Sedan i natt sover Elefant i vår säng. Det ska han göra ett tag. För att få våra dofter. Alternativt odörer. Sedan ska han flyga i förväg till Taiwan. Elefant-i-sängen-projektet sker på Darlingens initiativ. Jag känner mig lite fånig men är hyfsat medgörlig ändå. Fast... jag tycker nog att jag hellre vi förknippas med min dagslukt än min nattlukt. Jag luktar helt enkelt godare i dagsljus. 

Ännivejj fick Elefant först en sagostund. Jag och Bonusen växelläste högt ur "Väktarens lärling" i vår säng. Sedan fick Elefant ligga mellan mig och Darlingen i dubbelsängen. Darlingen tog sitt uppdrag på största allvar och gnussade in Elefant i armhålan. Jag tror emellertid att Darlingen gradvis måste vänja sig vid den nya sängkamraten. Det tog nämligen inte mer än en kort stund innan Elefant kom farande på mig - Darlingen hade kastat undan honom i sömnen. Jag blev lätt harmsen över att ha fått en gosedjurssmocka precis vid insomningen men svepte in den stackaren under täcket och tryckte honom till bröstet. Sedan minns jag inte mer.

I morse hittade Darlingen åter tillbaka till sitt uppdrag och fiskade in Elefant. Tryckte ihop hans pösiga lilla kropp under armen så att ben och armar (eller ben igen) stod rätt ut och snabeln knölades ihop. Jag började dagen med ett skratt eftersom det ser ohyggligt roligt ut när en vuxen man - på fullaste allvar - gosar med en mjukiselefant. Man blir dessutom en smula bedårad.

Så kom jag äntligen iväg på min massage. Det gjorde ont. Men massören sa att mina muskler var medgörliga. Jag kände mig nästan lite mallig. Stryk nästan. Jag kände mig mallig.

Sedan skulle jag resa mig och då blev det konstigt yrsligt. Fick stanna i väntrummet och dricka lite vatten. Sedan yrslade jag iväg ner för trapporna och hamnade av misstag i källaren.

På vägen hem smet jag in i en klädaffär. Och kom ut flera pengar mindre. Köpte en ny Odd Mollyblus. Grå. Jag måste börja köpa underdelar. Men den delen av mig är inte så kompatibel med storlekar.

När jag ändå var spendersam for vi iväg för att premiärköpa kläder till Knodden. Till vår favoritaffär. Den var stängd ända tills torsdag för uppackning av höstkläder. Då ska höstkläderna vara uppackade och vi ska shoppa loss. Både jag och Darlingen är förväntansfulla och har planerat in ett nytt besök på fredag.

Idag kl 14.53 fick vi ett oväntat mail. En filmsnutt med 23 värdefulla sekunder av Knodden.

Vi har tittat på filmen säkert 20 gånger och kommer titta på den hundratals gånger till. Vi registrerar varenda lilla detalj. Hans tjocka hår. De två virvlarna i bakhuvudet. En liten rynka i panna. En liten, liten skugga av leende. Nyfikna ögon. De små fingrarna som frenetiskt fingrar på kepsen hela filmen igenom. Vi noterar att han kastar det lilla randiga mjukisdjuret med vänster hand. Och blir stolta över hans finmotorik.

Vi är bortkollrade av varenda steg han tar.

Av hela hans uppenbarelse. 

Han är så fin.

Så fullkomlig.

Nä. Det går faktiskt inget vidare. Jag tänker bara på Knodden och Taiwan. Tankarna far som popcorn i huvudet.

Jag googlar som en tok - svininfluensa, jordbävningar och tyfoner men också oerhört vacker och dramatisk natur. Tittar på bilder. Läser bloggar. Kollar på hotell. Printar mängder av färgfoton på lille Knodden. Funderar ytterst kortfattat på obehagligheter som vaccinationer. Räknar dagar och månader. Droppar information till kollegor som råkar gå förbi. En del vet att vi ska adoptera. Andra inte. Vill handla kläder. Men inte utan Darlingen. Funderar på den där nya bloggen jag borde starta. Måste börja träna så jag kan hinna ikapp Knodden när han sätter fart. Mängder av papper som ska fixas. Bilbarnstol? Kan Knodden verkligen sova i den sängen vi köpt när han är van vid en spjälsäng? Ringer Darlingen. Hoppas tyfon och jordbävningssäsongen är över. Tänk om något går i stöpet och vi inte får adoptera Knodden? Himmel vad många Starbucks det finns i Taiwan!

Jag har fått ont i huvudet av anspänningen. Jag sover ganska dåligt. Det är full rulle med allt runt Bonusen. Oroar mig för att han inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet. Tänker på att jag borde informera min omgivning lite mer strukturerat. Men känner något slags motstånd. Orkar nog inte riktigt med mer uppmärksamhet just nu. Jag hinner inte tänker själv. Jag hinner inte reflektera. Hinner knappt prata med Darlingen. Oroar mig för hur jag ska orka med hösten. Vill definitivt inte befinna mig på resande fot hela tiden.

Ska strax åka hem för att bli masserad. För första gången. Det ska bli spännande. Kanske även en smula skönt. Men främst behöver jag 30 minuter i total stillhet. Hoppas det inte är en snackig massör.  

Måste försöka landa det här.

