Igår var vi på taberas åt Anderslövs-hållet. Hela klanen förutom Bonusen var där. Det åts, dracks och pratades i mun på varandra. Jag gick mest omkring och bar minste Anderslövaren - bara för att jag kunde och för att det kändes ofantligt mysigt när han somnade i min famn och formade kroppen efter min kropp.

Eftersom vi funderar en del på det här med att samla papper så kom jag på en lysande idé - vi skulle fotografera hela klanen. Vi börjar bli många i släkten och det var ett tag sedan vi träffades allihop på en gång. Vem vet när det händer nästa gång...

Hela släkten var involverad i riggandet av utrustningen. Bord flyttades, tomtar flyttades, lampor tändes och släcktes, snuttefiltar, bilar och små konstiga mössor som draperats över hyacinter gömdes undan. Frisyrer tufsades till. Jag stötte rumpan rakt i spisattiraljerna (s*t*n vad ont det gör) och fick som plåster på rumpan en rungande skrattsalva. Det dividerades och domderas om var folk skulle stå. Till sist enades vi om att jag och Darlingen borde sitta i mitten (även om vi inte är äldst) eftersom det är vi som är huvudpersonerna på fotot. Samtidigt inleddes en ovänskap mellan Lilla och Mellan Rosenflickan. Gälla röster. Viftande händer. Purkna miner. Vill inte sitta bredvid puckot-diskussioner mellan systrarna (tur att inte det är ljud till fotografiet...). Hela fotograferingen höll på att gå överstyr. Tack och lov var minste Anderslövaren så chockad av alla händelser att han inte kom sig för att börja gråta - han satt i sin största kusins famn och gurglade så gott hand kunde. Minsta Rosenflickan bestämde sig för att sura. Och den ungen kan se SUR ut. Inget lock, pock eller annat kunde få henne att maka sig närmare sin syster - hon riskerade helt enkelt att hamna utanför bild... Till sist fick jag i egenskap av gudmor förklara att fotots kvalitet var viktigt eftersom det skulle visas för vårt framtida barn och hennes framtida kusin. Flickungen blidkades när hon insåg fotograferingens betydelse i hennes och vår framtid och inom kort fyrade hon av det ena bländande leendet efter det andra.  

Sedan var vi äntligen redo. En kantstående svägerska fick i uppgift att trycka på självutlösaren. Det gjordes och alla hojtade omelett ett otal gånger innan vi upptäckte att vi tryckt på fel knapp. I den allmänna uppståndelsen var det ingen som reflekterade över att kameran inte förvarnade om att fotografering var på väg. Nytt försök. Alla log. Bara ett problem. Stora Rosenflickans huvud dolde Mammas huvud. Nytt försök igen. Någon hojtar "sträck på er"! Två par ivriga barnarmar längst fram sträcks i luften. Alla börjar skrika "TA NER ARMARNA!!!" Kameran börjar blinka hysteriskt. Och i absolut sista sekund förstår barnen att armarna ska tas ner och bilden blir tagen. Alla skrattar hysteriskt på fotot. Vi skulle önska att det blev liiite mer sansade miner men barnen tröttnade på hallaballoet och började röra sig som kvicksilver åt alla håll. Någon fällde en trötthetstår. Lilla och Mellansyster återupptog sin tillfälliga ovänskapet. Möjligheten var förbi.

Men det blev i alla fall ett foto där alla är med. Och alla ser glada ut. Bara inte vi ser hotfulla ut med våra breda grin och rödmosiga ansikten....