Det blev sent igår. Så sent att vi vuxna inte vinglade upp förrän vid 10-tiden och Bonusen vaknade inte förrän halv elva. Han har aldrig sovit så länge. Han är totalt omedveten om att vi inte längre sover på nedanvåningen på den uppblåsbara madrassen. Darlingens och min rygg tar stor skada av madrassliggeri så vi blåser plikttroget upp den varje kväll, bäddar lite försåtligt och sover sedan gott i vår egen säng. 

Brunch på Bröder och Systrar. Bonusen förstod inte hur han skulle bete sig. Han norpade åt sig en fralla (som åts utan smör och pålägg), en brödskiva (utan smör), en skiva skinka, ett ägg och ett glas juice. Han missade allt annat gott. När brunchen sent omsider äntligen slunkit ner - han är inte så snabb när han inte tycker det är gott - frågade jag om han provat Nutella och jordnötssmör. Hade han inte. Han var mycket skeptisk. Mot bättre vetande tvångsbredde jag en smörgås med hälften Nutella och hälften jordnötssmör och bad honom smaka. Han tyckte det var så gott att vi knappt fick lämna stället. Plötsligt fanns det oceaner av plats i "extramagen för goda saker". Vi fick lova att jämt gå dit och äta frukost i framtiden innan han motvilligt gick med på att gå vidare. Dock var han inte mättare än att han efter en kort promenad var beredd att klämma ner en glasstrut också. Men det fick han inte.

Det är inte så vilsamt att strosa på stan med en 9-åring. Han släpar och drar benen efter sig, suckar och frågar ideligen om när vi ska åka hem. Det finns inte på kartan att sitta i timtals på ett kafé, sippandes på läsk eller öl och titta på folk. Det enda han vill är att åka hem igen. Efter två veckor med idel barnanpassade aktiviteter, måltider på regelbundna tider, tvättning, strykning, städning, förmaningar, obligatoriska släktträffar som ska ske när Bonusen äntligen är här en längre period, fästingkontroller, ständiga frågor om allting och allehanda picknicks-packning så längtar jag efter en stund för mig själv. Att få ha sovrummet för sig själv utan en tv-spelandes Bonus. Att slippa stressa i badrummet för att barnet blir akut kissnödigt. Att kunna bestämma vad vi ska se på tv (och det är INTE sport).

Jag lärde känna Bonusen för 1,5 år sedan. Då hade jag levt som singel i sju år och aldrig levt med barn dygnet runt. Inte ens på semestrar. I år har vi haft vår andra sommar tillsammans. Förra året var förfärlig - vi gjorde en ivf strax innan Bonusen kom till oss. Testade negativt första veckan Bonusen var här. Jag trodde jag skulle bli tokig av att inte få Darlingen för mig själv en enda sekund, jag var ledsen och förtvivlad, kände mig totalt ensam om mina känslor samtidigt som jag innerst inne visste att det inte var någon lätt situation för Bonusen heller. Dessutom var han otrygg pga av miljöombyte, hade svårt för att sysselsätta sig själv och pockade konstant på uppmärksamhet som jag inte hade orken att ge honom. Jag VILLE vara en exemplarisk Bonusmamma men fixade det inte. Sista veckan (tredje) flydde jag till kompisar några kvällar för att klara av situationen utan att det gick ut över Bonusen. I år har det gått bättre. Bonusen kan sysselsätta sig själv i större utsträckning och han är på det hela taget lugnare och tryggare. Ändå blir jag barntrött efter ett tag. 7 år som singel sätter sina spår.

Jag har i mina tankar försökt jämföra mina känslor för Bonusen med känslor jag skulle kunna få för ett adoptivbarn som är äldre, typ 6-7 år. Trots att det känns svårt och tungt att erkänna så tvingas jag erkänna att jag saknar "riktiga" moderskänslor för Bonusen. Jag tycker väldigt mycket om honom, men jag är inte redo att säga att jag förbehållslöst älskar honom. Jag känner honom, men inte utan och innantill. Jag förväntas i ett slag älska, ta hand om, bry mig om och engagera mig i en person som jag - jämfört med t ex mina syskonbarn - knappt känner. För 1.5 år sedan hade vi ingen som helst relation till varandra. Nu är jag hans Bonusmamma som förväntas reda ut allt, svara pedagogiskt på frågor, uppfostra etc.  

Jag har tänkt mycket på skillnaden i mina känslor inför Bonusen och mina syskonbarn. I mina tankar har jag provat att jämföra Bonusen med ett adoptivbarn. Och kommit till insikt om att jag - för min egen skull - inte bör adoptera ett äldre barn. Det finns säkert personer som klarar den uppgiften utomordentligt väl, men jag är helt enkelt rädd för att misslyckas. Det är jobbigt att erkänna att jag inte har någon som helst önskan om att adoptera ett äldre barn.

Puh! Nu är det skrivet. Det finns säkert någon som vill "tjottablänga" mig för min åsikt, men jag har kommit fram till att det kvittar vad andra tycker. Det är MITT liv och det handlar om vad jag tror att jag mäktar med. Jag måste få möjlighet att växa in i föräldrarollen i en så normal föräldra/barn-relation som möjligt. Det talas så lite om de vuxnas anknytning till barnen, det handlar mest om barnets anknytning till föräldrarna. Kanske förutsätter man att adoptivföräldrar är beredda att gå genom eld och vatten och bortse från sina egna futtiga känslor i syfte att få adoptera. 

Vår hemutredare rekommenderade oss att adoptera ett mindre barn. Enligt henne så riskerade man bli mer hjälpare/vårdare till ett äldre barn än till ett mindre. Jag är glad att hon sa så. Det gjorde det mindre svårt att erkänna att jag känner samma sak.

Det är jobbigt att ständigt vända och vrida på sina egna känslor inför adoptionen. Undrar om biologiska föräldrar genomgår samma process....