Mamma ringde precis och blåste faran över för Storebror. Men det kunde gått riktigt illa.

Han var ensam hemma när han drabbades av allergichocken. När resten av familjen kom hem efter en hästtävling hittade de honom vankandes omkring med handflatsstora vattenblåsor över hela kroppen. De har ingen aning av vad han reagerat på men han hade tydligen burit pelletsförpackning som kan ha innehållit mögel. Förra gången han drabbades av allergichock trodde läkaren att reaktionen berodde på räkost (!). 

Så här i efterhand är jag extremt tacksam över att hästtävlingen tog slut när den gjorde så att familjen hann hem till Storebror innan han blev riktigt illa däran. Jag vet inte om man förstår - när man får allergichock - hur bråttom det är att komma under behandling. Nu hann de hem för att tratta honom full med betapred som tack och lov gav omedelbar effekt. Trots att tabletterna egentligen var två år för gamla...

Jag känner mig alldeles utmattad av all oro. Vill ha hem Darlingen så snart som möjligt men han jobbar och kan inte komma ifrån.

Ringde mamma igen och blev lipig. Dumma mig. Jag borde låtit bli. Men det kröp fram att mamma också tänkt på sina symptom. Medan vi pratade tutade det i luren i mammas lur. Hon tog inte samtalet. Sedan ringde det på pappas mobil. Det var min svägerska (sjuksköterska) som ringde för att berätta att Storebror fått en allergisk reaktion som måste behandlas omedelbart.

Vi diskuterade allergier på taberaset i julas. För många år sedan - när jag delvis bodde i Stockholm - hälsade Storebror och Svägerska på. Vi strosade omkring i Gamla Stan efter frukost och Storebror drabbades av en allergisk reaktion som var väldigt kraftfull. Som tur var pågick det något slags evenemang i Gamla Stan och det fanns ett läkartält dit vi sprang. Han fick medicin och repade sig. Han fick också medicin för framtida bruk som skulle tas om det hände igen eftersom det är viktigt att allergichocken hävs omedelbart. I julas berättade Svägerskan att hon nu slängt "in case of" medicinen hon burit med sig i alla år. Bäst för datumet var passerat. Mamma berättade då att hon alltid gick omkring med allergimedicin för pappas räkning. Pappa är allergisk mot getingstick. Läkarna kan inte säga hur han kommer att reagera på nästa stick - antingen händer inget eller kan han få en kraftig allergisk reaktion. Får han en allergisk reaktion måste han komma under behandling genast, därav "in case of" medicinen i mammas handväska.

Så medan jag oroade mig för mamma och blockerade deras telefon drabbades min Storebror av allergichock. De är på väg hem till mina föräldrar nu för att få medicinen.

Nu oroar jag inte mig längre för en person utan två. Och dessutom har jag grymma skuldkänslor för att jag lipade inför mamma av oro och för att jag blockerade telefonen i ett akutläge.

Vilken skitsöndag.

Jag hade planer på att besöka mina föräldrar i eftermiddag. Men när jag ringde insåg jag att mamma fortfarande inte är frisk från sin senaste infektion. Hon är andfådd, har feber, är trött, hostade upp läskigt mycket slem. Hon lät faktiskt ganska ofrisk trots att hon försökte vara cool.

Den senaste tiden har jag tänkt obehagligt mycket på hur livet kommer att gestalta sig efter att mina föräldrar inte finns längre. Kanske är det adoptionen som utlöst det eller så är det en naturlig del av att åldras, dvs. insikten om att allt som är nu inte kommer att vara för evigt. Jag tycker inte om att tänka på döden. Hur sjukt det än låter har jag flera gånger tänkt "hoppas att inget händer i vår/sommar när jag dels befinner mig på resande fot jämt och dels ska försöka få skicka adoptionshandlingar till ett land". OM något händer vill jag orka och kunna räcka till för dem.

Efter dagens telefonsamtal med mamma kom oron med all kraft. Jag sa inget till mamma mer än att jag upprepade gånger bad henne ringa läkare imorgon. Sedan ringde jag till Darlingen och grät. Han lät i och för sig ganska lugn men det gör han alltid. Och jag misstänker dessutom att han håller inne med sina tankar om han känner oro. En läkare målar inte fan på väggen i onödan.  

Det som gör mig mest orolig är att mamma har förhöjd M-komponent. Den upptäcktes för ett tag sedan och ska kontrolleras årligen för att upptäcka förändringar i värdet. Hittills har det inte varit aktuellt med någon behandling enligt mammas läkare. En förhöjd m-komponent kan vara ett tecken på att myelom utvecklas, en sorts blodcancer. Under sommar/höst har mamma gått ner mycket i vikt, hon har lätt för att få blånader på armar och ben, hon har haft ont i rygg och sidorna och hon är infektionskänslig - speciellt när det gäller övre luftvägarna och lungorna. Allt detta KAN vara tecken på att myelom utvecklats. Myelom är inte botbart men man kan behandla för ökad livskvalitet.

Den största delen av min oro kan härledas från min tämligen välutvecklade intuition. Jag har gått och sneglat på henne ett tag nu. Sett viktminskningen. Märkt att hon ibland verkar trött och har ont både här och där. Jag vill inte ha intuition längre. Jag vill inte veta. Jag vill inte oroa mig. För det värsta med min intuition är att den brukar ha klart för sig vad som är på gång. 

Tänkte jag skulle upprepa gårdagens motionstriumf idag. Gick inte alls. Först träffade jag en granne som jag pratade med i en halvtimme. Efter att ha stått stilla en lång stund var jag genomfrusen. Då gjorde det ont i frambenen när jag gick. Jag frös om händerna. Så jag fick gå hem igen och dra på mig ett underställ. Värken i frambenen fortsatte. Benen kändes stumma och orkade inte gå i takt med musiken. Jag fick ont under fötterna.

Jag tror jag ska sova istället för promenera imorgon.

Sydsvenskan har en artikelserie som handlar om tvångsvård genom vårdintyg. Igår kom Eva till tals i en lång artikel. Eva är troligen väldigt sjuk. Hon pendlar mellan mani och depression. Hon har tre barn. Hon vet att hon är sjuk och behöver mediciner men tycker att det är skillnad på att äta mediciner och bli intvingad på avdelningen. När hon hamnar på avdelning säger hon att allt handlar om att ta sig ut igen. Vårdintyg har utfärdats flera gånger.

Eva säger "Som jag ser det har de aldrig kunnat belägga att jag utgör fara för andra. Inte för mig själv heller. Det känns mer som de använder tvångsvården som ett maktmedel. Att om jag inte gör som de säger tar de in mig".

En sådan här artikel är svår att hantera för läsaren. Vems är sanningen? En person som faktiskt är sjuk eller vården som inte får genmäla pga sekretessen? 

Förmodligen behöver vården ibland tvångsinlägga Eva. Hon har tre barn som man måste ta hänsyn till. Artikeln handlar mest om Eva i nuläget. Några korta tillbakablickar finns, t ex när Eva första gången blev tagen till tvångsvård (ett bråk med en pojkvän i Grekland som resulterar i att paret missar planet hem och söker hjälp på svenska konsulatet där man ansåg att Evas beteende gav fog för att tillkalla läkare). Ingenstans framgår vad Eva gjort tidigare mot sig själv och andra. Jag menar, något i hennes beteende i på konsulatet måste ju ha varit så alarmerande att något måste göras. När jag läser poppar hela tiden en känsla upp av att det måste finnas mer än det som beskrivs i artikeln. Man nuddar vid brännbara ämnen och nyckelhändelser men får inte grepp om allvaret i det hela. Och givetvis ligger det inte i Evas intresse att ge detaljer som hade kunnat ge oss en annan uppfattning än den hon och journalisten vill förmedla.

För en person med goda insikter i psykvården är förmodligen denna berättelsen mycket mer mångfacetterande än den jag uppfattar genom att läsa artikeln. Åsikter pendlar i takt med insikter. Personligen är jag emellertid tacksam över att vården har bra koll på personer med psykiska sjukdomar. Folk måste få kunna känna sig trygga i att det inte går omkring människor som kan dra in oskyldiga i sina psykoser. 

Det måste vara oerhört svårt att arbeta inom psykvården. De kan aldrig göra rätt. Och aldrig får de uttala sig. Går vården i allmänhetens ögon alltför hårt fram hojtas det om övergrepp i rättssak och maktfullkomlighet. Men om samma patient utsätter allmännheten för fara skriker alla "Varför gjorde ni inget?!".

Förresten såg jag också det märkliga ljusskenet igår kl 20.10 Först jordbävning och nu konstiga ljussken. Undergången är nära.

Vi har varit väldigt övertygade om att vi vill ha vårt nya medgivande klubbat så nära inpå "skickedatum" som möjligt. Igår kom jag på en försvårande omständighet. Medgivandet ska ju översättas! Tänkte inte på det...

Vi har köat i två för adoption och nu när det börjar närma sig är vi märkligt förvirrade om både det ena och det andra. Det är så typiskt för mig. Jag är utmärkt på att planera och dra upp riktlinjer men har avslutsfobi. Darlingen är bättre på att avsluta än vad jag är. Men när jag velar och vimsar stör jag hans handlingsförmåga eftersom han givetvis inte vill köra över mig. Dessutom är det jag som tagit de flesta kontakterna i adoptionssammanhang eftersom jag har större möjlighet att ringa och dona med sånt som behöver fixas.

Skärpning är det som gäller.