1. Vädret. Det blev som vi befarade och skojade om hela semester: "Solen kommer på vår första arbetsdag efter semestern". Jodå, det blev så. Har varit strålande väder hela veckan och lagom till imorgon kl 9 ska regnväder dra in över Skåne. Kommer troligen att ligga kvar och guppa över Skandinavien de närmaste 10 dagarna!!!! Gaaaah! Vi vill ha torrt väder så att vi kan ta av fönsterskyddet och slipa och måla. Jag vill ju för fasiken inte ens ha fint väder för att kunna gona mig - borde inte Gud hörsamma sådana strävsamma och ofåfänga önskemål?

2. Jag har jagat min nya chef hela veckan för att diskutera färdigt min lön. Både via telefon och mail. Ingen återkoppling. Ringde idag igen trots att jag kände mig tjatig. Fick veta att nya chefen lämnat mina önskemål vidare till sin chef, som skulle ta frågan vidare till sin chef. Hur sjukt är inte det? Jag bad ju uttryckligen om att få veta vem som skulle bli min nya chef för att jag skulle slippa sådant här trams och "intemittbord"-argument! Det finns lediga interna tjänster som jag kan söka just nu. Har till och med blivit uppmanad att söka, men rättskaffens som jag är har jag sagt att jag inte vill söka ny tjänst innan jag ens tillträtt min tjänst. Tror inte att någon kommer tacka mig för min lojalitet.

3. Huvudvärk.

4. Varmt sovrum. Och vi har inte längre några fönster att öppna. Fönsterhålen är igenspikade och fönsterna ligger i förrådet.

Sk*t vad jag är irriterad.

Gonatt.

Mördarsnigelbesten är skapad. Mördarsnigelns enda ovän. Jag hade planer på att konstruera något som är en blandning mellan igelkotte, pitbull och nåt med lång näbb. 

Det finns redan. Det är en människa. Han heter David Kallós. Han är skåning. Typiskt.

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1122744,00.html

Fråga: Vad är 30 %?

När jag och Darlingen blev kära började vi tävla i vem som blev rikast på PPM. Darlingen ledde kron-ligan. Jag ledde procent-ligan.

En dag gick Darlingen om mig i procent-ligan. Jag surnade till, ökade risken och valde att blunda för det faktum att jag borde vara en ansvarsfull placerare.

Nu leder jag både kron-ligan och procent-ligan. Och vi är fortfarande kära.

Med andra ord är PPM romantiskt. Det för människor samman.

Svar: Det är årets värdeuppgång i procent på mitt PPM-sparande.

Jag är en resurs. En sån där som ska komma och hjälpa till när folk är sjuka, säger upp sig och är på semester. Det går sådär.

Har inte jobbat med kunder på 10 månader och är med förlov sagt ringrostig. Med andra ord behöver "resursen" (=undertecknad) en resurs att fråga. Fast det finns ingen. Annars vore jag ju inte där. Idag upptäckte jag att ingen kan det nya lånesystemet. Inte jag heller. Trial and error i sin allra bästa skepnad.  

Sålunda är jag ingen resurs. Jag är en belastning. Det vore bättre om jag var på semester. Då kunde kontoret kalla in en annan resurs.

Mitt bloggande har nu pågått i några månader. Men jag har slutat att chatta. Enstaka sms slinker iväg. Jag kan t o m skicka mms. Trodde i min enfald att jag hängde med. Liksom. Typ. Bah.

Men icke! Idag står det i tidningen:

"Så gott som varenda någorlunda datorkunnig person har eller har haft en egen datordagbok"

Sådär. Så återbördades man till pöbeln. Jag som trodde jag var lite fräck och modern med mitt bloggande.

Nä, numera ska man konto hos Flickr, Bilddagboken, Jaiku, Facebook eller Twitter. En ordinär blogg räcker inte längre. Man ska publicera bilder och skriva meddelande på max 140 tecken om vad man pysslar med just nu. Eller lägga in alla sina vänner i en internetbaserad Mina Vänner-bok där man lägger upp bild på sig själv, beskriver intressen, utbildning och sedan kopplar man ihop sig med alla man känner. Bland deras vänner kan man sedan hitta gemensamma bekanta...

