Jag vaknade kl. 7.32 av att jag satte i halsen. Hur dumt är inte det på en skala?

När jag hostat färdigt och kunde andas någorlunda normalt för att vara förkyld kom jag på att det var Luciamorgon. Jag hann precis tända tredje ljuset i adventsljusstaken och lyssna en kvart till luciasång innan det tog slut. Det sändes från Växjö och var väldans stämningsfullt. Men Lucian sjöng inte. Jag tittade noga på henne. Hon var en vän uppenbarelse. Det måste vara ganska tråkigt att stå still på samma ställa, försöka variera sitt fromma leende och hela tiden se uppriktig och närvarande ut. Och att inte tänka på att stearinet rinner ner i håret. Eller att det kliar mellan tårna eller skulderbladen.

Darlingen hastade iväg till jobbet efter att ha gett mig sitt ondaste öga, snörvlat, harklat sig och sagt: "Precis nu, i denna stund, kom förkylningen". Nu är jag en smittomarodör trots att jag jungfruligt krävt att bli pussad på kinden istället för på munnen i flera dagar. Det känns inget vidare. För övrigt segar sig förkylningen fram. Den är inte så explosiv. Jag misstänker att resan till Växjö kan vara i farozonen om det fortsätter så här.

Innan Darlingen snörvlade ut genom dörren förkunnade jag för honom att vi har vissa förpliktelser nästa år. Vi måste helt enkelt väcka liten Knodd, vira in honom i en filt och bädda ner honom i soffan framför TV:n. Där ska han få varm choklad och lussebullar. Vi ska tända ljus och vira in oss själva i filtar också. Darlingen kanske kan få kaffe istället för varm choklad. Darlingen införde ganska brutal realism i min saga. Antagligen för att han hade börjat få onda ögat till mig och min förkylning. Han sa i alla fall att Knodden kanske inte är en sån Knodd som sover länge. Han kanske är ohyggligt morgonpigg. Som inte alls har vett på att vara nygulligt nyvaknad när mamma vill att han ska vara det. Eller kanske han tröttnar på en lucia som inte gör något annat än ler med stängd mun.