Jag har upptäckt ett personligt tillkortakommande. Jag måste börja med höger fot när jag går nerför trappor. Börjar jag med vänster känns det som om jag ska trilla hela vägen ner. Det blir grav obalans. Faktum är att det hänt att jag bytt fot genom en lite paus i trappgångeriet. 

Darlingen tar det med ro och undrar om samma sak gäller om jag går baklänges. Jag blir sur när han inte tar mig på allvar.

Igår var vi på taberas åt Anderslövs-hållet. Hela klanen förutom Bonusen var där. Det åts, dracks och pratades i mun på varandra. Jag gick mest omkring och bar minste Anderslövaren - bara för att jag kunde och för att det kändes ofantligt mysigt när han somnade i min famn och formade kroppen efter min kropp.

Eftersom vi funderar en del på det här med att samla papper så kom jag på en lysande idé - vi skulle fotografera hela klanen. Vi börjar bli många i släkten och det var ett tag sedan vi träffades allihop på en gång. Vem vet när det händer nästa gång...

Hela släkten var involverad i riggandet av utrustningen. Bord flyttades, tomtar flyttades, lampor tändes och släcktes, snuttefiltar, bilar och små konstiga mössor som draperats över hyacinter gömdes undan. Frisyrer tufsades till. Jag stötte rumpan rakt i spisattiraljerna (s*t*n vad ont det gör) och fick som plåster på rumpan en rungande skrattsalva. Det dividerades och domderas om var folk skulle stå. Till sist enades vi om att jag och Darlingen borde sitta i mitten (även om vi inte är äldst) eftersom det är vi som är huvudpersonerna på fotot. Samtidigt inleddes en ovänskap mellan Lilla och Mellan Rosenflickan. Gälla röster. Viftande händer. Purkna miner. Vill inte sitta bredvid puckot-diskussioner mellan systrarna (tur att inte det är ljud till fotografiet...). Hela fotograferingen höll på att gå överstyr. Tack och lov var minste Anderslövaren så chockad av alla händelser att han inte kom sig för att börja gråta - han satt i sin största kusins famn och gurglade så gott hand kunde. Minsta Rosenflickan bestämde sig för att sura. Och den ungen kan se SUR ut. Inget lock, pock eller annat kunde få henne att maka sig närmare sin syster - hon riskerade helt enkelt att hamna utanför bild... Till sist fick jag i egenskap av gudmor förklara att fotots kvalitet var viktigt eftersom det skulle visas för vårt framtida barn och hennes framtida kusin. Flickungen blidkades när hon insåg fotograferingens betydelse i hennes och vår framtid och inom kort fyrade hon av det ena bländande leendet efter det andra.  

Sedan var vi äntligen redo. En kantstående svägerska fick i uppgift att trycka på självutlösaren. Det gjordes och alla hojtade omelett ett otal gånger innan vi upptäckte att vi tryckt på fel knapp. I den allmänna uppståndelsen var det ingen som reflekterade över att kameran inte förvarnade om att fotografering var på väg. Nytt försök. Alla log. Bara ett problem. Stora Rosenflickans huvud dolde Mammas huvud. Nytt försök igen. Någon hojtar "sträck på er"! Två par ivriga barnarmar längst fram sträcks i luften. Alla börjar skrika "TA NER ARMARNA!!!" Kameran börjar blinka hysteriskt. Och i absolut sista sekund förstår barnen att armarna ska tas ner och bilden blir tagen. Alla skrattar hysteriskt på fotot. Vi skulle önska att det blev liiite mer sansade miner men barnen tröttnade på hallaballoet och började röra sig som kvicksilver åt alla håll. Någon fällde en trötthetstår. Lilla och Mellansyster återupptog sin tillfälliga ovänskapet. Möjligheten var förbi.

Men det blev i alla fall ett foto där alla är med. Och alla ser glada ut. Bara inte vi ser hotfulla ut med våra breda grin och rödmosiga ansikten....

