Nu har jag bara 5 veckor kvar på projektet och jag börjar räkna ner. De närmaste tre veckorna är hektiska med resor och hotell, men jag skönjer en ljusning.

Idag strålar solen och det är sommarvarmt. Jag har inte riktigt hunnit med i vårframfarten och känner mig överrumplad.

Idag kom ett nytt Bank Statement... det blev också fel. De har inte ändrat det jag ville att de skulle ändra. Så det blir en omgång till. Kände mig ganska trött när jag såg det. Nu struntar jag i det och tänker ringa min revisorskontakt och höra om jag kan lämna papperna i helgen. Utredaren är mailar och förvarnad om att hon måste komplettera men vi har inte hört något från henne.

Idag kommer Bonusen för att tillbringa helgen här. Han har fyllt år så det blir köpepizza trots att det är Valborg. Jag har blandade känslor eftersom jag tycker att Valborg är lax, sparris och andra vårlika saker. Men samtidigt har jag inte riktigt lust att ställa mig i köket. Imorgon kommer Farmor och Kusin. Då ska vi grilla hamburgare och äta marängglasstårta. Idel barnkäk... :-)

Så kom äntligen det sista Bank Statement:et. Satt och gladdes åt det när jag fick syn på att det blivit fel. Och det värsta av allt är att jag inte kan skylla problemet på någon annan! Det är JAG som klantat mig. Det var nämligen jag som skrev mallen till banken - banktjänstemannen skulle bara fylla i aktuella siffor, skriva under med blått bläck och skicka till mig.

Jag vimsade till dollarkursen. Istället för att skriva 100 SEK are equal to 12.36 USD skrev jag 100 SEK are equal to 8.09 USD.

Dum, dum, dummast.

... ligger nu gräsmattan utrullad. Det blev ett lyft för hela trädgården. Nu återstår bara 1/3 obearbetad trädgård innan vi kan ägna oss att njuta till 100 %. Jag gick i spinn över en foderho från Qvesarum i eftermiddags. Perfekt för vattenrinn och sånt. Och en liten näckros. Darlingen - som enligt egen utsago - har ett virus någonstans såg alldeles matt ut, la in en snus och sa att han skulle fundera. Det gör han fortfarande. Varför har Darlingen ett virus medan jag har bonniga förkylningar?

På återvinningsstationen sprang vi på snubben som köpte vårt gamla hus. Han var färggrann över hela kroppen eftersom han var utkommenderad att måla plank. Nu är vi återigen inbjudna till vår gamla bostad för inspektion... Tiden bara rinner iväg. Att leva i nuet känns väldigt obekant för mig.

Har inte tänkt på adoptionen under hela helgen. Ganska vilsamt. Imorgon ska vårt Bank Statement skrivas och om vi har riktig tur får vi den redan på tisdag. Man får väl se.

Efter en mördande jobbig veckan var det dags för min intervju. Eftersom den gångna veckan innehöll moment som skulle bli min vardag om jag började arbeta med HR frågor kände jag mig ganska bekymrad när jag träffade personalchefen. Det ÄR ett prekärt läge i vår bransch och många människor kommer att må dåligt framöver. Oron är stor och för första gången på väldigt många år går HR-arbetet in i en ny fas där man orienterar sig bort från rekrytering och mot nerdragningar. Ville jag - som saknar praktiskt erfarenhet - ge mig in i HR-branschen JUST NU?

Därför var lättnaden enorm när personalchefen meddelade att man bestämt sig för att inte tillsätta tjänsten just nu. Det var inte rätt läge att anställa när vi samtidigt - samma dag - gått ut med ett sockrat erbjudande till anställda som vill sluta, vara tjänstlediga eller prova på arbete på annan ort. Dessutom ville man inte utsätta mig - som saknar erfarenhet - för den fas vi nu går in i. Det hade inte gett mig någon som helst möjlighet att hinna skaffa mig lämplig kunskap och erfarenhet, bli varm i kläderna och hinna bygga upp en inre skyddhinna inför de tuffa tag som kommer bli om situationen eskalerar.

Jag kände omedelbar lättnad när jag fick nej:et. Och nej:et var inte en riktigt nej. Personalchefen sa att tjänsten hade varit min under normala omständigheter. Hon berättade också att hon blivit kontaktad av flera personer som "tipsat" om mig. Slutligen fick jag veta att - när man bestämde sig för att rekrytera till tjänsten - var jag redan en given kandidat. Oavsett om jag var föräldraledig eller inte. Allt det där värmde givetvis ofantligt mycket.

Jag ville verkligen ha tjänsten men tidpunkten var fel. Fel på grund av det finansiella läget, fel på grund av att jag inte känner mig helt färdig med det jag jobbar med nu och fel för att jag behöver fokusera på adoption - inte ett nytt jobb. Jag vill gärna fortsätta jobba med min nuvarande chef ett tag till eftersom vi är ett himla bra team och har så roligt tillsammans. Nu är jag ofantligt lättad över att ha kakan kvar men ändå äta lite av den. Alla möjligheter till en HR-tjänst kvarstår och jag kan i lugn och ro fortsätta fundera på adoptionen och mitt nuvarande jobb. Och SEN när tjänsten utannonseras på nytt kommer jag kunna söka igen. Det finns såklart inga garantier att jag skulle få tjänsten då men just nu är det underordnat.

BINGO!

