Jag har återvänt från Varberg. Det gick så himlans bra att jag och min kollega fick hajjfajva när vi satte oss i bilen för att köra hem. Jag har känt mig lite tveksam till kollegans attityd men alla mina farhågor kom på skam - vi funkade otroligt bra ihop. Det var bara några enstaka tillfällen som hon roddade igång och försökte styra mig. Jag reagerar inte så bra när någon försöker pådyvla mig sin egen struktur och kontroll - jag har nog av det i mig själv och kämpar hårt för att släppa taget.

Vi har planerat detta projektet mer omsorgsfullt än vårens. Dels är vi två och dels har vi lagt in fler pausdagar för att orka hela vägen. Jag är väldigt glad över det och känner mig inte alls pressad och stressad. Bra så.

Bonusen fortsätter vara ointresserad av att prata om lillebror. Frågor om lillebror möts med undanglidande blickar, tystnad eller kortfattade svar. Vi har ingen aning om vad det innebär men mina alarmklockor går igång. Det kan i vara vad som helst - han kanske inte tycker det är så kul att ha en mamma som ammar, han kanske inte får hålla lillebror (på grund av infektionsrisken - hans mamma är väldigt nervös av sig) eller känner han sig inte bekväm med sin nya tillvaro där han inte är i fokus längre. Han kommer till oss i helgen. Tyvärr kommer en kompis följa med så vi kommer inte få någon tid att prata med Bonusen i lugn och ro. Jag tror att vi tar det lite soft och inte pressar honom att prata. Till jul kommer vi få fler sammanhängande dagar då vi har lite mer tid tillsammans och då får vi känna honom på pulsen.