Jag matar fåglar. Med gammalt bröd. Slängde ut det på vår uteplats och satte mig tillrätta för att titta på glada småfåglar som kalasade på brödkantarna. Förväntade mig koltrastar, gråsparvar och måhända en och annan vilsekommen undulat. Fantiserade om ett litet fågelbord med allehanda fröer, talgbollar och röda äpplen. Jag hann till och med fundera på om man kanske skulle kunna tillverka egen fågelmüsli. Lite gamla nötter och kokosfett....

Precis när jag satt och kände mig stolt över mitt initiativ bröt helvetet loss. Alla fiskmåsar i Öresund fick nämligen syn på mina brödsmulor samtidigt. Uteplatsen är invaderad av stora lunsiga fiskmåsar av varierande storlek och hotfullhet. De slåss. Och låter jättemycket. Alla småfåglar trycker någon annanstans. Liksom jag. Fiskmåsar är säkerligen fullt kapabla att hacka ut ett människoöga innan jag hinner blinka. De äter säkert gråsparvar hela också. På tvären. Borde inte fiskmåsar vara ute till havs och göra sånt som fiskmåsar brukar göra - typ fiska småfisk. Varför kallas de annars FISKmåsar?!

Nu funderar jag på hämnd. Brödkanter med lite vinterkräksjuka på?  Det borde kanske ge dem en minnesbeta...

På nyårsafton fick ett av paren vi bjudit reda på att vi hoppas på att få adoptera. Det andra paret är referenter så de är lite mer insatta.

Vi droppade informationen i samband med att vi berättade att vi välsignat vårt äktenskap. De undrade såklart varför man välsignar sitt äktenskap när man valt att gifta sig borgerligt. Vi svarade att det var på grund av att vi vill adoptera. Sedan återupptog vi berättandet om själva välsignandeakten - totalt omedvetna om deras gapande munnar och frågande blickar. Vi var så upptagen av oss själva, vår berättelse och vinet som brusade i huvudet att vi missade att ta hand om alla frågorna vi gav upphov till. Vi lät dem inte ens ställas eftersom vi pratade vidare som om inget hade hänt. Strax efter tolvslaget kom några försynt ställda frågor.

Jag drog populärversionen om väntetider, medgivandeålder och hotet om att vår ålder kan sätta käppar i hjulet för oss. Sedan kände jag mig klar. Det var förmodligen ganska vårdslöst av mig. Och däri ligger det intressanta. Hur vi - Darlingen och jag - är så vana vid våra tankar att vi blir flyhänta med information om adoptionen. Det uppstår säkert mängder av frågor hos de som får veta - frågor om barnlöshet, Bonusens reaktioner, land, ålder på barn, hur det går till, kostnader... Men vi slarvar med att ge information. Vi slarvar med att folk går försiktigt fram gentemot oss i tron att detta är något känsligt för oss. Vi ser inte deras försök att ställa de rätta frågorna oc inte uttrycka sig klumpigt.

Vi är så långt före alla andra i våra tankar. Vi har blivit tjockhudade. Vi är för det mesta osentimentala och vi har inga som helst problem med att prata om själva adoptionen och de känslor som är inbegripna i processen. Istället blir jag lite otålig när jag tvingas täppa igen kunskapsluckor. Det ger mig inget. Jag kommer inte vidare. Allt som oftast tycker jag att det är jobbigt att försöka komprimera adoptionskunskap till någon som inte har en susning om adoption på förhand. Det är så fruktansvärt mycket som kan sägas. Så fruktansvärt många diskussioner som kan föras. Darlingen och jag har tänkt så mycket på dessa frågor att vi ibland är mätta på dem. Vi har tvingats processa så mycket mer än biologiska föräldrar tvingas processa. Vi har utsatt oss själva för allehanda moraliska dilemman (är det ok att önska att fler barn blir övergivna så att det kanske blir något över till oss eller var går gränser för hur ett barn ska avlas), vår integritet har blivit invaderad, vi har åkte känslomässig bergochdalbana pga. felaktig information från myndighetspersoner, vi har hanterat vår barnlöshet, vi har genomlidit IVF som jag först i somras hämtade mig ifrån (vätskeansamlingar i benen)....

