Idag har Darlingen konsulterat en kinesisk kollega om mandarin. Mandarin motsvarar rikssvenskan - det som talas av flest människor i Kina (ca 70 %). Dialekt i Kina är inte riktigt samma sak som det är för oss. Det kallas dialekt av den enkla anledningen att skriftspråket är gemensam - men inte uttalet. Det kan till och med skilja så mycket att man inte förstår varandra om man kommer från olika delar av Kina. Det innebär att kineser vanligtvis inte förstår taiwaneser. Däremot förstå taiwanser (som talar fujianesiska) rikskinesiskan hjälpligt även om de inte talar det. 

Förutom denna lilla utmaning - att lära sig ett språk (mandarin) som inte talas av taiwaneserna - är det rejält svårt att lära sig mandarin. Man har inget gratis - det finns inga som helst likheter med något som vi kan sedan om andra språk sedan tidigare. Bara det faktum att ett ords betydelse varierar beroende på vilka toner du talar i gör det hela till ett mer eller mindre hopplöst projekt:

Rikskinesiska har fyra grundtoner plus en neutral ton. Detta kan illusteras med ordet "ma" som ändrar betydelse beroende på tonen (mamma, hampa, häst, svära, frågepartikel).

1. mā (ma1): En hög och jämn ton.
2. má (ma2): En stigande, lång ton.
3. mă (ma3): En först sjunkande, sedan stigande ton.
4. mà (ma4): En kort, sjunkande ton.
5. ma (ma5): Neutral och obetonad.

 (från www.kinas.se)

Med tanke på att jag är hopplös på språkinlärning så känns det hela som ett omöjligt uppdrag. Det kommer kräva mängder av tid och tålamod och ändå är det inte ett rätt dialekt. Visst, jag lär mig ett språk som talas av 70 % av kineserna men som inte talas i Taiwan. Och visst, taiwaneserna förstår kinesiska men gör alla taiwaneser det?! Och förstår de en svensk som tycker sig tala mandarin men betonar på ett felaktigt sätt?!

På julfesten i fredags damp plötsligt en kollega ner bredvid mig, pustade och inledde en konversation med "Åh, jag känner mig förkyld och har ont i halsen". På grund av ljudvolymen var hon ohyggligt nära mig.

Det var värsta tänkbara start för en intressant konversation med mig. Jag drog mig undan men hon hängde över mig och låg i princip i mitt knä för att prata med en kollega på min andra sida.

Idag har jag ont i halsen. Jag är mer eller mindre förgrymmad. Hon kunde åtminstone haft vett på att hålla käften om sin förkylning så jag slapp ha ett ansikte på smittomarodören.

Det värsta är att jag har två dagar framför mig med coachningar och det kommer inte på kartan att jag genomför dem i förkylt skick. Jag försöker behandla andra som jag själv vill bli behandlad. Och ingen har tid eller lust att bli förkyld i december...

Vi har handlat julklappar idag. Dessutom har jag hämtat ett paket från Posten innehållandes julklappar. På det hela taget är jag synnerligen nöjd och vi är nästan i mål med julklapperiet.  

Knoddens julklapp är nu klar förutom att vi ska fotograferas och bilden ska framkallas. I julklappspaketet får han en doktorsväska, en pekbok som vi kommer kunna använda för att "prata" med Knodden i början, en cd med barnvisor och en snökula. Hittade också en pekbok om vad man gör när det blir kväll (lekar, borstar tänderna, badar, läser saga, kramas och sover). Är nog allra nöjdast med böckerna eftersom de kommer att komma till användning den första tiden med Knodden för att han ska förstå oss.

Annat i dagens julklappsskörd är 4 whiskyprovarglas till Lillebror och hans fru, hörlurar till Farmor så att hon lättare ska höra vad som sägs på TV, deckare till Syster, memory med familjebilder till Lillebrors äldste och en musmatta till Bonusen. Jag var dessutom förälskad i en miniplattång för 219 kr men Bonusen påstår att han inte behöver det. Nu vet jag inte riktigt vem jag ska köpa den till eftersom vi inte ska fira jul med Rosenflickorna och då köper vi inte julklappar till varandra. Jag är helt klart sugen på att strunta i den regeln... Kanske funkar det till Kusin? Fast hon är redan rakhårig... Hm.