Jag har haft några riktiga omskakande dagar i Jönköping då jag upptäckt nya sidor hos mig själv och andra. Har lärt mig massor om mig själv och om andra, tvingats rannsaka mig själv och ansvarsfördelat obehagliga händelser. Försökt reda ut situationen, upptäckt att det inte går och blivit bemött med rejält ifrågasättande. Jag har tvivlat, trott, oroat mig, varit ledsen, förbannad, upprörd, känt mig orättvist behandlad, varit rak, varit ärlig och brutal, mötts av tårar. Och framförallt fått se hur en människa kan förstöra för sig själv genom en lurkig attityd och låg självkänsla.

Och märkligt nog har jag - trots att jag blivit illa bemött av en person och kraftigt ifrågasatt - ändå känt empati för personen. Jag smilat mot världen och tvingats skaka av mig obehaget, nollställa mig och göra mitt jobb. Jag har vägrat vika undan. Jag har stått kvar och tagit smällarna, jag har svalt klumpen i halsen och härdat ut på ett sätt som jag aldrig trodde om mig själv. Jag har lärt mig att jag inte behöver älska alla och jag överlever även om inte alla älskar mig. Jag behöver inte förlåta eller förlåtas. Jag behöver bara tycka om mig själv och tro på det jag gör.  

Jag är så trött. Så infernaliskt trött. Imorgon får jag äntligen åka hem. Har bara några timmar till....

Läste precis följande i en amerikansk blogg:  

As for news, as you all probably know by now, Jen is pregnant and her due date is June 28th, which is coming upon us extremely quickly. We couldn’t have planned it any better, being that we both have the summers off.

And for the adoption, things have definitely become frustrating, as if they weren’t already. We had finally received a referral that we were going to accept. It was for a five year old boy from Taiwan. We originally wanted siblings, but since the process was taking so long and this referral came in, it was difficult to say no. So our intention was to adopt this little boy then adopt another child later on. So upon saying yes to the referral, our agency got back to us and informed us that Taiwan would not allow us to adopt. Their policy (meaning Taiwan’s policy) is that our biological child must be at least six months old before we are allowed to adopt from their country. Their rationale is that they want to make certain that all children, biological and adopted, will get equal treatment. Needless to say, we were and still are furious. We wrote a long letter to the president of our agency stating that we should have never been sent the referral then told that we were not allowed to adopt. It is extremely unethical, especially when considering all the emotions that go into viewing the photos and medical records of these children.

And so here we are, waiting another half a year to adopt. It has been approximately 1 ½ years since we began the adoption process. With all the children out there without families, you would think the process would go much smoother and quicker. I guess that’s what happens when politics and money become a motivator to help homeless children. 

Vad ska man säga.... svenska och amerikanska familjer ser helt olika på vilka behov ett adopterat barn har....

För några dagar sedan fick vi tillbaka en översatt version av hemutredning mm. Vi hittade några fel i den och idag tog jag mig för att maila Herr Översättare. Han är alltid väldigt snabb på att svara på mail så jag var precis inne och kollade om han svarat. Jodå, det hade han. Och det var i grevens tid som jag mailade honom - imorgon åker han på 10 dagars semester!

Jag träffade min revisorskontakt i fredags. Hon är nu insatt i mitt liv igen efter några års paus i kontakten. Vi har båda blivit gråhårigare (hon) och fluffigare (jag). Det var så himla roligt att ses att min lunch drog ut på tiden så jag fick springa till frisören. Frisören var deppig för att kön till "deras" land står still. Jag kunde dock meddela att de flyttat fram 4 steg och har drygt 10 familjer före sig. Vet inte om hon blev så glad dock - hon verkar ha huvudet fullt upp av andra saker....

Idag mailade jag också min rådgivare på banken. Vi har bestämt att Bank Statementet från vår huvudbank ska skrivas per 27 april. Vi väntar in min bonus och lite andra ersättningar. Och april månads lön förstås :-)

Imorgon ska Darlingen bege sig på bankrunda. Den första banken ska han gå till för att sälja fondandelar. Tanken är att de också ska hinna in på kontot tills Bank Statementet skrivs ut. Den andra banken är lite knivigare eftersom det handlar om att försöka förmå dem att göra något som de inte verkar alltför hågade att göra. Det ligger utanför deras rutiner. Men vi har ett äss i rockärmen. Funkar det inte att snällt be på Ortens kontor har vi en kompis som jobbar som rådgivare i en annan stad i samma bank. Hon kanske kan förmås hjälpa oss om vi inte kommer någon vart. Tur man har kontakter....

Ikväll är det packning som gäller. Avfärd mot Jönköping tidigt imorgon bitti. Återbördas inte till hemmet förrän torsdag kväll. Trögt. Och lite ont halsen har jag också....

Jag har gått omkring och trott att en sak ska fungera på ett visst sätt. Nu visar det sig att det jag tänkt förmodligen inte alls stämmer. Det känns stressande, omtumlande och pressande. Som om jag inte kommer till tals. Det forsar över mig utan att jag har någon som helst kontroll. Jag har ingen aning om hur jag ska hantera det.

Jag vet inte om det finns regler och kutym om hur jag förväntas agera. Om att jag borde känna och tycka på ett visst sätt.

Jag skulle vilja fråga andra. Men det är inget man frågar andra om. Beslutet är bara mitt och Darlingens.

Tankar far omkring som popcorn som poppas. Min bild av hur det ska gå till är fullkomligt omkullvräkt. Vad händer om vi väljer den ena eller den andra vägen?

Jag vill hitta paus-knappen. Vill bestämma lite själv. Vill ha lite kontroll över mitt liv. Jag är inte impulsiv. Vill hinna med i känslor och tankar. Vill hinna växa in i tanken. Är det ok att känna så?