Firade Mors Dag med att åka hem till modern med rabarber- och jordgubbspaj med knäcketäcke. Eftersom vi numera har två glutenallergiker i den närmsta släkten köpte jag glutenfritt mjöl och havregryn och gjorde mitt första försök någonsin med glutenfri kost. Det gick över förväntan och mellersta Rosenflickan klippte hela glutenpajen eftersom störste Anderslövaren lämnade WO på tidigt stadium (han hinner inte äta när han träffar kusinerna).

Det var en fantastisk kväll. Lättsam på alla vis. Varm och skön. Det enda som solkade tillvaron var att jag var tvungen att åka hem och packa för en veckas bortavaro. Jag berättade om att vi numera kunde få barnbesked vilken dag som helst. När jag får se andras reaktioner hjälper det mig att inse hur stort detta är. För jag försöker verkligen hänga med i svängarna.

Saknar Darlingen.

Jag håller på att bli galen på att maila fotografier i powerpoint!!! Det verkar som om jag har fått iväg allt men Berit mailade för en stund sedan och skrev att hon bara fått en handfull av de 20 filerna....

Nu har jag bränt ner allt på en cd och ska skicka med posten.

Jag erbjöd mig att beställa en ny fotobok så att det finns två på plats i Taiwan. På det svarade Berit:

"Fotoboken skulle troligen ta för lång tid och ni skulle riskera att missa ett antal matchningar, och det vill vi inte. "

Gulp! Vet hon något som vi inte vet? Det låter ju som om det är en himla massa matchningar som vi kan bli inblandade i. Vad pratar vi egentligen för tidsram?! Jag trodde att det skulle ta månader innan vi var med i matchen... Är det så här det fungerar?!

Har knappt hunnit fatta att min Darling åkt iväg till USA idag. Vi hann pussas lite imorse och sedan ringde han och meddelade att han var på väg till Kastrup. Jag hade egentligen inte riktigt tid för honom eftersom jag var mitt uppe i att svettas med att maila BFA en massa foto. Gick sådär. Eller rättare sagt inte alls. Jag fick tillbaka alla mail jag skickade - de var för stora...

Så jag fick sätta mig och splittra allt material ytterligare en gång. När tid är en bristvara så blir sådant ganska irriterande. Och när Darlingen dessutom lät meddela att vår värmepump än en gång stannat - denna gången med ny och okänd felkod - kände jag för att packa ihop och försvinna. Den nedrans värmepumpen är bara till besvär och den stannar ALLTID under en helg. Tack och lov att den numera går över på elpatronen och att det är sommar.... Som om inte det vore nog har vi stora signalproblem via Boxer och måste ha in nåt slags inspektör. Jag blir så trött på alla moderna prylar som man inte kan rodda med själv.

Jag hann inte få iväg alla mailen (20 st) till BFA under arbetstid så det har jag ägnat min fredagskväll åt.

Under tiden gjorde jag en god tomatsås med vitlök + massa kryddor och åt tillsammans med pasta, mozzarella ost, färsk basilika och svarta oliver. Gick ner och botaniserade i Darlingens vinförråd. Som vanligt blev jag virrig och rädd att ta en riktig klenod. Fast jag gaskade upp mig efter några minuters tvekande, högg en flaska och kollade på systembolaget.se. Och simsalabim satt Darlingens fru och smuttade på ett vin för 150 pix - The laughing magpie.

Jag har nästan inget dåligt samvete alls för vinintrånget. Lämnar man sin fru ensam hemma utan vinkällarinstruktioner så får man faktiskt skylla sig själv.

BFA ringde ikväll. Vår fotobok gick alltså inte att scanna med bibehållen kvalitet så vi fick göra om hela alltet i powerpoint istället. Fotoboken har gått iväg med DHL men eftersom man inte vill bläddra sönder fotoboken innan det blir skarpt läge - det kan vara en biologisk mamma som ska titta i den eller så ska vårt framtida barn få bläddra i det - vill man ha en mer slitstark variant också.

Jag har slitit hela kvällen framför datorn. Det var ganska många bilder. Tur att jag är någorlund skarp på powerpoint...

Barnhemmet Chung Yi har bekräftat att de tagit emot våra handlingar. Nu ska de hålla helg i dagarna fyra (drakbåtsfestival eller nåt). Jag passade på att fråga Berit på BFA när vi skulle börja vänta på allvar. Hon skrattade och sa att man aldrig kan slappna av när man väntar barnbesked. Chung Yi kan redan nu fiska upp våra handlingar och lämna ett barnbesked. Nu tror ju inte jag att det kommer bli så men det pirrar till lite extra när man tänker på att våra handlingar finns på det barnhemmet som vårt barn förmodligen redan finns på....

Jo just det. I den allmänna förvirringen över BFA:s mail om fotografierna passade jag på att kolla in BV och BFA:s hemsidor. Idag har det kommit två (2) barnbesked till BV! En pojke och en flicka.

