Helgen ligger utsträckt framför oss. Darlingen ligger utsträckt på soffan. Jag borde också ligga där. Men jag är rastlös. Kommer inte till ro. Jag har längtat efter en lugnochrohelg. Nu är den här. Ändå är jag handlingsförlamad och rastlös i en konstig sörja. 

Jag surfar runt på nätet på jakt efter adoptionsbloggar. Lite om vad som helst som kan pigga upp. Brummelisas blogg var utomordentligt uppiggande idag eftersom de närmar sig ett barnbesked allt mer. Jag är pigghårad.

Vi försöker få tag i vår familjerättsekreterare. Hon skulle enligt utsago ha telefontid igår kl 8-9. Jag överlät åt Darlingen att ringa. Det gjorde han. Men hon svarade inte. Och ringde inte tillbaka trots lämnat meddelande. Jag blir förbannad. Har man så kort telefontid får man banne mig vara på plats och svara i sin telefon. Eller åtminstone återkomma. Har en känsla av att det kan dröja innan vi får kontakt. Känner mig lite orolig över vad hon ska hitta på denna gången. Jag har slutat lita på myndighetspersoner i adoptionssammanhang. Det som sägs ena dagen kan vara ändrat till nästa.

Etiopien börjar vi så smått slå ur hågen. Väntetiden har dragit iväg ytterligare och är uppe i tre år. Vi har plats 30. Landet - som är Kirgizistan - står still pga myndighetsförändringar. Ändå har vi avancerat till plats 14. Förmodligen för att folk väljer andra länder och inte för att det går iväg akter till landet. Vi vet inte riktigt hur läget ser ut i Taiwan. Alltså utgår vi från att den tidigare informationen vi fått stämmer - att vi kan sända handlingar när vi varit gifta i två år och vi har fått ett nytt medgivande.

Häromdagen kom jag på något som gjorde mig glad i flera timmar. När vi blev medlemmar för två år sedan började folk ställa sig i kö hos flera organisationer. Dessförinnan var det inte lika vanligt eftersom köläget var mer humant. Min tro och förhoppning är därför att det ser mer illa ut på pappret än det kommer att vara i verkligheten. Ruljansen i organisationernas köer kanske kommer att öka eftersom varje familj köar hos minst två organisationer. Min högst overifierade tro är att de familjer som bara köar hos en organsiation är i minoritet. Konkret hoppas jag att januari2007-puckeln hos AC (som man kan se i väntelistorna) ger sken av att vara värre än den verkligen är. Alltid något att glädjas åt.