Bonusen ägnar sedan en vecka tillbaka kvällarna åt tankar och funderingar kring sin döde Farfar. Han dog för 4,5 år sedan. Farfar dog innan jag och Darlingen träffades. Då var Bonusen 6 år.

Sedan några dagar ringer Bonusen varje kväll. Hans mamma brukar inleda samtalen med att han är ledsen och vill prata om Farfar. Han är lugn och samlad när han pratar med Darlingen. Hans mamma talar om gråtorgier och elände på kvällarna. Vi har tagit hans oro på allvar och Darlingen berättar om Farfar, vad de gjorde sista gången de träffades, försöker erinra sig vad de pratade om osv. Vi har skickat bilder på Farfar och lovat att vi ska prata med Farmor om det finns några minnessaker Bonusen kan få.

Bonusen oroar sig även för Farmor. För att hon är ensam och ledsen. Ämnet berördes kort på annandagen. Vi pratade om att Farfar dog samma vecka som Kusin föddes och att det var mycket känslor för Farmor att hantera på en gång. Jag har vänt och vridit på samtalet men tycker inte att det var så känsloladdat att det borde vara traumatiserande för Bonusen. Det var ett lugnt och sansat samtal om vilken speciell situation man ställs inför att förlora sin make samma vecka som man blir Mormor. Farfar nämndes även kort när vi välsignade äktenskapet och vi befann oss i den kyrka i vars minneslund Farfar finns. Då fick vi ingen reaktion från Bonusen utan han skuttade glatt vidare efter att han konstaterat att han inte kom ihåg att han varit där förut.

Och nu - tre veckor efter vårt samtal om Farfar med Farmor - är det bara jämmer och elände på kvällarna. Gråt och sorg. Stora känslor.

Vi har frågat vad som utlöst alla dessa tankar men Bonusen vet inte. Och det är kanske inte så konstigt att han inte vet. Jag tror inte barn förstår vad som utlöser tankar. Vi har försökt luska lite med mamma om det är något annat som hänt - någon som dött eller någon som blivit svårt sjuk. Hon kan inte erinra sig något.

Nu har en misstanke börjat spira i oss att detta fördröjda frossande i Farfars frånfälle för 4 år sedan egentligen handlar om något helt annat. Något som Bonusen inte riktigt är medveten om, men som tar sig uttryck i ett stort fokus på avlidne Farfar. Vi tror nämligen att Bonusens styvpappas dotter är en teatralisk ung dam som har mycket stort behov av uppmärksamhet. Och som "nygammal" medlem i deras familjesammansättning så får hon givetvis också uppmärksamhet. Speciellt som hennes mamma befinner sig på andra sidan jordklotet. Klart som korvspad att lilla damen både har rätt till och ska få uppmärksamhet. Men Bonusen riskerar att komma i kläm - vilket vi tror har skett. Vi tror att döds-tankarna ger Bonusen den uppmärksamhet han behöver. Alla berörs av hans sorg. Mamma, pappa, bonusmamma, bonuspappa och lilla damen. För en liten stund kretsar allt kring honom. Vi tror att han hittat uppmärksamhetsknappen. Och när den knappen handlar om döden kan vi inte avfärda tankarna och leta efter den verkliga orsaken till uppmärksamhetsbehovet. För det vet väl alla... man skojar inte bort döden.... 

När Bonusen berättat om lilla damen och hennes eskapader i syfte att få allas uppmärksamhet har det skett med en smula irritation från Bonusens sida. Inte uttalat men mellan raderna finns tecknen på att han tröttnat en smula. Darlingen och jag har varit förberedda på att Bonusen kan få problem med att hantera den nya situationen där han måste dela uppmärksamhet med lilla damen. Han har ju aldrig tidigare behövt konkurrera om sin mammas och styvpappas uppmärksamhet. Förutom att dela uppmärksamhet måste han också dela materiella ting - sitt rum och sina leksaker. Vi har iskallt räknat med någon form av reaktion hos Bonusen på alla förändringar som han utsätts för på kort tid. Och vi har lovat varandra att vara extra uppmärksamma på Bonusens beteende under tiden lilla damen är här. Nu är förmodligen våra farhågor besannade. Det är typiskt för Bonusen - han är sällan direkt och pang på rödbetan. Han lägger ut dimridåer och man har ett schjå att försöka tolka hans beteende. Man måste vara lite detektiv och gå försiktigt fram, använda all sin intuition, vända och vrida, prata mycket och iaktta hans beteende. Problemet är att han inte är här. Vi kan inte dra de slutsatser och tolka hans beteende som vi behöver. Vi är helt utlämnade till mamman och styvpappan.

Nu får vi vänta och se om den här fixeringen vid Farfars död fortsätter. Lilla damen ska vara här i ytterligare 5 veckor så det kan bli drygt att hålla fast vuxnas uppmärksamhet med Farfars död under så lång tid.

Vad i hela friden ska vi göra om vi hade rätt i våra farhågor? Vi kanske kunde förutspå en reaktion men hur ska vi hantera det konkret när det är 30 mil emellan oss och Bonusen?

Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer.