Det har på det hela taget varit en ganska kass dag. I morse blev jag uppringd av en väninna. Hon var väldigt ledsen eftersom hennes bästa vän indirekt och via mail anklagat henne för att ha stulit 400 kr ur hennes plånbok när de besökte en restaurang. Vänskapen sades upp utan att min väninnan fick en möjlighet att bemöta anklagelsen. När hon försökte ringa och maila fick hon inget svar. Ett mycket besynnerligt beteende om ni frågar mig. Jag hade blivit skogstokig över att bli felaktigt anklagad utan att få bemöta felaktigheten.

När jag skulle gå hem ringde en kollega och anklagade mig för att inte se honom när jag utför mitt uppdrag. Han tyckte att jag talade förbi honom och vände mig till hans chef. Själv är han ställis på enheten. Jag bad honom konkretisera men det kunde han inte. Det enda han kunde säga var att det var likadant i våras. Han ville nu göra mig uppmärksam på att inte ta för givet att jag skulle vända mig till chefen när jag utförde mitt uppdrag. I sammanhanget ska nämnas att det är en liten enhet med 6 personer och att chefen inte i något avseende korrigerat mig OM det stämmer att jag vänt mig till fel person. När man utför det jag gör i mitt uppdrag måste man vara ganska ödmjuk och jag lägger stor omsorg vid att förbereda mig noggrant. Trots mina omsorger sitter det en person någonstans i Sverige och känner sig trampad på tårna.

Det som är absolut jobbigast för mig är att jag inte såg det komma. Det känns ungefär som om någon pratar ett språk jag inte begriper. Jag har pratat igenom det med min chef och det hjälpte mig att sortera begreppen. Oförmågan att konkretisera beror förmodligen på att det är en känsla - inte något som är faktabaserat. I alla sammanhang - inte bara vid mitt besök på enheten utan i samtal med andra uppföljningar - är det chefen, inte ställisen, som tar och håller i ordet medan ställisen antecknar och håller låg profil. De sänder alltså inte ut något budskap om att hierarkin är annorlunda än vad den ter sig. Min chef berättade också att hon pratat med chefen på den aktuella enheten för att höra hur de uppfattat mitt besök (det jag gör sticker ut lite så vi är båda angelägna om att alla mår bra och tar till sig budskapet på rätt sätt). Inte i något sammanhang har jag blivit kritiserad av ställisens chef. Det finns inte minsta lilla ledtråd till att ställisen känner sig trampad på tårna. Förutom samtalet idag då... 

Och jag tänker att det är svårt att ha med människor att göra. Jag tycker nog att jag är hyfsat bra på att läsa människor och agera intuitivt. Kanske är det därför jag tycker kritiken är så svår att hantera. Jag känner inte igen mig i det som ställisen anklagar mig för. Jag förstår inte exakt vad han menar. Jag förstår inte hur jag hade kunnat göra annorlunda utan att det blev fel någon annanstans. Jag känner mig helt enkelt falskeligen anklagad. Eftersom det inte fanns något konkret hade jag svårt att bemöta kritiken, jag kunde bara beklaga att han kände så. Det blir en märkligt ordning när en person kan anklaga men inte konkretisera. Den som blir anklagad hamnar i ett groteskt underläge. Man kan inte säga emot eftersom det inte finns något att säga emot. Man kan inte försvara sig för man förstår inte vad man gjort fel. Det enda man kan göra är tacka för ärligheten och beklaga hans upplevelser. Indirekt känns det som om man säger "Ja, du har rätt" trots att det inte är det man känner.

Jag tror att mitt uppdrag kommer att skaka fram en del ur garderoberna denna gången. Vi har gått igenom en tuff tid och ska omfördela resurser. Många känner sig osäkra på vad som kommer ske för deras del i framtiden. Ingen känner sig säker. Och så kommer jag och min kollega på besök med budskap från vår arbetsgivare om sådant som de förväntas utföra. Vi blir "centralbyråkrater" som bara kostar och som är lätta att vända sin vanmakt och frustration mot. Vi är dessutom två stycken som kommer. Vad många inte vet är att det beror på att jag ska bli mamma. Att jag när som helst under projekttiden kan behöva lyfta för att gå på föräldaledighet. Jag överväger nu att berätta vid startmötet på enheten varför vi är två. Men det bär mig emot att jag ska behöva bjuda på något personligt för att få öka förståelse. Varför ska jag behöva ursäkta mig? Förmodligen tror många att vi kommer med en dold agenda. Det vore ju inte första gången jag blir anklagad för det. Men vi har ingen dold agenda. Jag tror inte folk förstår hur bra koll ledningen har på folk i organisationen - helt utan mig. Tyvärr kan jag inte säga att vi inte har en dold agenda eftersom det då låter som om det finns en sådan. Konspirationer finns det gott om på min arbetsplats just nu...  

Det är svårt att vara människa.