Ett par som fick barnbesked 10 dagar efter oss har fått court hearingdatum som infaller tre veckor före vårt. Det skiljer alltså drygt en månad till vår nackdel.

Dessutom har vi fortfarande inte fått den utlovade growth reporten som håller man påstår håller på att översättas. Jag misstänker att rapporten skrivs varje kvartal och att vi nu väntar på septemberuppdateringen. Den vi fick i samband med barnbeskedet var juni-uppdateringen. Om jag förstått mina vänner på Taiwanlistan rätt så får de flesta alldeles färska uppdateringen. Även de ska översättas så vi har förmodligen hamnat i ett county som är långsamt. Det innebär att vi kommer få decemberuppdateringen någon gång i februari tidigast. Jag blir alldeles trött...

Jag tror att den här saktfärdigheten kommer att följa oss igenom hela processen. Allt kommer att ske långsammare för vår del. Precis vad min maggrop talat om för mig hela tiden.

Blä.

 

mamman

8 december 2009 10:52

Dessvärre är det väl så att det ofta drar ut på tiden än att det skyndas på. Det verkar som om givarländerna lutar sig tillbaka med tanken att de har i alla fall fått barnbesked. Att det sen kostar extra i resurser för att barnen befinner sig i deras vård i stället för i de nya föräldrarnas behöver de ju inte bekymra sig för eftersom vi indirekt betalar för det.

Jag blir så less på att det inte kan tryckas på från de svenska organisationerna lite mera men rädslan från att inte alls få adoptera därifrån är väl för stor.

Jag hoppas din magkänsla har super fel, men vet ju av erfarenheten som du delat med dig av här, att den ofta har rätt. Vi får hålla tummarna, jag hjälper dig.

http://www.babyonskan.wordpress.com

 

pipeline

8 december 2009 19:34

Ja du... jag håller med dig jättemassor. Återigen har den där maktlösheten mig i sitt grepp.

 

Kvarnlyckan

8 december 2009 20:07

Jagh håller också tummarna! Kanske all otur har spillt över på oss? :-)

http://kvarnlyckan.wordpress.com

 

Väntar

9 december 2009 17:16

Man får inte bli det, men jag blir det hela tiden... DEPPIG därför att andra hela tiden tycks gå före i "kön". För det finns ju inte någon kö..... vi skickade våra papper samtidigt som några andra och de fick BB på 3 dagar. Nu har det gått 2.5 månad och det är ju inte så lång tid i denna väntan, men vi satt i helgen och kände det som om vi helt enkelt får ge upp. Det känns hopplöst i hela magtrakten... vi närmar oss med ryslig fart den äldre gränsen för adoption i Sverige och man blir knappast yngre. Suck, stön och böl... det är verkligen deppigt med denna väntan..
Ja - där fick jag skriva av mig... skulle ju skicka ett käckt meddelande nåiallafall kontentan är att jag FÖRSTÅR precis hur du känner det! Håll ut, härda ut - snart är det er tur. Även om det inte känns så :-)

 

pipeline

9 december 2009 18:44

Väntar; Förstår precis vad ni går igenom - det är svårt när alla andra får käcka och glada besked medan det är helt tyst för egen del. Det är jättestressande om man närmar sig den övre åldersgränsen - vi är ju också i det häradet. Vi kommer hinna men alla drömmar om att hinna en gång till är mer eller mindre borta. Ni kommer bergis också hinna. Är vi med på samma lista; Taiwanlistan?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städni...

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med...

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.   Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eft...

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag...

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt.    Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på k...