Vi har inget behov av att prata adoption jämt och ständigt. Vi har kommit för långt för det. Ingen kan följa med i de djupdykningar vi ibland tvingas göra där vi måste ifrågasätta oss själva, våra motiv och våra önskningar. Vi har själva blivit experterna på vårt liv och adoptionsvärlden. Det är mycket få personer som kan bidra med något (en familjerättssekreterare som snusförnuftigt säger att vi måste tänka efter före eftersom vi inte kan lämna tillbaka ett adopterat barn förlorar jag respekten för). Vi tvingas hantera en massa saker som biologiska föräldrar aldrig ens är i närheten av tankemässigt. Av den enkla anledningen att de inte behöver ta sig dit i tankarna. Dessutom har biologiska föräldrar en uppsjö av människor i sin närhet som genomgått det de genomgår - föräldrar, syskon, vänner. Gruppen är homogen och igenkänningsfaktorn är hög. Så är det inte för oss. Vår verklighet innehåller inte en uppsjö av människor som vi kan dela tankar och vedermödor med. Då blir man en smula introvert. Jag går inte omkring och grämer mig för det. Det är bara så det är. Och det är också förklaringen till att jag inte alltid orkar ge mig i kast med att utbilda människor i vår omgivning. De får nöja sig med populärversionen. Vi brukar likna det vid en fotbollsmatch med overkligt flexibla regler. En match i vilken de regler som gällde för 5 minuter sedan kan vara utbytta mot regler som innebär att du blir diskvalificerad på en gåendes gång. Du kan ha varit anmäld till matchen i åratal och så blir den inställd med kort varsel. Eller blir du diskad för reglerna plötsligt kräver att du måste ha tränat i 7 år istället för tidigare 5 år. Du måste träna i mängder av år utan att veta att du verkligen får spela i slutändan. Du måste också träna för något som kan hålla på oerhört mycket längre tid än du egentligen orkar. Du måste också räkna med att OM du får vara kvar i matchen kan du aldrig veta när du blir utbytt pga att du blir för gammal och trött. Trots att du varken känner dig trött eller gammal - du har ju bara hunnit bli ett halvår äldre... En skada är livsfarlig för din karriär eftersom den kan innebär att du aldrig mer i hela dit liv kan spela - även om du blir friskförklarad efter något år. Om du gör några dumheter i din ungdom eller på din fritid kan du ha försuttit alla dina chanser att någonsin få spela (tänk inte ens tanken på att husockupera eller delta i räder mot vapenfabriker... ). Du kanske tvingas till avbytarbänken trots att du är planens bästa spelare. Mitt i matchen kan du tvingas gå av plan för att fixa nytt matchtillstånd - ett tillstånd som man aldrig vet om man får eller hur lång tid det tar att få. Du kanske rentav tvingas spela i en annan liga än den du vill spela i. Du måste lära dig att domaren kan ta emot mutor eller strejka för att få som han vill. Motståndarlaget kan ägna sig åt oegentligheter som uppmärksammas och som förstör för dig - trots att ditt samvete är vitaste vitt. ALLT kan hända.

Hur fasiken orkar man egentligen? Inte vet jag....

Jag har haft lite svårt att finna inspiration att blogga. Vet inte riktigt var all ledig tid har blivit av. Julen är snart utspelad. Nytt år har det hunnit bli. Vi har välsignats av Präst, fått intyg och fått fotobevis på hela händelsen. Utifall någon behöver bildbevis.

