Jag älskar dokumentärer om människor i Sverige. Det brukar sluta med att jag gråter. En bra gråt.

Filmen skildrade Albert och Gretas tankar inför att flytta från sina hem. Albert bodde povert utan el och vatten. Han såg smutsig ut. Fönsterna var tätade med trasor. Han hade ingen ork längre utan lät spindelväven hänga i fönsterna. Mellan 1946 och 1983 bodde han med sin mor, vilket han nu kände bitterhet över. Hon styrde hans liv och han lät sig styras. Filmen avslöjade inte om Albert flyttade till ålderdomshem eller inte.

Greta var förmodligen en fin dam. Hon hade flyttat till sitt hus själv - utan sin make. Hon var pigg och kvick. Man fick följa henne till ålderdomshem där hon fick inspektera rummen för att ev. flytta dit. Det framgick egentligen inte varför hon ville flytta - hon verkade kunna ta hand om sig själv. Eller var det bara en fasad. En fin dam med fasad. Hon höll öppet hus så att släktingar kunde komma och ta vad de ville. Ändå var det massor av saker kvar som ingen ville ha som hon försökte få sin dotter och barnbarn att överta. Ingen ville. Dottern försökte vara diplomatisk. Men det blev så tydligt att människor har så sina minnen kopplade till olika saker. Som inte andra människor har minnen till. Så uppstår ett vakuum i nostalgi som gör ont att beskåda. 

Det gick ganska bra när jag tittade på filmen. När jag gick ner för trappan blev jag snuvig. När jag såg Darlingen började jag gråta. Han skrattade åt mina krokodiltårar och jag blev gråtskrattig.  Ringde Kronprinsessan för att tacka för presenten som de lagt i uthuset. Hon hade sett samma dokumentär. Så där satt vi i varsin ända av telefon och grät, snörvlade, pratade om våra föräldrar, skrattade och kände någon konstig samhörighet för att vi förstod varandra exakt. Kronprinsessan är gravid och får vältra sig i känslosamheter. Jag är ogravid och förväntas ha vara lite mer återhållsam. Äh.  

När man ser dokumentärer så kopplas så mycket till ens eget liv. Tankar om framtiden, sentimentalitet över svunna tider, nostalgi, oro för föräldrar, oro för hur ens eget liv kommer att gestalta sig, tacksamhet över att ha funnit kärlek och tillhörighet, önskan om att allt som är just nu alltid ska få förbli konstant.

Jag är sensitiv idag. Jag vill stanna tiden. Fast då får jag varken nytt hus eller barn.

Ingen bra idé.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städni...

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med...

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.   Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eft...

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag...

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt.    Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på k...