Kittningen som gjordes igår fick rivas upp idag. En hel dags arbete åt skogen. Kittranden var för bred och syntes på glaset inifrån. Både jag och Darlingen glömde att en fönsterruta har två sidor som båda kan ses från olika håll.

Ibland är det jobbigt att vara egenhantverkare. Speciellt som Anderslövaren får sina fönster kittade för 45 kr/ruta. Eftersom varje fönster består av 3 x 2 rutor så hade det varit välinvesterade pengar att köpa kittningstjänsten. Så hade vi också gjort om det inte visade sig att "billigekittmanneniSvedala" hade semester och i Malmö vill girigbukarna ha 350 kr/ruta. Skandalöst. Efterfrågan och tillgång styr prisbilden på hantverkstjänster i Malmö. Eller rättare sagt - hantverkarna vill inte ha styckarbeten och prisar därför ut sig. Jag tycker att det borde finnas regler för hantverkare - precis som det finns för banktjänstemän (konsumentskydd som styr bankerna i deras rådgivning). Hantverkare är ju också näringsidkare som säljer en tjänst till en svagare part, dvs konsumenten.

Jag är sur.

Igår fick jag nostalgiutlopp. Vi åkte till Svens´a dal för den årliga körsbärsutflykten. Kände mig uppspelt för att få visa Darlingen och Bonusen var denna människan tillbringat sin barndom. Blev så till mig att jag köpte en fjärilshåv (en till!) i lokala ICA-affären som jag släpade med mig hela vägen. Trots att min far lite lakoniskt sa:

"Det är inte precis fjärilsväder"

Det var det inte. Molnen hängde tungt över Bjärehalvön.

Vi åt körsbär. Vi gick genom det delade trädet - även om de största barnen var tvungna att klä av sig alla kläder för att komma igenom hålet. När man gått genom hålet kan man inte längre drabbas av engelska sjukan enligt "sägnen". Nu är väl inte engelska sjukan så värst vanligt förekommande men det är alltid trevligt med en vaccination som inte gör ont. Vi zick-zackade mellan komockorna, plockade blåbär, inspekterade döda bålgetingar, blev nällade och baddade med Salubrin och klappade hästar. Några gjorde sina naturbehov i det fria och kom viftande med torkpappret vid lunchbordet trots att de fått stränga order att begrava dem under en sten. Medan jag satte i mig 3 Kit-Kat ägnade sig tre syskonbarn och Bonusen åt att fördöma bäcken (eg. fördämma). Vattenflöden är svåra att bemästra och det slutade med - efter åtskillinga timmar - med att fyra barn var genomblöta, lortiga och fulla av småsår. Men mycket lyckliga. 

Alla 4 placerades på badstenen och fick bada av sig den värsta dyngan medan vi vuxna örlade omkring för att hitta rena kläder till dem. Syskonbarnets mor hade med förstånd förutsatt att hennes döttrar inte kan tillbringa en dag i Svens´a dal utan att bli kraftigt nedsmutsade. Sålunda hade de en hel väska med sig med rena kläder. Bonusen var inte riktigt lika lyckligt lottad. Jag måste öva lite mer... Jag hade förvisso tagit med mig extrastrumpor och skor till honom. På eget bevåg hade han själv packat ner ett par shorts. Hipp som happ var gossen torr och skuttade iväg över backarna med flickorna i släptåg.

Darlingen tyckte det var tråkigt med naturpromenad. Han var dessutom en smula trött efter en lång kväll innan med Anderslövaren. De gick inte och la sig förrän kl 02.30 Han blir som bedövad när han är trött. Han hör inte, ser inte och reagerar inte.

Jag såg en groda och var mycket nöjd med upptäckten. Dessutom såg jag ett grävlingsbo och åt harsyra.

På det hela taget var det en mycket lyckad utflykt även om jag aldrig fångade något i min nya fjärilshåv.

Två av mina syskonbarn skulle rida och köpa glass. På sina låtsashästar. Låtsashästarna är osynliga. Bara syskonbarnen vet att de finns. 

