Nu sitter jag här. Färdigmotionerad. Svettig. Utmattad och dopad av endorfiner. Det är precis exakt nu jag inte borde dra upp riktlinjer för mitt framtida motionerande. Ändå har jag planerat allt:

Jag ska gå upp tidigare. Samtidigt som Darlingen (kl 6). Varje morgon ska jag motionera i 30 minuter. Äta rejäl frukost. Och ändå hinna vara på jobbet i tid. Rosig om kinderna och outhärdligt pigg i sinnet.

Förklaringen till mitt överrusiga tillstånd stavas - förutom endorfiner - I-P-O-D. Jag premiärpromenerade nämligen med min iPod. Det är en förbannelse för lathet och förgiftar tron på den egna kapaciteten. Under 40 minuter for jag fram genom Orten som om jag vore vältränad. Det är jag inte. Bpm:en i min skrala spellista var alldeles för många för mitt eget bästa. Jag spurtade omkring till The Ark, Veronica Maggio, Frida, Katy Perry, Raymond & Maria, Rongedal, Lena och Orup. Vid låtbyten fick jag ta små hoppsansteg för att komma in i den nya takten. Jag flåsade förbi andra motionärer. Jag skrämde små barn när jag utan blinkers rundade gathörnen. Jag fåntrattarlog åt fiskmåsarna och blundade ännu fåntrattigare mot solen och kände mig konstigt poetisk. Jag sjöng små trudeluttar som är extra klämmigt konstruerade. Jag till och med höll jämn takt med en buss. I alla fall ett litet tag. 

Måtte endorfinförgiftningen klinga av snart så jag blir som vanligt igen.  

Märkliga saker händer mellan kl. 8.00 och 10.00 Vareviga dag.

Före kl. 8.00 är jag fast besluten att promenera massvis av steg ute i friska luften någon gång under dagen.

Efter kl 10.00 begriper jag inte vad jag tänkte på före kl 8.00

Något drastiskt måste hända i omgivningen mellan kl 8.00 och 10.00 Något jag utsätts för... Flyktig gas? Kemisk bekämpning av motion? Eller har det månne med halten av ökat dagsljus att göra? Så måste det så klart vara. Ju ljusare ute, desto mindre vill jag stega ut i världen. Jag kan bara dra slutsatsen att jag tänker bäst och trivs bäst i mörker. Som en fladdermus. Eller en grävling. Fast mer volumiös.

Jag vet inte om jag gillar min nya insikt.

Jag har alltid betraktat Liza Marklund med skepticism. De böcker jag läst av henne har aldrig lyckats gripa tag i mig. Jag upplever hennes språk som torftigt, stumt och enkelt utan spänning och lekfullhet i formuleringar. Vissa kanske skulle säga att språket är rakt på men jag tycker det känns fattigt. Inga av hennes karaktärer har gripit tag i mig, inte ens Gömda lyckades med det. Och Annika Bengtsson är en bedrövligt trist person utan värme. Både i bokform och i film.

Därtill har Liza Marklunds alla böcker haft Liza själv på frontsidan. Jag tycker det tyder på ett ego utöver det vanliga. Min uppfattning har stärkts när jag överhört intervjuer med henne där hon framstår som självupptagen och inte speciellt sympatisk.

Med andra ord har jag aldrig instämt i hyllningskören. Ibland - i bokdiskussioner - har jag framfört min åsikter om hennes skrivförmåga. Det har ofta mötts av lätt oförstående och hummanden. Man är konstigt om man inte tycker som alla andra.

Och nu - när det är så stor uppståndelse efter Monica Antonssons bok - försvinner Liza Marklund in i skuggorna. Dra sig undan, vägrar gå i svaromål och möta anklagelserna. Och var har Gömdas huvudperson blivit av? Hennes son ska skriva en bok men vad gör hon för att försöka skapa någon form av ordning i det som skett?

Jag tror inte att varken Monica Antonsson eller Liza Marklund äger sanningen. Det gör bara de personer som gett upphov till historierna. Och inte ens hos dem är sanningen en. Med all säkerhet finns två versioner om sanningen. Minst. Är det något jag lärt mig genom åren av människors konflikter är det hur man förvränger situationer till sin egen fördel och det blir den nya sanningen. Och lika många människor som finns, lika många sanningar kan det finnas.

Oavsett vilken sanning som är den sanna kvarstår min personliga uppfattning om Liza Marklund. Hon har haussats på ett sätt som inte står i proportion varken till henne som person eller som författare.