag istället ägnade åt att leva intensivt singelliv med ett gäng singelväninnor i släptåg. Jag hade aldrig befunnit mig i ett stort kompisgäng förut så det fyllde det mesta av min tid och tog loven av barnlöshetssorgen. Jag kunde ju ändå inte göra något åt det. Inte utan man. För jag - även om jag övervägde att adoptera ensam - hade aldrig en tanke på att bli ensamförälder på ett så medvetet sätt som det vore att adoptera som ensamstående. Den kraften besatt jag inte. Det är förmodligen svårare att leva i en parrelation där det inte blir barn trots många års försök, utredningar och IVF-behandlingar. Jag har förmodligen slunkit lindrigt undan utan att veta om det.