Märkliga saker händer mellan kl. 8.00 och 10.00 Vareviga dag.

Före kl. 8.00 är jag fast besluten att promenera massvis av steg ute i friska luften någon gång under dagen.

Efter kl 10.00 begriper jag inte vad jag tänkte på före kl 8.00

Något drastiskt måste hända i omgivningen mellan kl 8.00 och 10.00 Något jag utsätts för... Flyktig gas? Kemisk bekämpning av motion? Eller har det månne med halten av ökat dagsljus att göra? Så måste det så klart vara. Ju ljusare ute, desto mindre vill jag stega ut i världen. Jag kan bara dra slutsatsen att jag tänker bäst och trivs bäst i mörker. Som en fladdermus. Eller en grävling. Fast mer volumiös.

Jag vet inte om jag gillar min nya insikt.

Jag har alltid betraktat Liza Marklund med skepticism. De böcker jag läst av henne har aldrig lyckats gripa tag i mig. Jag upplever hennes språk som torftigt, stumt och enkelt utan spänning och lekfullhet i formuleringar. Vissa kanske skulle säga att språket är rakt på men jag tycker det känns fattigt. Inga av hennes karaktärer har gripit tag i mig, inte ens Gömda lyckades med det. Och Annika Bengtsson är en bedrövligt trist person utan värme. Både i bokform och i film.

Därtill har Liza Marklunds alla böcker haft Liza själv på frontsidan. Jag tycker det tyder på ett ego utöver det vanliga. Min uppfattning har stärkts när jag överhört intervjuer med henne där hon framstår som självupptagen och inte speciellt sympatisk.

Med andra ord har jag aldrig instämt i hyllningskören. Ibland - i bokdiskussioner - har jag framfört min åsikter om hennes skrivförmåga. Det har ofta mötts av lätt oförstående och hummanden. Man är konstigt om man inte tycker som alla andra.

Och nu - när det är så stor uppståndelse efter Monica Antonssons bok - försvinner Liza Marklund in i skuggorna. Dra sig undan, vägrar gå i svaromål och möta anklagelserna. Och var har Gömdas huvudperson blivit av? Hennes son ska skriva en bok men vad gör hon för att försöka skapa någon form av ordning i det som skett?

Jag tror inte att varken Monica Antonsson eller Liza Marklund äger sanningen. Det gör bara de personer som gett upphov till historierna. Och inte ens hos dem är sanningen en. Med all säkerhet finns två versioner om sanningen. Minst. Är det något jag lärt mig genom åren av människors konflikter är det hur man förvränger situationer till sin egen fördel och det blir den nya sanningen. Och lika många människor som finns, lika många sanningar kan det finnas.

Oavsett vilken sanning som är den sanna kvarstår min personliga uppfattning om Liza Marklund. Hon har haussats på ett sätt som inte står i proportion varken till henne som person eller som författare.   

14 januari skrev amerikanska Joint Council följande om adoptioner från Kirgizistan

January 14, 2009 - In consultation with the Joint Council Kyrgyzstan Task Force, it is our assessment that prospective adoptive parents should not initiate new adoption cases in Kyrgyzstan.  Additionally, we recommend that Adoption Services Providers not accept new applications.  If a family is in the process of adopting from Kyrgyzstan but does not yet have a referral they may want to discuss other adoption options with their adoption service provider.  No intercountry adoption cases are being processed in Kyrgyzstan at this time and there is no indication of when processing will be reinitiated.  

Further we ask that adoption service providers with programs in Kyrgyzstan send rebeccah@jcics.org the following information:

- Prospective Adoptive Parents' names;
- Email addresses of prospective adoptive parents;
- Name of child(ren) referred and date of referral (if applicable);
- Name of ASP they are working with to adopt from Kyrgyzstan.
- What stage of the adoption process the family is in and date - for example, "Dossier submitted in August 2008" or "Waiting for court date since April 2008" or "Waiting for referral since September 2008."

Joint Council respectfully requests this information for every family who has a dossier complied for Kyrgyzstan and has submitted it to the Kyrgyz Embassy.This information will be used to define the scope of the issues in Kyrgyzstan and will be shared with the U.S Dept of State and the U.S Embassy in Kyrgyzstan.    Prospective adoptive parents are encouraged to request that their adoption service provider send their information directly to Joint Council. 

Joint Council, through the efforts of our Kyrgyzstan Task Force, is composing a letter to be sent to the Prime Minister in Kyrgyzstan and the Ministry of Education.  Details of this letter and other updates on the intercountry adoption crisis in Kyrgyzstan will be made available as new information becomes available.

Vad vet USA som inte Sverige och AC vet?

Jag skulle ringa Familjerättssekreteraren idag men beslöt mig för att vänta. Igår började vi nämligen diskutera landval igen.

Fördelen med Taiwan är att vi förmodligen kan börja samla papper direkt och få iväg en ansökan. Därefter tar det 10-18 månader innan vi har Batting hemma. Om det börjar dra mot 18 månader kommer vi kanske hamna i ett jobbigt läge eftersom vårt medgivande bara gäller i 24 månader. Det gäller att medgivandet klubbas så nära inpå "skickedatum" som möjligt. Darlingen är för Taiwan.

