Jag har haft lite dåliga vibbar den sista veckan. Inget händer på vårt hus. Darlingen har sökt byggaren flera gånger i förra veckan. Utan framgång. 

Igår fick vi till sista tag i honom. Det visade sig att hans fru hade lämnat honom under semestern. Skilsmässa. Den stackaren var under isen och hade bestämt sig för att förlänga sin semester med 2 veckor. Utan att meddela oss. Nu är huset en månad försenad. I nästa vecka ska yttermurarna vara klara. Vi har inte ens en källargrund. Vi står dessutom inför hotet att behöva betala vite till kommunen på 500.000 kr om vi inte har ett hus på tomten den siste augusti som är värt 1.500.000 kr. Det kommer vi inte att ha. Vi är klämda mellan en skilsmässa och en deadline. Och vi kan inte påverka något av det.

Det som oroar mig mest är hans sätt att hantera det. Att strunta i sin omgivning. Jag förstår att han mår mycket dåligt och behöver tid. Men faktum kvarstår - han kunde ha svarat på våra telefonsamtal. Inte för att det förändrat något utan snarare för att det hade känts bra att han höll oss underrättade om anledningen till förseningen. Är det så här han kommer behandla oss framöver - sticka huvudet i sanden? Eller är det bara tillfälligt? Tänk om han inte repar sig under hela hösten och struntar i vårt kontrakt? Vitet vid färdigställandeförsening är bara 2.000 kr/vecka medan hela kontraktet är en bit över 3 miljoner. 8.000 kr/månad i vite är ju ingenting som "piska"! Han har råd att strunta i oss i några månader.

Det känns obehagligt. Jag gillar inte tanken på att behöva utsätta en person som mår dåligt för press. Men vi måste ju få veta om tidsplanen håller eftersom vi vill gå ut med vårt nuvarande hus till försäljning. Förmodligen måste vi sälja utan att ha något nytt att flytta till.  Vi vågar inte vänta längre med försäljningen. Räntehöjningarna är illa nog och nu kommer dessutom förändringar i fastighetsskatten som förmodligen kommer öka utbudet av hus till salu under hösten.

Det är obehagligt om hans  personliga problem orsakar personliga problem för oss (vite på 500.000 kr och ingenstans att bo). Det är kanske så alla människor fungerar - man är empatisk och stöttande så länge man inte själv drabbas av problemen...

Jag känner mig eländig. Och det är förmodligen inte i närheten av hur han mår....