I förrgår var Darlingen och Bonusen hos våra nya grannar för att få underskrivet några ritningar om ändringar i detaljplanen. Då bestämde sig Bonusen för att berätta för dem att vi skall "adoptionera". Man blir alldeles full i skratt. Då berättade Blå Husets kvinna att Blåa Husets man inte heller kan få barn och att han - innan han träffade Blåa Husets kvinna - skulle adoptera med sin förra fru. 

Igår tittade vi på en dokumentär om "adoptionering" i Danmark. Det handlade om en ung kvinna (Asha) som nyligen fått barn tillsammans med en dansk man. Hon har mått dåligt hela livet - av och till - för att hon inte känner att hon passar in någonstans. Så Asha åkte till sitt urpsrungsland Bangladesh, eller Bengalen som de sa i programmet. Hon besökte barnhemmen där hon vistats men fick bara veta att hon hittats vid järnvägsstationen av en änka som lämnat henne till barnhemmet. Hennes ålder hade då varit uppskattningsvis 18 månader.

Det lösgör så många tankar när man ser ett sådant program:

• Varför har inte Ashas föräldrar berättat om hennes bakgrund? Det måste ju ha varit känt redan när de fick henne. Eller gjorde man inte det på 70-talet?
• Hur har Ashas barndom fungerat - har föräldrarna någon skuld i hennes utanförskap?
• Kan man alltid skylla utanförskap på föräldrar eller finns det barn som inte mår bra av adoption? Vilket kom först - hönan eller ägget?

Det verkar vara vanligt att kvinnor som är adopterade får en existensiell kris när de får egna barn. De flesta berättelser om att söka sitt ursprung handlar om kvinnor. Vår lärare på föräldrautbildningen berättade att hennes son var helt ointresserade av att söka sitt ursprung medan dottern var väldigt angelägen. Och det finns många sådana berättelser. Är kvinnor mer sökande än män? Vad händer i en adopterad kvinnas huvud när hon själv föder ett barn till världen? Hur känns det att blicka ner på sitt lilla barn och veta att ens egen mamma valt att lämna bort sitt barn till okända människor?

En annan sak som jag funderar över är krocken mellan den adopterades uppfostran enligt västerländska ideal och ursprungslandet mer praktiska syn på adoptionen. I programmet fanns flera scener med en förtvivlad Asha och nunnor som inte förstod hur hon kunde vara otacksam och egoistisk när det finns mängder av barn i Bengalen som blir dödade av sina föräldrar för att de inte vill ha dem. Nunnorna tyckte att Asha borde vara tacksam för att hennes mamma hade modet att föda henne. Tyvärr hjälpte det inte Asha eftersom hon saknade sin bakgrund. Hon är medveten om att hon enligt deras ögon är priviligierad. Men vad hjälper det när man inte känner sig hel? Kanske vore det läkande för Asha att leva i Bengalen en tid för att förstå hur hennes föräldrar tänkte. Leva i fattigdom och misären för att verkligen uppleva och förstå vidden av sin bakgrund?  Låta västerlandet och ursprungslandet göra en högst medveten krock och leva mitt i det en stund? Som ett slags konfrontation över livets orättvisor. För att försonas. För att läka en sargad själ.

Kanske är den västerländska uppfostran/uppväxten de adopterades värsta fiende? De fostras in i västerländers ideal där alla kan behålla sina barn, där det inte finns kulturella problem med att vara ensamstående mor, ingen sexindustri, inga ghetton med föräldralösa barn, människor är friska och välmående, ingen svält och armod osv. Kan en adopterad egentligen förstå sina biologiska föräldrars handlingar? Det är en sak att säga "de kunde inte behålla mig för att de var så fattiga". Det är en helt annan sak att FÖRSTÅ det när man aldrig varit så fattig att man inte kunnat äta ordentligt på en vecka. Jag förstår inte till fullo. Hur ska då mitt framtida barn - med en västerländsk uppfostran kunna förstå? 

Sedan kan man verkligen ifrågasätta varför adoptivföräldrar utreds så noggrant före en adoption men därefter lämnas vind för våg när de fått sitt barn. Det finns få experter på anknytningsproblem och liten kunskap om adopterades problem. Asha hade sökt hjälp flera gånger. En gång hade hon fått till svar - av en professionell psykolog: "Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa dig". Jag förstår att Asha kände sig ensammast i världen om sina tankar. Vilket hon givetvis inte är. Men hon saknade någon att ventilera sina "bakgrundstankar" med. Många ungdomar - även de som inte är adopterade - får problem någon gång under uppväxten. Adopterade måste - förutom de "vanliga" ungdomsproblemen kanske även slåss med jobbiga funderingar på sin bakgrund. Det måste finns någon att prata med, som förstår.

Ett socialt kontaktnät med andra personer som adopterat är guld värt. Både för föräldrarna och barnet. Svårigheterna består främst i att hitta dessa personer. Vår föräldrautbildningsgrupp är spridd över hela landet. Det är bara ett fåtal som bor nära oss. Ett par har gjort ett lyckat ivf-försök och ett annat par bor i Ryssland. Tack och lov verkar BFA anordna träffar där barn från samma land kan träffas och föräldrar kan utbyta erfarenheter. Om barnet i framtiden kommer att må dåligt över något eller fundera över något så kanske det inte räcker med oss. Det kanske krävs någon med samma erfarenhet, dvs andra barn/ungdomar som är adopterade.

En annan sak som vi funderade på är om det kanske vore bra att under första året söka professionell hjälp även om inte problem finns. För visst kommer vi ha funderingar, tankar och problem som vi kan behöva upptäcka på ett tidigt stadium. Jag hoppas givetvis att vi inte ska få några problem, men man måste nog var öppen för att det faktiskt kan dyka upp problem på vägen som man måste hantera och kanske få hjälp med.

Asha sa någon väldigt tänkvärt. Ungefär såhär:

"Jag förväntas vara tacksam över att jag fick komma hit. Som en gåva. En gåva till människor som inte själv kan få barn. Det är mycket förväntningar man ska leva upp till".

Jag längtar efter att få höra fina berättelser om adoption. Som motvikt. Men det görs aldrig några dokumentärer om sådant som inte är ett problem. Det är så mycket som går ut på att förbereda oss på det värsta.

Vi ska gräva om battingens bakgrund innan vi lämnar Landet. Inte minsta smula ska gå oss förbi. Det som finns att veta ska vi ha tagit reda på. Vi ska skriva ner det i en bok. Tillsammans med allt annat som händer i battingens liv. Sedan, när battingen vill veta och undrar, ska vi berätta. Allt som finns att berätta och kanske åka tillbaka.