Pratade med en kollega idag. Hon är mamma till bla en 4-åring. Fyraåringar i synnerhet intresserar mig just nu.

Hon berättade att hon upptäckt hennes minsta barn kan en massa saker på dagis som hon inte trott att barnet kan. Typ klippa med sax. Eller äta med bestick. Kollegan erkände utan omsvep att hon behandlade sina barn som mindre än de är. Hon hade bestämt sig för att barnen inte hade så bråttom med att bli stora.

Jag blev lite ställd. Tänkte på Bonusen. På mitt framtida föräldraskap.

Hur vet man vad barn i olika åldrar ska klara av om barnet inte går på dagis? Hur påverkas barnet av att föräldrarna tror sitt barn om mindre än det faktiskt förmår och klarar av? Bör man som förälder gömma sig bakom "mitt barn ska få bara barn så länge det bara går" - gör man barnet en tjänst eller en otjänst? Och framförallt; varför verkar det vara oviktigt och ibland en smula hotfullt (i synnerhet för mödrar) att barnet utvecklas och tillskansar sig färdigheter?

Jag vill givetvis inte bli en hönsig mamma. Jag vill inte heller bli en mamma som pressar mitt barn att utvecklas. Är det förenligt med att adoptera? Jag menar... å ena sidan kommer vårt barn ha en bakgrund som innebär att jag säkert kommer att upplevas som hönsigare än en biologiska förälder. Å andra sidan kommer jag kanske behöva driva på mitt barn, t ex språkligt, mer medvetet än en biologisk föräldrer behöver göra.

Vi kommer förmodligen att vara väldigt receptiva för vad omgivningens barn förmår och inte förmår. Av den enkla anledningen att vi - av okunskap eller missriktad omsorg - inte ska hålla tillbaka vårt barns utveckling på ett sätt som inverkar menligt på framtiden.

Det blir inte lätt. Det kanske är en utopi. Eller kanske det löser sig helt utan att jag behöver grunna mer på det. Än en gång slås jag över hur onödigt mycket tid man som blivande adoptivförälder har att fundera över saker som alla andra får ta som det kommer.

I två dagar har jag tagit bilen till jobbet. Det hade jag tänkt göra idag också. Men som genom ett under - trots att jag stod med upplåst bildörr och var beredd att sätta mig tillrätta i förarsätet - kom jag på andra tankar. Jag valde att cykla. Det låter kanske inte så märkvärdigt för er, men det är det för mig. Jag är omåttligt stolt över min prioritering.

Det var medvind. Det är toppen när det är fredag och medvind.

I brist på hund är det bra att cykla. Jag har nämligen upptäckt att man knyter nya kontakter när man cyklar. Oftast sker det i form av social minievent i hissen. Svett stryks ur pannan. Frisyrer rättas till. Man fnissar lite över sin fåfänga. Suckar åt motvinden. Glädjs åt medvinden. Pratar om hur vinden kommer att vara på hemfärden. Det är som att twittra. Hisstwittra. Hissen är nämligen så snabb så man måste vara sparsam med orden. Man måste utelämna alla onödiga ord. Som idag:

"Blåsigt" (kille i bajsbrun kostym)

"Men medvind!" (jag i ganska osvettig upplaga)

"Fördel" (samma kille igen)

"Motvind hem" (jag i pessimistupplaga)

"Fredag - känns som medvind ändå" (bajsbruna kostymen i optimistupplaga)

"Hej" (bajsbrun kostym kliver av på vån 9)

"Hej hej" (jag åker vidare)

Bonusen har stått på sig angående tågresandet. Igår ringde hans moder och var helt ifrån sig. Grät samtalet igenom. Darlingen tog det varligt, pratade mjukt och försiktigt. Lovade att svor på de mest uppenbara saker som att vi skulle stå på perrongen när tåget kommer in och att vi ringer så fort Bonusen klivit av tåget. Vi föreslog att hon skulle resa med sin son men det hade Bonusen vägrat. Han hade kontrat med att antingen reser jag själv eller så blir det bil. Han är inte villig att slösa en enda resa på att lugna sin mor. Det vore bara en fördröjning. Han vill ha datorn NU.