Det är jobbigt att hela tiden ligga sist i utvecklingen. Och lite skrämmande hur snabbt internet utvecklas. Hot, kränkningar, förtal, manipulerade bilder, smygtagna bilder, filmer på misshandel... Hur ska vuxna någonsin hinna med att ligga före ungdomarna för att kunna förhindra kränkningar, hot och annat otyg på nätet? Ungdomar har så mycket mer tid att ägna åt internet än en vuxen med arbete.

Jag oroar mig för Bonusen och Battingen. Och för bli mossig.

Det blev sent igår. Så sent att vi vuxna inte vinglade upp förrän vid 10-tiden och Bonusen vaknade inte förrän halv elva. Han har aldrig sovit så länge. Han är totalt omedveten om att vi inte längre sover på nedanvåningen på den uppblåsbara madrassen. Darlingens och min rygg tar stor skada av madrassliggeri så vi blåser plikttroget upp den varje kväll, bäddar lite försåtligt och sover sedan gott i vår egen säng. 

Brunch på Bröder och Systrar. Bonusen förstod inte hur han skulle bete sig. Han norpade åt sig en fralla (som åts utan smör och pålägg), en brödskiva (utan smör), en skiva skinka, ett ägg och ett glas juice. Han missade allt annat gott. När brunchen sent omsider äntligen slunkit ner - han är inte så snabb när han inte tycker det är gott - frågade jag om han provat Nutella och jordnötssmör. Hade han inte. Han var mycket skeptisk. Mot bättre vetande tvångsbredde jag en smörgås med hälften Nutella och hälften jordnötssmör och bad honom smaka. Han tyckte det var så gott att vi knappt fick lämna stället. Plötsligt fanns det oceaner av plats i "extramagen för goda saker". Vi fick lova att jämt gå dit och äta frukost i framtiden innan han motvilligt gick med på att gå vidare. Dock var han inte mättare än att han efter en kort promenad var beredd att klämma ner en glasstrut också. Men det fick han inte.

Det är inte så vilsamt att strosa på stan med en 9-åring. Han släpar och drar benen efter sig, suckar och frågar ideligen om när vi ska åka hem. Det finns inte på kartan att sitta i timtals på ett kafé, sippandes på läsk eller öl och titta på folk. Det enda han vill är att åka hem igen. Efter två veckor med idel barnanpassade aktiviteter, måltider på regelbundna tider, tvättning, strykning, städning, förmaningar, obligatoriska släktträffar som ska ske när Bonusen äntligen är här en längre period, fästingkontroller, ständiga frågor om allting och allehanda picknicks-packning så längtar jag efter en stund för mig själv. Att få ha sovrummet för sig själv utan en tv-spelandes Bonus. Att slippa stressa i badrummet för att barnet blir akut kissnödigt. Att kunna bestämma vad vi ska se på tv (och det är INTE sport).

Jag lärde känna Bonusen för 1,5 år sedan. Då hade jag levt som singel i sju år och aldrig levt med barn dygnet runt. Inte ens på semestrar. I år har vi haft vår andra sommar tillsammans. Förra året var förfärlig - vi gjorde en ivf strax innan Bonusen kom till oss. Testade negativt första veckan Bonusen var här. Jag trodde jag skulle bli tokig av att inte få Darlingen för mig själv en enda sekund, jag var ledsen och förtvivlad, kände mig totalt ensam om mina känslor samtidigt som jag innerst inne visste att det inte var någon lätt situation för Bonusen heller. Dessutom var han otrygg pga av miljöombyte, hade svårt för att sysselsätta sig själv och pockade konstant på uppmärksamhet som jag inte hade orken att ge honom. Jag VILLE vara en exemplarisk Bonusmamma men fixade det inte. Sista veckan (tredje) flydde jag till kompisar några kvällar för att klara av situationen utan att det gick ut över Bonusen. I år har det gått bättre. Bonusen kan sysselsätta sig själv i större utsträckning och han är på det hela taget lugnare och tryggare. Ändå blir jag barntrött efter ett tag. 7 år som singel sätter sina spår.