Själv har jag alltmer börjat fundera på Etiopien. Nackdelen med Etiopien är att köläget har försämrats. AC säger visserligen att de tror och hoppas på att det kommer fler barnbesked 2009 men för sådant finns inga garantier. Det tar 5 - 14 månader innan vi har Batting hemma. Kör vi på Etiopien kan vi väntar lite med att "förnya" vårt medgivande eftersom vår nuvarande medgivandeålder funkar. Men å andra sidan måste vi köa i Sverige några månader till....

Vi kom inte riktigt överens i diskussionen igår och fick ställa oss frågan vad man gör då? Lottar? Vem har företräde? Vi enades om att vi inte visste och att vi skulle vänta in AC:s uppdatering av väntelistorna i januari innan vi jagar Familjerättssekreteraren...

Det är villrådigt och tvehågset just nu. Här har vi väntat så många månader och plötsligt vet vi inte hur vi ska agera. Jag vill vara 30 år och välja land utan hänsyn vår ålder. Jag vill kunna göra ett val med hjärtat och inte för att ha så höga odds som möjligt att bli föräldrar. F*n vad det suger att virra runt i adoptionsvärlden ibland.

Kan inte Gud skicka en röksignal till oss? Illa kvickt för det är mycket som måste förberedas om vi gasa och köra på Taiwan...

Dags för Angelina och Brad att åka till Etiopien igen... Djises! (Ur Aftonbladets nätbilaga 2009-01-16)

Vår familjerättssekreterare har inte hörts av. Vi måste alltså göra ett nytt försöka att pricka in hennes telefontid.

Ikväll har vi skrivit ett brev som vi kan sända till henne. Brevet innehåller de punkter som behöver ändras i vårt nuvarande medgivandet. Det blev en hel del. Speciellt eftersom vår förra utredare skrev ålder istället för födelseår genomgående i förra utredningen. Dessutom har vi fått lite nya släktingar, någon har flyttat, vi har flyttat och våra inkomster har förändrats till det bättre. Men sparandet till det sämre....

Vi har också skrivit ner våra tankar om önskemål om medgivandeålder. Vår familjerättssekreterare vill ange "ej fyllt 5 år". Vi vill helst ha "ej fyllt 4 år". Eftersom det numera inte ska anges på själva medgivandet utan i utredningstexten (eller vad man nu kallar det) så vet jag inte riktigt hur vi ska hantera det. Om inte familjerättssekreteraren är enig med oss - vad händer då?

Fortsättning följer....

Bonusen ägnar sedan en vecka tillbaka kvällarna åt tankar och funderingar kring sin döde Farfar. Han dog för 4,5 år sedan. Farfar dog innan jag och Darlingen träffades. Då var Bonusen 6 år.

Sedan några dagar ringer Bonusen varje kväll. Hans mamma brukar inleda samtalen med att han är ledsen och vill prata om Farfar. Han är lugn och samlad när han pratar med Darlingen. Hans mamma talar om gråtorgier och elände på kvällarna. Vi har tagit hans oro på allvar och Darlingen berättar om Farfar, vad de gjorde sista gången de träffades, försöker erinra sig vad de pratade om osv. Vi har skickat bilder på Farfar och lovat att vi ska prata med Farmor om det finns några minnessaker Bonusen kan få.

Bonusen oroar sig även för Farmor. För att hon är ensam och ledsen. Ämnet berördes kort på annandagen. Vi pratade om att Farfar dog samma vecka som Kusin föddes och att det var mycket känslor för Farmor att hantera på en gång. Jag har vänt och vridit på samtalet men tycker inte att det var så känsloladdat att det borde vara traumatiserande för Bonusen. Det var ett lugnt och sansat samtal om vilken speciell situation man ställs inför att förlora sin make samma vecka som man blir Mormor. Farfar nämndes även kort när vi välsignade äktenskapet och vi befann oss i den kyrka i vars minneslund Farfar finns. Då fick vi ingen reaktion från Bonusen utan han skuttade glatt vidare efter att han konstaterat att han inte kom ihåg att han varit där förut.

Och nu - tre veckor efter vårt samtal om Farfar med Farmor - är det bara jämmer och elände på kvällarna. Gråt och sorg. Stora känslor.

Vi har frågat vad som utlöst alla dessa tankar men Bonusen vet inte. Och det är kanske inte så konstigt att han inte vet. Jag tror inte barn förstår vad som utlöser tankar. Vi har försökt luska lite med mamma om det är något annat som hänt - någon som dött eller någon som blivit svårt sjuk. Hon kan inte erinra sig något.