Det är väl ingen nyhet att jag genom hela den här historien varit ganska irriterad på Bonusens mamma. Jag har tyckt att hon överdriver. Trots det går jag inte omärkt igenom denna processen. Jag tycker uppriktigt synd om henne som känner en sådan skräck inför tågresandet. En sådan skräck skojar man inte bort. Det är HENNES högst påtagliga känsla. Det kvittar vad vi säger, vad Bonusen säger och vad andra säger. 

Bonusens och alla andra barns (och människors) liv innehåller både faror och hot. Men man måste kunna informera utan att överinformera. och diskutera olika scenarion utan att skrämma. Rusta barnet för att klara av situationer i livet som inte känns bekväma. Ge dem verktyg att hantera faror och hot på egen hand. Och samtidigt hela tiden finnas i bakgrunden utifall man behöver ingripa.

Såklart kommer mina och Darlingens tankar konstant finnas hos Bonusen medan han åker tåg. Såklart känner jag en vag oro för att något ska hända. Jag är inte helt opåverkad av den skräck och oro som Bonusens mamma förmedlar. Hon får mig att vackla emellanåt. Men jag försöker kontrollera min oro. Resonera logiskt och rationellt. Funderar på vad som hänt på alla tågresor jag gjort genom åren (och det är en hel del...). Innerst inne vet jag att allt är lugnt. Inte desto mindre kommer mina och Darlingens tankar konstant finnas hos Bonusen under resans gång.  

En liten men ack så noterbar framgång är att datorn inte längre benämns som "muta". Den går numera under benämningen "morot". Det känns faktiskt ganska stort.  

I natt råkade jag ut för märkligheter i mellangärdet. Ontiga märkligheter som tilltog hastigt. Jag vandrade omkring - kunde varken ligga eller sitta. Till sist grät jag av kombinationen smärta och oro. Då var det dags att väcka Darlingen.

Darlingen klämde på min mage. Matade mig med dubbla Pepcid Duo, voltaren och citadon. Jag blev mer och mer orolig för att behöva åka till sjukhuset. Började yra om att jag måste duscha och byta underkläder (!). Darlingen gav mig en halvtimme att bli bättre på. Jag lyckades utverka trekvart. Det var tur eftersom jag sent omsider föll ihop i soffan. Den konstanta smärtan började avta och ersattes av intervaller. I pur utmattning låg jag uthälld i soffan och tittade apatiskt på Anna Pihl. Darlingen satt bredvid och tittade ungefär lika mycket på Anna Pihl som på mig. Det kändes fint.

I morse mådde jag bättre. Tills jag tog hostmedicinen vi köpte till min torrhosta igår. Noskapin. Då kom smärtan tillbaka. Långt ifrån lika kännbart som igår men dock. Då erinrade jag mig plötsligt att jag igårkväll - svalde dubbel dos Noskapin för att slippa torrhosta hela natten. Så vi kollade upp biverkningar av Noskapin. Jodå, en en ovanlig biverkan är bröst- och buksmärtor upp till 4 timmar efter intaget. Smärtorna kan hänga kvar i 3 timmar. Personer som fått biverkan säger sig ha trott att de skulle dö. Gjorde jag med.

Detta är så typiskt mig. Det blir liksom så dramatiskt när jag är inblandad. Darlingen nyser och sedan är hans sjukdomar över. Jag behöver luktsalt och läkarhjälp. Så himlans orättvist.

Jag har börjat svettas för att svettas mindre, dvs. jag cyklar numera till jobbet. Var 10:e meter trampar jag frivarv. Det är fel på växlarna. Det ser förmodligen ganska roligt ut. Det är inte roligt. En annan dum sak är att framgaffeln gnisslar. Och navdynamon har aldrig fungerat. 