Jag har i mina tankar försökt jämföra mina känslor för Bonusen med känslor jag skulle kunna få för ett adoptivbarn som är äldre, typ 6-7 år. Trots att det känns svårt och tungt att erkänna så tvingas jag erkänna att jag saknar "riktiga" moderskänslor för Bonusen. Jag tycker väldigt mycket om honom, men jag är inte redo att säga att jag förbehållslöst älskar honom. Jag känner honom, men inte utan och innantill. Jag förväntas i ett slag älska, ta hand om, bry mig om och engagera mig i en person som jag - jämfört med t ex mina syskonbarn - knappt känner. För 1.5 år sedan hade vi ingen som helst relation till varandra. Nu är jag hans Bonusmamma som förväntas reda ut allt, svara pedagogiskt på frågor, uppfostra etc.  

Jag har tänkt mycket på skillnaden i mina känslor inför Bonusen och mina syskonbarn. I mina tankar har jag provat att jämföra Bonusen med ett adoptivbarn. Och kommit till insikt om att jag - för min egen skull - inte bör adoptera ett äldre barn. Det finns säkert personer som klarar den uppgiften utomordentligt väl, men jag är helt enkelt rädd för att misslyckas. Det är jobbigt att erkänna att jag inte har någon som helst önskan om att adoptera ett äldre barn.

Puh! Nu är det skrivet. Det finns säkert någon som vill "tjottablänga" mig för min åsikt, men jag har kommit fram till att det kvittar vad andra tycker. Det är MITT liv och det handlar om vad jag tror att jag mäktar med. Jag måste få möjlighet att växa in i föräldrarollen i en så normal föräldra/barn-relation som möjligt. Det talas så lite om de vuxnas anknytning till barnen, det handlar mest om barnets anknytning till föräldrarna. Kanske förutsätter man att adoptivföräldrar är beredda att gå genom eld och vatten och bortse från sina egna futtiga känslor i syfte att få adoptera. 

Vår hemutredare rekommenderade oss att adoptera ett mindre barn. Enligt henne så riskerade man bli mer hjälpare/vårdare till ett äldre barn än till ett mindre. Jag är glad att hon sa så. Det gjorde det mindre svårt att erkänna att jag känner samma sak.

Det är jobbigt att ständigt vända och vrida på sina egna känslor inför adoptionen. Undrar om biologiska föräldrar genomgår samma process....

Besökte Rosenfamiljen på kvällen. Solen visade sig från sin bästa sida medan Darlingen fick jobb-ångest och tystnade en stund.

Bonusen sprang mellan studsmatta och pool - han visste knappt till sig av glädje över allt roligt. Det blev två rejäla dopp men han vågar ännu inte släppa klädnypegreppet om näsan när han dyker, trots att alla tre Rosenflickorna gör det. Vi får nog öva lite till.

Promenad till Sommarkiosken för glassinköp och därefter stillsamt strosande längs med havet. Hade fullt sjå med att kryssa mellan alla mördarsniglar - jag har aldrig sett så många! Vilket elände att man inte kan konstruera en dödsmaskin för mördarsniglar - en best som gillar mördarsnigelslem. 

Kanske en korsning mellan igelkotte, pitbull och nåt med lång näbb? Jag ska grunna vidare.

Nu är jag ganska mallig.

Kittningen är klar! Jag fick upp tempot och dessutom gick det mindre kitt när man inte ska göra så tjock kittrand.

Dessutom får man lunch (Darlingen) , har två hantlangare som kör ärenden (när kittet tar slut) och blir bjuden på Plopp (Bonusen).

Har lyssnat på Sommarprataren idag igen. Det är en trevlig företeelse. P1 är min favoritradiostation.