Igår informerade vi bonusen om att han ska bli storebror. Han trodde att vi skojade med honom. Eller ljög. Vi fick bedyra 3 gånger att vi ALDRIG skulle ljuga eller skoja om en sådan viktig sak.

Bonusen har några kompisar som är adopterade så vi utgick från dem. Berättade att jag inte kan få barn och att vi därför kommer att adoptera. Vi hade bestämt oss för att inte berätta om att vi vill adoptera från Landet, utifall något ändrar sig framöver. Men samtidigt vill vi inte ljuga för honom. Så när han frågade vilket land vi vill/önskar adoptera ifrån berättade vi om Landet. Tittade i kartboken och vi konstaterade att Landet är låååångt borta. Liksom Vietnam och Kina (där hans vänner är födda).

"Måste jag följa med? Jag tycker det är jättetråkigt att flyga. Man bara sitter och sitter", sa han.

Vi svarade att vi gärna ville att han skulle följa med, men att det antagligen inte är möjligt eftersom det blir för många veckor borta från skolan. I värsta fall kan det dra iväg mot 2 månader....

Han har lite svårt att förstå att battingen blir ett syskon. Ett riktigt syskon.

Så vi fick gå igenom alla bonuskusiner (på min sida) och kusiner (på mamma och pappas sida) som han har och förklara vilket förhållande de får till battingen. Och det blev faktiskt lite klurigt. Vi tog light-versionen för Bonusen men jag hamnade i krångliga tankar... Jag menar, om jag och Darlingen hade fått biologiska barn hade det blivit halvsyskon till Bonusen. Eftersom vi adopterar istället så blir ju battingen också halvsyskon. Egentligen. Mina syskonbarn blir "riktiga" kusiner till battingen medan samma kusiner är bonuskusiner till Bonusen. Bonusens kusiner på hans mammas sida blir egentligen ingenting till battingen, men de är Bonusens riktiga kusiner. Fast det berättade vi givetvis inte om, men jag har inte tänkt på det förut. Plötsligt känns det som om jag är med i "Tomten är far till alla barnen" och julafton kommer att bli en enda röra.

Vi vet inte riktigt hur samtalet egentligen landade hos bonusen. Han verkade faktiskt lite tveksam. I sanningens namn har han tidigare - utan att veta om adoptionen- uttryckt tveksamhet till att få syskon.

Jag slogs av, när han satt där emellan oss i soffan, vad vi egentligen utsätter honom för. Han tvingas acceptera ett beslut som vi fattar. Som han blir berörd av. Som inkräktar på hans liv och bekvämlighet. Som tar uppmärksamhet ifrån honom. En allvarlig konkurrent om vår tid tillsammans. Han har inte alltid så lätt för att formulera sina tankar och funderingar och jag är rädd för att han håller det inom sig istället för att prata med oss.

"Jag tycker att det vore bättre om ni fick ett eget barn och inte behövde låna eller köpa ett", sa han och tittade ner. Då värkte det i mig. För hans skull. Jag undrar var han fått ordet "köpa" ifrån. Vi pratade inte alls om pengar. Så vi fick berätta att barn inte blir köpta. Det är inte tillåtet. En adoption kostar pengar men inte själva barnet. Det är resor, boende, löner till personalen, kostnader för barnhem, mat till barnen och sånt. Man kan ju undra om jargongen mellan hans kompisar är att adopterade barn är köpta barn.

Nu återstår att se hur det här bearbetas av bonusen. Han hinner i alla fall vänja sig vid tanken. Och jag tror faktiskt att han kommer att tycka att det blir spännande - han tycker väldigt mycket om barn, är social och snäll. Eller som han sa:

"Ett storasyskon ska vara lekfullt, roligt och hjälpsam".

Det kommer han att bli. Han kommer bli världens bästa storebror.