Så idag cyklade jag inom den lokala cykelhandlaren och beställde "lilla servicen". Jag glömde lyssna på vad den omfattade men jag vet med bestämdhet att den innehåller en genomgång av växlarna.

Sedan spankulerade jag hem genom Orten. Köpte lite färsk lax och blomkål. Strosade förbi torghandlaren. Gick in och ut i klädaffärerna. Köpte en svart tröja som jag inte vet när jag ska ha. Köpte mjukglass. Med chokladsmak. Gick till min favoritaffär där jag språkade lite med affärsinnehaveren, drog i kläderna och slickade på min glass. När jag stod där i godan ro och tittade på en tunika i jeansaktigt tyg och broderier i mörkblått dök Darlingen upp och hojtade "Nu kom jag på dig!". 

Sedan fick jag följa med till Apoteket. Det var en omväg.

När jag kom hem läste jag Hänt i Veckan. Blev inspirerade att läsa Lulu Carters blogg. Blev beklämd.

Lagade köttfärspirog medan Darlingen dammsög hela huset.

Det händer inte så mycket i mitt liv. Måtte det där samtalet komma snart. 

Så jag kan skriva något vettigt i min blogg.

I söndags ville Bonusen bergsäkert åka tåg ensam på lördag. Ingen som helst tvekan.

Idag började han prata om att man kan bli rånad på tåg. Och mobilen måste ju tas med på toa så att den inte blir stulen. Och som ett brev på posten tvekar Bonusen. Inte så att han inte vill åka tåg själv men dock.   

Jag och Darlingen vet exakt vem som står för skrämseltaktiken....  Och om hon får hållas i några dagar finns ganska stor risk att hon hinner skrämmer upp Bonusen så att han inte vågar åka själv...  

Att önska adoptera innebär att man måste sila mygg och svälja elefanter. Du blir granskad på ett sätt som många upplever som integritetskränkande. Du måste utbilda sig för att bli förälder, ett antal kostnadsbelagda kurstillfällen. Du måste vara utrustad med tålamod och psykisk styrka eftersom familjebildningen kan ta 3-4 år. Du måste gilla att du helt och hållet är i händerna på andra som bestämmer över din familjebildning - socialtjänsten som utreder dig, ländernas krav på dig, ev. en biologiska förälder som ska gilla ditt personliga brev och dina fotopresentation. Du får inte vara tjock, sjuk eller handikappad. Du får givetvis inte missbruka något. Drabbas du av sjukdom eller ett sammanbrott under din 3-4 års väntan riskerar du att förlora dina möjligheter att bli föräldrar. För all framtid. And so and on.

Jag får ofta frågor om hur det går till. Varför det tar så lång tid. När jag förklarar får jag alltid någon form av reaktion. På hur orättvist det är. Hur fel det är att utreda oss när ingen annan som vill ha familj behöver utredas. Folk jagar upp sig över integritetskränkningen som det innebär att någon rotar runt i våra liv. Jag blir bara matt över reaktionerna. De hjälper inte mig. Det är reaktioner man kan kosta på sig när man har fria val. När man inte är utelämnad till andra utan bara sig själva och sin lust. Jag kan inte ta sådana männískors reaktioner på allvar. Jag kan inte se mig själv i dem. För de kan aldrig någonsin föreställa sig vad vi går igenom.

Det som människor har svårast att tackla är att jag accepterar behandlingen vi utsätts för på vår väg mot familj. Jag till och med försvarar den. Försvarar mitt sätt att bli förälder. Men allra helst vill jag inte prata om det. För jag vill inte behöva förklara, försvara och argumentera. Jag föredrar människor som nöjer sig med att fråga hur det går till, accepterar procedurerna, låter bli att säga "det finns sååå många barn som saknar föräldrar", visar förståelse för att det måste gå till på det här viset och enkelt frågar mig: "Hur klarar du väntan?". 