På vägen rider de förbi två flickor på käpphästar varpå den yngsta av syskonbarnen utbrister:

"Gud så fjantigt att rida omkring på en käpphäst"

Jag har alltid varit lite lätt irriterad när min kära mor inlett meningar med orden "När jag var liten..." eller "Förr...". Har visat föga intresse och per automatik placcerat hennes berättelser till ett korttidsminne. Nu har det hänt något konstigt. Jag VILL veta och jag kommer allt oftare på mig själv med att vara den personen som börjar meningar med "När jag var liten..." eller "Förr..."

Plötsligt vill jag visa Darlingen och Bonusen "Dalen" där jag tillbringade alla mina barndomssomrar. Plocka vilda körsbär. Leta grodor. Trä smultron på tråd trots att jag är 40 år. Vill veta varför jag är döpt till det är jag döpt till och historien bakom gamla ärvda ringar. Hur träffades mamma och pappa. Funderar på hur det luktade på morfars höskulle. Tänker på plommonträdet hos mormor som dignade av plommon. Sånt vill jag ha. Försöker komma ihåg hur det kändes att plocka nylagda ägg. Hur värmen i handen kändes. Tänker på om jag kommer att lyckas förmedla så mycket "feelgood" till Bonusen och vårt blivande barn som jag har med mig i livet. Ibland blir jag stressad. Det är så mycket som jag vill komma ihåg. Och jag har jordens sämsta minne. Därför måste jag skriva upp saker. Ska investera i en nostalgiminnesbok där jag skriver upp viktiga saker som jag kommer att glömma annars. 

Undrar om det är en omedveten förberedelse inför föräldraskap eller om det är ett ålderstecken i största allmänhet att minnas "gamla goda tider" och vara nostalgisk. 

Igår igångsattes fas 2 i fönsterrenoveringen. Sovrumsfönsterna. Nu sover vi med plywood-skiva för fönsterna och hoppas att det inte ska börja regna. Överraskande nog var fönsterna i riktigt bra skick när man fått bort mögelangreppen (som kommit pga av fukten som i sin tur kommit pga av att kittet inte fanns kvar) och slipat ner dem. Träet är friskt. Nu oljas och grundas de enligt konstens alla regler. Det känns riktigt bra eftersom just sovrumsfönsterna var en stor källa till oro.

Igår var Hjortfamiljen här och grillade. Mysigt. Fick ett nytt referentbrev med mitt namn rättstavat så nu kan vi sända in de sista kompletteringarna till vår hemutredare. Skönt.

Är ensam hemma. Pojkarna är på golfbanan med Anderslövaren. Pysslar. Länge sedan. Mår jättelugnt. Lyssnade på sommarprataren för första gången denna sommar. Marxist. Blev lite irriterad på hennes åsikter men inte så att jag behövde stänga av. Rensade bland recept. Sommarkänsla. Hittat getingbo vid uteplatsen. Ringt Anticimex. Ätit varm korv med bröd. Ytterligare sommarkänsla.

Nu Apoteket och fotoaffären. Sedan har jag date med Stieg Larsson. 

Idag var vi på Kronetorp för att gå på antikloppis. Släpade med oss Farmor. Jag letar efter sifon och gamla nycklar. Hittade två gamla nycklar som nu utgör grunden för min nyckelsamling. Darlingen begriper inte varför jag ska börja samla på nycklar. Det gör egentligen inte jag heller. Men det är trevligt att samla på något.

Bonusen skulle prompt köpa något. Så han försvann. Och kom tillbaka med en äcklig liten platsmusleksak med svärd. Jättesmutsig. Den kostade 2 kronor. Han var mycket nöjd. Jag tyckte den var en bacillhärd och rynkade på näsan när han inte såg.

Nu är Darlingen alldeles utfärdstrött och har fått gå och lägga sig. Jag planerar nya upptäcksfärder. Dressincykling i Fyledalen med efterföljande besök på Glimmingehus där "bisarra berättelser och hiskeliga historier" ska berättas.