Jag vaknade tidigt. Så tidigt som jag inbillar mig att jag alltid måste vakna i framtiden. Jag kan inte riktigt begripa att det finns en liten Knodd i Taiwan som är vår!

mamman - du undrade om det var vi eller Berits spekulationer om att det dröjer 6-8 månader innan vi får hämta. Det är våra egna beräkningar baserade på fakta från Taiwanlistan och BFA. Det tar väldigt lång tid mellan barnbesked och resebesked när man adopterar från Taiwan. Det är därför vi inte räknar med att få åka till Taiwan förrän till våren. Det kommer att bli en dryg väntan. Jag kommer förmodligen hinna tröttna många gånger om. Misströsta. Tappa tålamodet.

Vi fick en liten plutt. Mycket yngre än vi räknade med. I Taiwan finns det tre köer som man kan stå i när man önskar adoptera. Vi har köat för att få adoptera ett barn som är 2-5 år. Knodden är så ung man bara kan bli för den kön. Vi får börja tänka på saker på lite annorlunda sätt. Grind i trappa? Annan säng? Ingen cykel ännu. Nattblöjor? Välling?

Vad jag än gör har jag Knodden på näthinnan. Och så kommer det vara resten av mitt liv. Jordens sötaste lille Knodd. Vår Knodd. 

Herregud!

JAG HAR BLIVIT MAMMA! 

Kl 12.38 fick vi världens sötaste lille Knodd. Idag fyller han två år! Han är jordens gulligaste lille unge. Jag kan inte se mig mätt på bilderna vi fått av honom.

I morse steg vi upp och konstaterade att vi både är trötta på att vänta på barnbesket. Förmiddagen ägnades åt att ringa Bonusen i tid och tid. Han satt på tåget på väg till oss. Vid lunchtid lastade vi in oss själva och videokameran i bilen. Tanken var att vi skulle filma Bonusen när han klev av tåget efter storbragden. Det gick sådär.

Jag fick filmat tåget när det gled i på perrongen. Jag filmade när Darlingens telefon ringde. Jag hade ingen aning om att det var SAMTALET som vi väntat på. 

Darlingen blev så ställd över att Berit ringde en lördag. Vi visste ju dessutom att hon har semester! Hur som helst bad Darlingen Berit vänta eftersom Bonusen precis skulle hoppa av tåget. Han hann också meddela Berit att Öresundståg är jääääättelånga. Inget av detta absurda samtal hörde jag. Jag var i andra ändan av tåget för att försöka hitta Bonusen. Jag hade ingen som helst aning om att mitt liv några minuter senare skulle ändras för evigt. Medan Berit tålmodigt väntade i luren fiskade Darlingen upp Bonusen och jag hann ikapp dem. Jag hann precis krama om Bonusen innan Darlingen säger: "Jag tror vi har fått barnbesked" och räckte över luren till mig.

Sedan minns jag bara spridda skurar. Jag hojtade att vi fått en son. Jag märkte i alla fall att en man tittade fascinerat på mig. Han fick nog sitt livs föreställning.

Jag kan inte fatta att vi hade turen att få barnbesked en dag då vi alla var samlade.  På Knoddens tvåårsdag! Det är fantastiskt! Jag har funderat och fantiserat om var jag kommer att vara den dag jag får veta att jag blivit mamma. Nu vet jag. Vi var på Malmö Centralstation, klockan var 12.38, det regnade och det var på vår sons tvåårsdag.

Vi är världens lyckligaste! Vår son är bedårande söt med den sötaste lilla pussmun jag någonsin skådat.

Dagen har gått i flygande fläng. Vi rusade hem till datorn och bilderna på vår son. Skummade igenom informationen och meddelade sedan Berit att vi fått bilderna och att vi ville adoptera Knodden. Vi har meddelat släkt och vänner via både telefon, sms och mail. Vi har ätit på Burger Kung (Burger King omdöpt dagen till ära). Vi har köpt dator till Bonusen. Vi har ätit kinamat och druckit finaste barnbeskedsvinet, en Zinfandel från 2007 (året då vår son föddes och vi gifte oss). Sedan åt vi tårta, blåste ut tvåårsljuset och sjöng för vår nya familjemedlem.

Det är helt obegripligt! Vi har blivit föräldrar! Hoppas nu att inget oförutsett händer som sätter käppar i hjulet. Om allt går väl kommer vi troligen att få hämta honom till våren. Kanske februari, mars eller april. Jag kan knappt bärga mig.

Jiiiiiihaaaaaaaaaa!

... sitter Bonusen på ett tåg på väg mot oss. Ett telefonschema har upprättats. Darlingen ringer kvart i och kvart över. Mamman ringer varje hel- och halvtimme. Det innebär att någon pratar med honom varje kvart.

Bonusen är lugn som en filbunke. Har lyssnat på allt vi sagt. När Darlingen ringer är han lite besvärad. Han tycker nog att föräldrarna är lite tjatiga. Och än så länge har han bara rest i 45 min. Det är måååånga samtal kvar. Än så länge sitter han själv men när han kommer till Skåne brukar det tjocka på sig. Då kommer han högst sannolikt få sällskap. Då kommer han tycka att det är både tröttsamt och jäääääättepinsamt med föräldrar som utövar telefonterror.

Det är faktiskt en fantastisk känsla att detta händer. Och att Bonusen är så cool. Vi är så himla stolta över honom. Det blir raka vägen till datoraffären :-)

Taiwan har inte ringt denna veckan heller.

Då får jag väl ägna mig åt kvällens tjejmiddag istället.

Darlingen ska vara ensam hemma.

Hoppas att han inte äter upp kinapuffarna.