Bonusen har stått på sig angående tågresandet. Igår ringde hans moder och var helt ifrån sig. Grät samtalet igenom. Darlingen tog det varligt, pratade mjukt och försiktigt. Lovade att svor på de mest uppenbara saker som att vi skulle stå på perrongen när tåget kommer in och att vi ringer så fort Bonusen klivit av tåget. Vi föreslog att hon skulle resa med sin son men det hade Bonusen vägrat. Han hade kontrat med att antingen reser jag själv eller så blir det bil. Han är inte villig att slösa en enda resa på att lugna sin mor. Det vore bara en fördröjning. Han vill ha datorn NU.

Det är väl ingen nyhet att jag genom hela den här historien varit ganska irriterad på Bonusens mamma. Jag har tyckt att hon överdriver. Trots det går jag inte omärkt igenom denna processen. Jag tycker uppriktigt synd om henne som känner en sådan skräck inför tågresandet. En sådan skräck skojar man inte bort. Det är HENNES högst påtagliga känsla. Det kvittar vad vi säger, vad Bonusen säger och vad andra säger. 

Bonusens och alla andra barns (och människors) liv innehåller både faror och hot. Men man måste kunna informera utan att överinformera. och diskutera olika scenarion utan att skrämma. Rusta barnet för att klara av situationer i livet som inte känns bekväma. Ge dem verktyg att hantera faror och hot på egen hand. Och samtidigt hela tiden finnas i bakgrunden utifall man behöver ingripa.

Såklart kommer mina och Darlingens tankar konstant finnas hos Bonusen medan han åker tåg. Såklart känner jag en vag oro för att något ska hända. Jag är inte helt opåverkad av den skräck och oro som Bonusens mamma förmedlar. Hon får mig att vackla emellanåt. Men jag försöker kontrollera min oro. Resonera logiskt och rationellt. Funderar på vad som hänt på alla tågresor jag gjort genom åren (och det är en hel del...). Innerst inne vet jag att allt är lugnt. Inte desto mindre kommer mina och Darlingens tankar konstant finnas hos Bonusen under resans gång.  

En liten men ack så noterbar framgång är att datorn inte längre benämns som "muta". Den går numera under benämningen "morot". Det känns faktiskt ganska stort.  

 

Hanya

13 augusti 2009 10:32

Kloka ord! :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städni...

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med...

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.   Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eft...

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag...

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt.    Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på k...