På nyårsafton fick ett av paren vi bjudit reda på att vi hoppas på att få adoptera. Det andra paret är referenter så de är lite mer insatta.

Vi droppade informationen i samband med att vi berättade att vi välsignat vårt äktenskap. De undrade såklart varför man välsignar sitt äktenskap när man valt att gifta sig borgerligt. Vi svarade att det var på grund av att vi vill adoptera. Sedan återupptog vi berättandet om själva välsignandeakten - totalt omedvetna om deras gapande munnar och frågande blickar. Vi var så upptagen av oss själva, vår berättelse och vinet som brusade i huvudet att vi missade att ta hand om alla frågorna vi gav upphov till. Vi lät dem inte ens ställas eftersom vi pratade vidare som om inget hade hänt. Strax efter tolvslaget kom några försynt ställda frågor.

Jag drog populärversionen om väntetider, medgivandeålder och hotet om att vår ålder kan sätta käppar i hjulet för oss. Sedan kände jag mig klar. Det var förmodligen ganska vårdslöst av mig. Och däri ligger det intressanta. Hur vi - Darlingen och jag - är så vana vid våra tankar att vi blir flyhänta med information om adoptionen. Det uppstår säkert mängder av frågor hos de som får veta - frågor om barnlöshet, Bonusens reaktioner, land, ålder på barn, hur det går till, kostnader... Men vi slarvar med att ge information. Vi slarvar med att folk går försiktigt fram gentemot oss i tron att detta är något känsligt för oss. Vi ser inte deras försök att ställa de rätta frågorna oc inte uttrycka sig klumpigt.

Vi är så långt före alla andra i våra tankar. Vi har blivit tjockhudade. Vi är för det mesta osentimentala och vi har inga som helst problem med att prata om själva adoptionen och de känslor som är inbegripna i processen. Istället blir jag lite otålig när jag tvingas täppa igen kunskapsluckor. Det ger mig inget. Jag kommer inte vidare. Allt som oftast tycker jag att det är jobbigt att försöka komprimera adoptionskunskap till någon som inte har en susning om adoption på förhand. Det är så fruktansvärt mycket som kan sägas. Så fruktansvärt många diskussioner som kan föras. Darlingen och jag har tänkt så mycket på dessa frågor att vi ibland är mätta på dem. Vi har tvingats processa så mycket mer än biologiska föräldrar tvingas processa. Vi har utsatt oss själva för allehanda moraliska dilemman (är det ok att önska att fler barn blir övergivna så att det kanske blir något över till oss eller var går gränser för hur ett barn ska avlas), vår integritet har blivit invaderad, vi har åkte känslomässig bergochdalbana pga. felaktig information från myndighetspersoner, vi har hanterat vår barnlöshet, vi har genomlidit IVF som jag först i somras hämtade mig ifrån (vätskeansamlingar i benen)....

Vi har inget behov av att prata adoption jämt och ständigt. Vi har kommit för långt för det. Ingen kan följa med i de djupdykningar vi ibland tvingas göra där vi måste ifrågasätta oss själva, våra motiv och våra önskningar. Vi har själva blivit experterna på vårt liv och adoptionsvärlden. Det är mycket få personer som kan bidra med något (en familjerättssekreterare som snusförnuftigt säger att vi måste tänka efter före eftersom vi inte kan lämna tillbaka ett adopterat barn förlorar jag respekten för). Vi tvingas hantera en massa saker som biologiska föräldrar aldrig ens är i närheten av tankemässigt. Av den enkla anledningen att de inte behöver ta sig dit i tankarna. Dessutom har biologiska föräldrar en uppsjö av människor i sin närhet som genomgått det de genomgår - föräldrar, syskon, vänner. Gruppen är homogen och igenkänningsfaktorn är hög. Så är det inte för oss. Vår verklighet innehåller inte en uppsjö av människor som vi kan dela tankar och vedermödor med. Då blir man en smula introvert. Jag går inte omkring och grämer mig för det. Det är bara så det är. Och det är också förklaringen till att jag inte alltid orkar ge mig i kast med att utbilda människor i vår omgivning. De får nöja sig med populärversionen. Vi brukar likna det vid en fotbollsmatch med overkligt flexibla regler. En match i vilken de regler som gällde för 5 minuter sedan kan vara utbytta mot regler som innebär att du blir diskvalificerad på en gåendes gång. Du kan ha varit anmäld till matchen i åratal och så blir den inställd med kort varsel. Eller blir du diskad för reglerna plötsligt kräver att du måste ha tränat i 7 år istället för tidigare 5 år. Du måste träna i mängder av år utan att veta att du verkligen får spela i slutändan. Du måste också träna för något som kan hålla på oerhört mycket längre tid än du egentligen orkar. Du måste också räkna med att OM du får vara kvar i matchen kan du aldrig veta när du blir utbytt pga att du blir för gammal och trött. Trots att du varken känner dig trött eller gammal - du har ju bara hunnit bli ett halvår äldre... En skada är livsfarlig för din karriär eftersom den kan innebär att du aldrig mer i hela dit liv kan spela - även om du blir friskförklarad efter något år. Om du gör några dumheter i din ungdom eller på din fritid kan du ha försuttit alla dina chanser att någonsin få spela (tänk inte ens tanken på att husockupera eller delta i räder mot vapenfabriker... ). Du kanske tvingas till avbytarbänken trots att du är planens bästa spelare. Mitt i matchen kan du tvingas gå av plan för att fixa nytt matchtillstånd - ett tillstånd som man aldrig vet om man får eller hur lång tid det tar att få. Du kanske rentav tvingas spela i en annan liga än den du vill spela i. Du måste lära dig att domaren kan ta emot mutor eller strejka för att få som han vill. Motståndarlaget kan ägna sig åt oegentligheter som uppmärksammas och som förstör för dig - trots att ditt samvete är vitaste vitt. ALLT kan hända.

Hur fasiken orkar man egentligen? Inte vet jag....