Igår var vi på upptäcktsfärd. Vi fick styrka oss innan genom att äta lunch på Svågertorp. Håv inhandlades.

Sedan vände vi bilnosen ner mot Skanör/Falsterbo för att upptäcka saker i naturen. Vi upptäckte att det var mycket blött. Vi upptäckte även 2 mördarsniglar, 2 tomma ölflaskor, några gräshoppor, 2 kojor, mygg (som mest upptäckte oss) och två fågelägg som var sönder. Blötan var så påträngande att vi bestämde oss för att förpassa vår till stranden i Falsterbo istället. Där är naturen åtminstone anpassad för blöta. Bonusen badade i kallingarna - det såg i sanning kallt ut. Fikade massor på Kust (vad som händer med min viktkorrigering förtäljer INTE historien....).

Upptäckte att det var sillamarknad i Skanör. Hipp som happ var hela familjen uppflugen i en karusell som kastade oss hit och dit. Eftersom antalet karusellbegivna var ringa så vi fick några extra turer. Det tyckte inte de vuxna magarna om. Sen åkte vi hem och åt kräm och var alldeles utmattade av upptäckter.

I förrgår var Darlingen och Bonusen hos våra nya grannar för att få underskrivet några ritningar om ändringar i detaljplanen. Då bestämde sig Bonusen för att berätta för dem att vi skall "adoptionera". Man blir alldeles full i skratt. Då berättade Blå Husets kvinna att Blåa Husets man inte heller kan få barn och att han - innan han träffade Blåa Husets kvinna - skulle adoptera med sin förra fru. 

Igår tittade vi på en dokumentär om "adoptionering" i Danmark. Det handlade om en ung kvinna (Asha) som nyligen fått barn tillsammans med en dansk man. Hon har mått dåligt hela livet - av och till - för att hon inte känner att hon passar in någonstans. Så Asha åkte till sitt urpsrungsland Bangladesh, eller Bengalen som de sa i programmet. Hon besökte barnhemmen där hon vistats men fick bara veta att hon hittats vid järnvägsstationen av en änka som lämnat henne till barnhemmet. Hennes ålder hade då varit uppskattningsvis 18 månader.

Det lösgör så många tankar när man ser ett sådant program:

• Varför har inte Ashas föräldrar berättat om hennes bakgrund? Det måste ju ha varit känt redan när de fick henne. Eller gjorde man inte det på 70-talet?
• Hur har Ashas barndom fungerat - har föräldrarna någon skuld i hennes utanförskap?
• Kan man alltid skylla utanförskap på föräldrar eller finns det barn som inte mår bra av adoption? Vilket kom först - hönan eller ägget?

Det verkar vara vanligt att kvinnor som är adopterade får en existensiell kris när de får egna barn. De flesta berättelser om att söka sitt ursprung handlar om kvinnor. Vår lärare på föräldrautbildningen berättade att hennes son var helt ointresserade av att söka sitt ursprung medan dottern var väldigt angelägen. Och det finns många sådana berättelser. Är kvinnor mer sökande än män? Vad händer i en adopterad kvinnas huvud när hon själv föder ett barn till världen? Hur känns det att blicka ner på sitt lilla barn och veta att ens egen mamma valt att lämna bort sitt barn till okända människor?

En annan sak som jag funderar över är krocken mellan den adopterades uppfostran enligt västerländska ideal och ursprungslandet mer praktiska syn på adoptionen. I programmet fanns flera scener med en förtvivlad Asha och nunnor som inte förstod hur hon kunde vara otacksam och egoistisk när det finns mängder av barn i Bengalen som blir dödade av sina föräldrar för att de inte vill ha dem. Nunnorna tyckte att Asha borde vara tacksam för att hennes mamma hade modet att föda henne. Tyvärr hjälpte det inte Asha eftersom hon saknade sin bakgrund. Hon är medveten om att hon enligt deras ögon är priviligierad. Men vad hjälper det när man inte känner sig hel? Kanske vore det läkande för Asha att leva i Bengalen en tid för att förstå hur hennes föräldrar tänkte. Leva i fattigdom och misären för att verkligen uppleva och förstå vidden av sin bakgrund?  Låta västerlandet och ursprungslandet göra en högst medveten krock och leva mitt i det en stund? Som ett slags konfrontation över livets orättvisor. För att försonas. För att läka en sargad själ.

