Jag hade planer på att besöka mina föräldrar i eftermiddag. Men när jag ringde insåg jag att mamma fortfarande inte är frisk från sin senaste infektion. Hon är andfådd, har feber, är trött, hostade upp läskigt mycket slem. Hon lät faktiskt ganska ofrisk trots att hon försökte vara cool.

Den senaste tiden har jag tänkt obehagligt mycket på hur livet kommer att gestalta sig efter att mina föräldrar inte finns längre. Kanske är det adoptionen som utlöst det eller så är det en naturlig del av att åldras, dvs. insikten om att allt som är nu inte kommer att vara för evigt. Jag tycker inte om att tänka på döden. Hur sjukt det än låter har jag flera gånger tänkt "hoppas att inget händer i vår/sommar när jag dels befinner mig på resande fot jämt och dels ska försöka få skicka adoptionshandlingar till ett land". OM något händer vill jag orka och kunna räcka till för dem.

Efter dagens telefonsamtal med mamma kom oron med all kraft. Jag sa inget till mamma mer än att jag upprepade gånger bad henne ringa läkare imorgon. Sedan ringde jag till Darlingen och grät. Han lät i och för sig ganska lugn men det gör han alltid. Och jag misstänker dessutom att han håller inne med sina tankar om han känner oro. En läkare målar inte fan på väggen i onödan.  

Det som gör mig mest orolig är att mamma har förhöjd M-komponent. Den upptäcktes för ett tag sedan och ska kontrolleras årligen för att upptäcka förändringar i värdet. Hittills har det inte varit aktuellt med någon behandling enligt mammas läkare. En förhöjd m-komponent kan vara ett tecken på att myelom utvecklas, en sorts blodcancer. Under sommar/höst har mamma gått ner mycket i vikt, hon har lätt för att få blånader på armar och ben, hon har haft ont i rygg och sidorna och hon är infektionskänslig - speciellt när det gäller övre luftvägarna och lungorna. Allt detta KAN vara tecken på att myelom utvecklats. Myelom är inte botbart men man kan behandla för ökad livskvalitet.

Den största delen av min oro kan härledas från min tämligen välutvecklade intuition. Jag har gått och sneglat på henne ett tag nu. Sett viktminskningen. Märkt att hon ibland verkar trött och har ont både här och där. Jag vill inte ha intuition längre. Jag vill inte veta. Jag vill inte oroa mig. För det värsta med min intuition är att den brukar ha klart för sig vad som är på gång. 

 

mamman

19 januari 2009 12:45

Just nu när jag läser detta inlägg (du skrev det igår) så känner jag starkt för att ge dig en bamse kram. Den kan inte hjälpa din mamma men kanse dig en liten pytte liten stund. Jag får hjälpa dig att hålla tummarna för att inget händer.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städni...

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med...

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.   Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eft...

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag...

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt.    Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på k...