Åkte längs med havet ner till Trelleborg och Gislövs läge. Målet var "Ting Inne och Ute." För att få inspiration till den framtida trädgården. Darlingen blev entusiatisk. Jag blev jätteglad över hans entusiasm eftersom jag så gärna vill att ha ska vara delaktig i blivande trädgården. Han har inte visat överstort intresse för vår nuvarande trädgård.

Jag förstod varför idag. Vår nuvarande trädgård är redan klar. Han får inte vara med och påverka. Det kommer han att kunna i den nya trädgården. Jag hoppas att vi ska kunna dela intresset för att påta i vår lilla trädgård. Det är så rogivande.

När vi ändå var på utfärd så for vi till Ystad och åt pizza. Och stannade precis där vi kände för. Så det blev ett ljus inhandlat på en liten gårdsbutik, inspektion av Nötesjö och Börringe. Sedan började det regna och vi var trötta. Så vi åkte hem och sov i 1,5 timme. Nu känner jag mig alldeles såsig och den goda middagen som var planerad (scampi, ris och dillmajonnäs) ligger i kylen. Olagad.

Jag mår illa. När jag tänker på att en hel pizza guppar omkring i mitt innanmäte. Toppat med 1 hg körsbär av den godaste sorten.

Jag kommer alltid vara för kort för min vikt. Och då är jag ändå över 170 cm.

Jag älskar dokumentärer om människor i Sverige. Det brukar sluta med att jag gråter. En bra gråt.

Filmen skildrade Albert och Gretas tankar inför att flytta från sina hem. Albert bodde povert utan el och vatten. Han såg smutsig ut. Fönsterna var tätade med trasor. Han hade ingen ork längre utan lät spindelväven hänga i fönsterna. Mellan 1946 och 1983 bodde han med sin mor, vilket han nu kände bitterhet över. Hon styrde hans liv och han lät sig styras. Filmen avslöjade inte om Albert flyttade till ålderdomshem eller inte.

Greta var förmodligen en fin dam. Hon hade flyttat till sitt hus själv - utan sin make. Hon var pigg och kvick. Man fick följa henne till ålderdomshem där hon fick inspektera rummen för att ev. flytta dit. Det framgick egentligen inte varför hon ville flytta - hon verkade kunna ta hand om sig själv. Eller var det bara en fasad. En fin dam med fasad. Hon höll öppet hus så att släktingar kunde komma och ta vad de ville. Ändå var det massor av saker kvar som ingen ville ha som hon försökte få sin dotter och barnbarn att överta. Ingen ville. Dottern försökte vara diplomatisk. Men det blev så tydligt att människor har så sina minnen kopplade till olika saker. Som inte andra människor har minnen till. Så uppstår ett vakuum i nostalgi som gör ont att beskåda. 

Det gick ganska bra när jag tittade på filmen. När jag gick ner för trappan blev jag snuvig. När jag såg Darlingen började jag gråta. Han skrattade åt mina krokodiltårar och jag blev gråtskrattig.  Ringde Kronprinsessan för att tacka för presenten som de lagt i uthuset. Hon hade sett samma dokumentär. Så där satt vi i varsin ända av telefon och grät, snörvlade, pratade om våra föräldrar, skrattade och kände någon konstig samhörighet för att vi förstod varandra exakt. Kronprinsessan är gravid och får vältra sig i känslosamheter. Jag är ogravid och förväntas ha vara lite mer återhållsam. Äh.  

När man ser dokumentärer så kopplas så mycket till ens eget liv. Tankar om framtiden, sentimentalitet över svunna tider, nostalgi, oro för föräldrar, oro för hur ens eget liv kommer att gestalta sig, tacksamhet över att ha funnit kärlek och tillhörighet, önskan om att allt som är just nu alltid ska få förbli konstant.

Jag är sensitiv idag. Jag vill stanna tiden. Fast då får jag varken nytt hus eller barn.

Ingen bra idé.

Vi har under det senaste året inte varit så sociala. Jag tror vi haft för mycket omkring oss för att orka med (3 x IVF, tomt- och husköp, samboskap, giftermål, promovering, hemutredning, jobbyte...). Det har tagit lite tid att få allt att sätta sig. 

Igår bjöd vi äntligen hit mitt forna singelgäng, som nu är ett pargäng med flera bebisar (2 + 1 på väg). Jag vet inte hur många gånger vi varit bortbjudna till dem utan att bjuda tillbaka. Men nu äntligen blev det av! 8 personer och två bebisar med barnvagnar. Alla fick plats och det kändes inte så våldsamt trångt ändå. Saknade bara 3 personer som inte kunde komma pga att det var bortresta.

För en gångs skulle förberedde vi all mat innan gästerna kom. Ryggbiff, potatis, sparris, aioli med sweet chilisting, sallad med sardelldressing, chokladkaka med vinkokta päron och päronmousse. Fantastiskt gott! Och jag kunde för en gångs skull sitta och njuta med gästerna.

Vi hade verkligen trevligt! Det var så skönt att allt var förberett. Jag och Darlingen hade tid att sitta ner, dricka vin och prata med alla.

Jag har saknat kompisarna. Fast jag förstod det inte förrän igår.