Annandagsbjudningen med Farmor och Kusin genomlevdes. Darlingen sa inte många ord utan lät mig hantera våra gäster. Vet inte hur jag klarade av att le mig igenom Farmors berättelser om Systers pojkväns alla goda och positiva egenskaper. Det är ganska tröttande att ägna en hel kväll åt att tvingas lyssna på andra personers fantastiska egenskaper när berätterskan har så fullt upp att prata om andra att hon knappt tackar för maten. Till sist reste sig Darlingen från middagsbordet med en mycket irriterad uppsyn. Hans sinne rann över i den hans interna silltävling. Systers pojkvän hyllades för att han hade ordnat 10 sorters sill medan våra 12 sorter förra året passerade obemärkt. Sedan kom Syster. Då var maten slut. Hon var ingen muntergök så kvällen slutade tidigt. Ändå kunde hon inte avhålla sig från en barnmanipulation på slutet genom att fråga Bonusen hur länge han stannar och därefter säga "Ni kan köpa en pizza en dag så kan du och Kusin leka". Bonusen sa inget - ett tydligt tecken på att det inte lät så lockande (även om han älskar pizza...). Jag märker att det är svårt att i ord förklara de subtila signalerna som sänds. Det verkar trivialt och låter som om vi överreagerar.

Den 27:e träffade vi först Prästen och sedan for vi till mina föräldrar för att träffa dem och Anderslövarna. Store Anderslövaren hade väntat hela dagen på Bonusen. Och Bonusen tycker att det är rätt ok att leka med Store Anderslövaren eftersom han är kreativ, självgående och tydlig med hur leken ska fortgå. Till skillnad från Kusin som vill leka prinsessa. Bonusen har ingen aning om hur man leker prinsessa. Han kan mest om lego och dataspel.

Den 30:e åt vi middag på La Couronne tillsammans med vänner. Vi brukar försöka träffas i mellandagarna - en rest från vår tid som singlar. Numera har vi alla förfärligt mycket att göra med släkten mellan jul och nyår så det är svårt att hinna med. Men det gick och det var mycket trevligt att komma hemifrån i några timmar och tänka på annat än nyårsförberedelser. Bonusen tillbringade dagen och kvällen med lille Hjortmannen. De lekte hela dagen hemma hos oss och sedan var de hos Hjortfamiljen på kvällen. En utmärkt lösning.  

Nyårsfirande blev en succé. 6 vuxna och 5 barn. Det krävde otroligt mycket mer förberedelser än vi trodde. Allt från dukningsbestyr till logistik när det gällde maten. Vi gjorde det inte speciellt enkelt för oss i matväg: 

• Krustader med cheddarost och löjrom
• Krabbcrostini
• Potatisrutor med lax
• Skaldjurscocktal (barnen)
• Gratinerade havskräftor med tomatsalsa
• Potatisgratäng (barnen)
• Potatistårta
• Fläskfilé (barnen) med tomatstjärnor
• Oxfilé med rosmarin och rostad  blandad svamp med rödvinsås
• stekt sparris
• Midvintersallad - romansallad, mangoldsallad, rostade hasselnötter, rödlök, granatäpplekärnor, torkade tranbär....
• Hallondajmparfait

Kvällen blev hejdundrande rolig. Tack vare minitiösa förberedelser lyckades vi njuta av kvällen. Gästerna gick hem vi 3-tiden. Då var alla barnen fortfarande uppe. Vi såg för övrigt knappt röken av barnen under kvällen.  De åt middag i "övre salongen" (=Battings framtida rum) och hade sociala aktiviteter i "nedre salongen".

Efter nyårsfirandet har vi säckat ihop totalt. Vi kurar mest under filtar, tänder brasa, dividerar om vilka TV-program vi ska se, spelar Guitar Hero (jag glömmer att blinka och ögonen börjar rinna - inte så mycket starquality i mig... ), tar promenader i snålblåsten, äter rester och vill att ledigheten ska vara jättemycket längre...