Tidigare försökte jag förklara. Numera blir jag trött innan personen satt sin första punkt. Allt som oftast brukar jag titta på personen och säga:

"Men om du varit tvungen att lämna bort ditt barn - hade du inte velat att alla gjorde ALLT som står i sin makt för att säkerställa att de nya föräldrarna har förmågan, ekonomin, tryggheten att ta hand om ditt barn?"

Då brukar de flesta tystna. Humma. Hålla med. Annat kan de ju inte göra. Speciellt som många redan är föräldrar och tycker det är extremt obehagligt att inte kunna ta hand om sitt barn. Att tänka adoption.

Ibland undrar jag vad vi gett oss in på. Hur ska vi - helt vanligt människor med helt vanliga gåvor - klara av den stora uppgift som vi åtar oss?! Vi är inga übermensch. Vi är bara vanliga människor som vill bilda familj tillsammans. Vi kanske har bättre ekonomi än många. Vi har goda utbildningar och bra jobb. På pappret har vi goda förutsättningar att ge ett barn materiell och ekonomisk trygghet. Men innebär det per automatik att vi kommer att bli bra föräldrar? Nä, skulle inte tro det. Vi kan bara förlita oss på vårt sunda förnuft, vår uppfostran, våra värderingar och normer, vår styrka och integritet. 

Vi är på upploppet. Vi är bara ett samtal ifrån att bli föräldrar. Men vi kommer att bli föräldrar på distans. Under minst första halvåret som föräldrar kommer vi inte få träffa vårt barn. Vilken biologiska förälder hade stått ut med det?!

Jag drabbas av hackhosta när jag lägger mig. Igår förvisades jag till Bonusens säng. Tempurkudden följde med. Det var dumt. Bonusens säng är nämligen hårdare än vår vilket ledde till att jag vaknade med spänd nacke och därmed huvudvärk.

Sedan tre veckor tillbaka lider jag av enorma spänningar i rygg och nacke. Jag bara vaknade en dag och hade ont. Det hade väl gått och leva med om det inte vore för att ryggontet blir huvudvärk. Nu säger Darlingen att jag måste få professionell massage. Jag är skeptisk till massage. Dels tycker jag att det är lite kladdigt och dels har jag faktiskt så ont att jag inte vill att någon tar på mina axlar. Darlingen blir åthutad så snart han försöker lägga armen om mig.

Jag solade ryggen igår. Och drack en massa alkoholfria men kaloristinna drinkar med sugrör. Fick ingen ro på grund av värmen. Till slut drog jag fatboyen in i skuggan och slocknade i den. När jag vaknade la jag lite kullersten. Det var varmt. Så jag fick duscha kallt. Sedan fortsatte jag lägga kullersten. Både för att överraska Darlingen och för att kunna spana in horderna av husspekulanter som driver förbi här. Ett hus på vår gata är till salu. Jag vill att det ska flytta in en barnfamilj. Med en treåring. Kanske fyra. Eller fem. Adopterat från Taiwan. Jag har inte sett någon sådan familjekonstellation ännu. Mest medelålders med eller utan hund.

Semesterns sista lördagskväll tillbringades på uteplatsen - min favoritplats alla kategorier mellan kl. 19.00 - 20.30 Det är då solen har börjat dala. Det svalnar av och stillnar. Fåglarna kvittrar. Man hör grannarna men de är också tysta. Jättetysta. Jag har oftast ett glas vi framför mig. Jag har eller ska äta något gott. Och jag samtalar tyst, tyst med Darlingen om allehanda viktiga och oviktiga ämnen.   

Gårdagskvällen rymde också en dvd - Changeling. Jag har känt ett svagt obehag inför att se filmen. Har ingen aning om varför. Det är en sann berättelse om en kvinnas kamp för att få hjälp med att hitta sin försvunne son. Den utspelar sig i USA på slutet av 20-talet. Den var bra. Riktigt bra. Och riktigt obehaglig. Den gav en skrämmande inblick i hur kvinnor och barn behandlats genom tiderna. Hur lite de och deras åsikter var värda. Hur lätt man avfärdar en kvinna och hur svårt det är för en kvinna att göra sig hörd. Sorgligt.