Nu har en misstanke börjat spira i oss att detta fördröjda frossande i Farfars frånfälle för 4 år sedan egentligen handlar om något helt annat. Något som Bonusen inte riktigt är medveten om, men som tar sig uttryck i ett stort fokus på avlidne Farfar. Vi tror nämligen att Bonusens styvpappas dotter är en teatralisk ung dam som har mycket stort behov av uppmärksamhet. Och som "nygammal" medlem i deras familjesammansättning så får hon givetvis också uppmärksamhet. Speciellt som hennes mamma befinner sig på andra sidan jordklotet. Klart som korvspad att lilla damen både har rätt till och ska få uppmärksamhet. Men Bonusen riskerar att komma i kläm - vilket vi tror har skett. Vi tror att döds-tankarna ger Bonusen den uppmärksamhet han behöver. Alla berörs av hans sorg. Mamma, pappa, bonusmamma, bonuspappa och lilla damen. För en liten stund kretsar allt kring honom. Vi tror att han hittat uppmärksamhetsknappen. Och när den knappen handlar om döden kan vi inte avfärda tankarna och leta efter den verkliga orsaken till uppmärksamhetsbehovet. För det vet väl alla... man skojar inte bort döden.... 

När Bonusen berättat om lilla damen och hennes eskapader i syfte att få allas uppmärksamhet har det skett med en smula irritation från Bonusens sida. Inte uttalat men mellan raderna finns tecknen på att han tröttnat en smula. Darlingen och jag har varit förberedda på att Bonusen kan få problem med att hantera den nya situationen där han måste dela uppmärksamhet med lilla damen. Han har ju aldrig tidigare behövt konkurrera om sin mammas och styvpappas uppmärksamhet. Förutom att dela uppmärksamhet måste han också dela materiella ting - sitt rum och sina leksaker. Vi har iskallt räknat med någon form av reaktion hos Bonusen på alla förändringar som han utsätts för på kort tid. Och vi har lovat varandra att vara extra uppmärksamma på Bonusens beteende under tiden lilla damen är här. Nu är förmodligen våra farhågor besannade. Det är typiskt för Bonusen - han är sällan direkt och pang på rödbetan. Han lägger ut dimridåer och man har ett schjå att försöka tolka hans beteende. Man måste vara lite detektiv och gå försiktigt fram, använda all sin intuition, vända och vrida, prata mycket och iaktta hans beteende. Problemet är att han inte är här. Vi kan inte dra de slutsatser och tolka hans beteende som vi behöver. Vi är helt utlämnade till mamman och styvpappan.

Nu får vi vänta och se om den här fixeringen vid Farfars död fortsätter. Lilla damen ska vara här i ytterligare 5 veckor så det kan bli drygt att hålla fast vuxnas uppmärksamhet med Farfars död under så lång tid.

Vad i hela friden ska vi göra om vi hade rätt i våra farhågor? Vi kanske kunde förutspå en reaktion men hur ska vi hantera det konkret när det är 30 mil emellan oss och Bonusen?

Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer.

Helgen ligger utsträckt framför oss. Darlingen ligger utsträckt på soffan. Jag borde också ligga där. Men jag är rastlös. Kommer inte till ro. Jag har längtat efter en lugnochrohelg. Nu är den här. Ändå är jag handlingsförlamad och rastlös i en konstig sörja. 

Jag surfar runt på nätet på jakt efter adoptionsbloggar. Lite om vad som helst som kan pigga upp. Brummelisas blogg var utomordentligt uppiggande idag eftersom de närmar sig ett barnbesked allt mer. Jag är pigghårad.

Vi försöker få tag i vår familjerättsekreterare. Hon skulle enligt utsago ha telefontid igår kl 8-9. Jag överlät åt Darlingen att ringa. Det gjorde han. Men hon svarade inte. Och ringde inte tillbaka trots lämnat meddelande. Jag blir förbannad. Har man så kort telefontid får man banne mig vara på plats och svara i sin telefon. Eller åtminstone återkomma. Har en känsla av att det kan dröja innan vi får kontakt. Känner mig lite orolig över vad hon ska hitta på denna gången. Jag har slutat lita på myndighetspersoner i adoptionssammanhang. Det som sägs ena dagen kan vara ändrat till nästa.

Etiopien börjar vi så smått slå ur hågen. Väntetiden har dragit iväg ytterligare och är uppe i tre år. Vi har plats 30. Landet - som är Kirgizistan - står still pga myndighetsförändringar. Ändå har vi avancerat till plats 14. Förmodligen för att folk väljer andra länder och inte för att det går iväg akter till landet. Vi vet inte riktigt hur läget ser ut i Taiwan. Alltså utgår vi från att den tidigare informationen vi fått stämmer - att vi kan sända handlingar när vi varit gifta i två år och vi har fått ett nytt medgivande.

Häromdagen kom jag på något som gjorde mig glad i flera timmar. När vi blev medlemmar för två år sedan började folk ställa sig i kö hos flera organisationer. Dessförinnan var det inte lika vanligt eftersom köläget var mer humant. Min tro och förhoppning är därför att det ser mer illa ut på pappret än det kommer att vara i verkligheten. Ruljansen i organisationernas köer kanske kommer att öka eftersom varje familj köar hos minst två organisationer. Min högst overifierade tro är att de familjer som bara köar hos en organsiation är i minoritet. Konkret hoppas jag att januari2007-puckeln hos AC (som man kan se i väntelistorna) ger sken av att vara värre än den verkligen är. Alltid något att glädjas åt.