Inte för att vi ska adoptera från det barnhemmet (CSS) eller genom BV men det känns som ett gott tecken att det dundrade in barnbesked till Sverige idag.

Tjoho.

BFA har hörts av. Våra handlingar är redan scannade och mailade till Chung Yi. Dessutom är handlingarna på väg till Taiwan med DHL. Framme tisdag eftermiddag.

Jag känner mig nästan andfådd av hastigheten BFA:s agerande. Känner mig rentav lite korkad. Jag trodde inte att våra handlingar skulle hamna hos barnhemmet så snart. Typ NU. Har liksom fått för mig att det ska översättas lite till, legaliseras och lite sånt innan det blir skarpt läge.

BFA har bett oss scanna fotografier som finns i fotoboken. Jag förstår inte varför vi gjorde en fotobok om vi dessutom ska scanna/maila fotografierna dessutom? Dessutom blir det lite knökigt med tid eftersom Darlingen åker till USA imorgon och jag till en lite mindre småländsk (!!!) stad i nästa vecka.

Jag som trodde att vi hade några lugna dagar att se fram emot. Tji fick jag.

Idag kom sista intyget och vi rusade till Posten för att skicka hela luntan med adoptionshandlingar till BFA! Det är en ohygglig lättnad att ha kommit så här långt!

Vi har firat den stora tilldragelsen på en lokal restaurang - oxfilé och rödvin. Nu är jag en smula tipsy men med en ny ro i själen. Jag kan inte fatta att en milstolpe är avklarad. Det finns massor av gupp på vägen men just nu kan vi vila lite i tanken :-)

Och jag ska ha 6 veckors ledighet i sommar. Livet leker!

Jag har börjat läsa en bok som handlar om en kvinnas tankar i samband med graviditet. Det handlar i princip om författarens önskan av att veta hur hennes mammas graviditet förlöpt, känslor och upplevelser om hur kroppen förändras, kunskap om hur man sköter ett litet barn, tankar om könets betydelse, råd och då i allmänhet till nyblivna föräldrar. Därtill får man som läser insikt i hur stor del identitetssökandet och rötterna har i själva graviditeten - man börjar undra över sitt eget ursprung på ett helt annat sätt än tidigare.

Detta satte igång en virvel av tankar hos mig själv och hipp som happ blev jag konstig i ögonen och täppt i näsan. Insikten vräkte sig i ansiktet på mig - JAG kommer aldrig kunna utgöra det där stödet för mitt framtida barn. För jag har ingen som helst praktisk erfarenhet av att sköta en liten bebis.  Förmodligen kommer mitt tillkortakommande vara störst om vi får en dotter eftersom graviditet verkar vara något som främst delas mellan mor och dotter. Inte så mycket mellan mor och son. Kanske inte så konstigt med tanke på att det är kvinnan som bär barnet... Och precis när jag hetsat upp mig över mina egna tillkortakommande kom jag på att min mamma måste uppleva samma sak fast från en annan synvinkel. Hon kommer inte kunna dela med sig av sin visdom på graviditetsområdet till mig. Jag är hennes enda dotter och jag kan inte få barn. Mina bröder/hennes söner har inte haft samma behov av att älta och diskutera kroppsliga symptom - det har mina svägerskor gjort med sina mammor. Och då stod det fullkomligt kristallklart att denna avsaknad av erfarenhet och referenser slår åt så många håll. Jag och min mamma kan varken dela graviditetsupplevelser och eller adoptionsupplevelser. Vi kommer att bli föräldrar på två vitt skilda sätt. Jag och Darlingen kommer att få söka kunskap och erfarenhetsutbyte på annat håll. Ingen i våra nära kontaktnät har samma referenser och upplevelser som vi kommer att ha. Och denna kunskap kanske inte kommer till användning över nästa generationsväxling heller- jag vet inte vad sannolikheten för att ett adopterat barn bildar familj genom adoption är...

Där och då blev jag alldeles förtvivlad av alla dessa tankar. Kände mig ensam. Sorgsen. Och förlusten av de första 3-4 åren i ett barns liv var så påtagligt. Vem ska vår eventuella dotter få råd av när hon undrar om det är normalt att vilja äta cement på nätterna? Eller vem ska hon fråga till råds om hur man ska hantera bebissjukdomar och tandsprickning? Jag vill kunna stötta och bidra. Komma med goda råd om ditten och datten. Men jag kommer har noll, zipp, zero erfarenhet av graviditeter och bebisar. Jag har ingen aning om vad som är normalt eller inte normalt, vad ska man göra när tänder kliar, när börjar barn krypa eller gå, hur ska barn rapa, hur introducerar man mat efter amning... Jag kommer att vara ett värdelöst praktiskt stöd fram till mitt/mina barnbarn är över 3-4 år. Då är jag med i matchen igen. 

Allt det här har skapat en slags sekundär barnlöshetskris. Det gör ont. Det gör mig ledsen. Jag vet att jag inte har något val och att det här det måste bli. Men det är ändå sorgligt.

Jag ska inte läsa ut den där boken. Usch och tvi.