Nu är Bonusen, Darlingen och Bonusens bästis och bowlar. Själv sitter jag här och har ont i huvudet. Tror jag skakade lite väl mycket på nacken i 80-talsdansen igår så jag har fått en danswhiplash. Eller bara träningsvärk.

Årets julfest är överstånden. Jag, som ofta känner en pre-aversion mot stora fester, överlevde med behag. Jag hade rentav riktigt trevligt. De mest minnesvärda händelserna (utan inbördes rangordning) är följande: 

• Paret som hade en nakenshow och kärleksstund på andra sidan gården med åtskilliga av mina manliga kollegor som åskådare. Och några kvinnor. Ja, jag tittade också. ..
• Alternativa kollegans frus kommentar till sin man efter att ha återsett mig i hissen efter några år: "Men vem var det? Va? Gud var hon har blivit snygg!" (en välbehövlig kommentar eftersom jag kände mig down efter att ha läst att man går upp 10 kg av giftermål och insett att det var sant) 
• Musiktävlingen med två experter på kanten och vi andra som en lallande dumkör. Vi vann en klubba och tablettask i svininfluensans tecken. Tur man är vaccinerad.
• Festens 80-tals temat med en oödmjuk festkommittée bestående av åttiotalister och kommentarerna som stod som spön i backen i stil med;

- "Iiiiiiihhhh den här låten bara ääääälskar jag. Vi måste dansa!" varpå närmaste man röcktes iväg till dansgolvet där underliga danskrumbukter utfördes i blinkande discoljus.

- "Laura Brannigan - vilken hit var det nu hon hade?" som återkom åtskilliga gånger under kvällen. Sista gången jag hörde det var när jag gick ut genom dörren för att åka hem. Jag tror vi ställer oss samma fråga idag. Jag ska snart googla det. 

- "Är det 80-tal eller din riktiga?" apropå att alla fick en accessoar härstammande från 80-talet att ha på sig. Dessvärre framgick det inte alltid så tydligt på accessoaren om det var då- eller nutid. Det fanns nog en del nutidsaccessoarer som aldrig kommer att komma på igen.

• Mängden frågor om Knodden och det stora engagemang jag känner från alla.  Och ja, jag fick åtskilliga tillfällen att visa mina tufsiga färgutskrifter som jag ständigt har väskan och jag fick också säga oräknerliga gånger "Det blir nog inte förrän i mars, april eller i värsta fall maj".
• Jag körde hem. Skyllde på att vi hade övernattningsgäster. Men sa aldrig att det var Bonusen och hans kompis. Kändes som onödigt vetande liksom.

Jag har återvänt från Varberg. Det gick så himlans bra att jag och min kollega fick hajjfajva när vi satte oss i bilen för att köra hem. Jag har känt mig lite tveksam till kollegans attityd men alla mina farhågor kom på skam - vi funkade otroligt bra ihop. Det var bara några enstaka tillfällen som hon roddade igång och försökte styra mig. Jag reagerar inte så bra när någon försöker pådyvla mig sin egen struktur och kontroll - jag har nog av det i mig själv och kämpar hårt för att släppa taget.

Vi har planerat detta projektet mer omsorgsfullt än vårens. Dels är vi två och dels har vi lagt in fler pausdagar för att orka hela vägen. Jag är väldigt glad över det och känner mig inte alls pressad och stressad. Bra så.

Bonusen fortsätter vara ointresserad av att prata om lillebror. Frågor om lillebror möts med undanglidande blickar, tystnad eller kortfattade svar. Vi har ingen aning om vad det innebär men mina alarmklockor går igång. Det kan i vara vad som helst - han kanske inte tycker det är så kul att ha en mamma som ammar, han kanske inte får hålla lillebror (på grund av infektionsrisken - hans mamma är väldigt nervös av sig) eller känner han sig inte bekväm med sin nya tillvaro där han inte är i fokus längre. Han kommer till oss i helgen. Tyvärr kommer en kompis följa med så vi kommer inte få någon tid att prata med Bonusen i lugn och ro. Jag tror att vi tar det lite soft och inte pressar honom att prata. Till jul kommer vi få fler sammanhängande dagar då vi har lite mer tid tillsammans och då får vi känna honom på pulsen.