Kanske är den västerländska uppfostran/uppväxten de adopterades värsta fiende? De fostras in i västerländers ideal där alla kan behålla sina barn, där det inte finns kulturella problem med att vara ensamstående mor, ingen sexindustri, inga ghetton med föräldralösa barn, människor är friska och välmående, ingen svält och armod osv. Kan en adopterad egentligen förstå sina biologiska föräldrars handlingar? Det är en sak att säga "de kunde inte behålla mig för att de var så fattiga". Det är en helt annan sak att FÖRSTÅ det när man aldrig varit så fattig att man inte kunnat äta ordentligt på en vecka. Jag förstår inte till fullo. Hur ska då mitt framtida barn - med en västerländsk uppfostran kunna förstå? 

Sedan kan man verkligen ifrågasätta varför adoptivföräldrar utreds så noggrant före en adoption men därefter lämnas vind för våg när de fått sitt barn. Det finns få experter på anknytningsproblem och liten kunskap om adopterades problem. Asha hade sökt hjälp flera gånger. En gång hade hon fått till svar - av en professionell psykolog: "Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa dig". Jag förstår att Asha kände sig ensammast i världen om sina tankar. Vilket hon givetvis inte är. Men hon saknade någon att ventilera sina "bakgrundstankar" med. Många ungdomar - även de som inte är adopterade - får problem någon gång under uppväxten. Adopterade måste - förutom de "vanliga" ungdomsproblemen kanske även slåss med jobbiga funderingar på sin bakgrund. Det måste finns någon att prata med, som förstår.

Ett socialt kontaktnät med andra personer som adopterat är guld värt. Både för föräldrarna och barnet. Svårigheterna består främst i att hitta dessa personer. Vår föräldrautbildningsgrupp är spridd över hela landet. Det är bara ett fåtal som bor nära oss. Ett par har gjort ett lyckat ivf-försök och ett annat par bor i Ryssland. Tack och lov verkar BFA anordna träffar där barn från samma land kan träffas och föräldrar kan utbyta erfarenheter. Om barnet i framtiden kommer att må dåligt över något eller fundera över något så kanske det inte räcker med oss. Det kanske krävs någon med samma erfarenhet, dvs andra barn/ungdomar som är adopterade.

En annan sak som vi funderade på är om det kanske vore bra att under första året söka professionell hjälp även om inte problem finns. För visst kommer vi ha funderingar, tankar och problem som vi kan behöva upptäcka på ett tidigt stadium. Jag hoppas givetvis att vi inte ska få några problem, men man måste nog var öppen för att det faktiskt kan dyka upp problem på vägen som man måste hantera och kanske få hjälp med.

Asha sa någon väldigt tänkvärt. Ungefär såhär:

"Jag förväntas vara tacksam över att jag fick komma hit. Som en gåva. En gåva till människor som inte själv kan få barn. Det är mycket förväntningar man ska leva upp till".

Jag längtar efter att få höra fina berättelser om adoption. Som motvikt. Men det görs aldrig några dokumentärer om sådant som inte är ett problem. Det är så mycket som går ut på att förbereda oss på det värsta.

Vi ska gräva om battingens bakgrund innan vi lämnar Landet. Inte minsta smula ska gå oss förbi. Det som finns att veta ska vi ha tagit reda på. Vi ska skriva ner det i en bok. Tillsammans med allt annat som händer i battingens liv. Sedan, när battingen vill veta och undrar, ska vi berätta. Allt som finns att berätta och kanske åka tillbaka.