Jag arkiverar och organiserar. Det går inget vidare. Nu är hela soffa fylld av allehanda bruksanvisningar och skötselråd som ska flytta in i mina nya arkiveringslådor med hängmappar.

16 hängmappar innebär 16 kategorier. Jag kan inte fatta att jag inte får ihop det. Hur svårt kan det bli?!

Nu går jag och läser en deckare istället. Det kanske mjukar upp hjärncellerna. Eller somnar jag.

Innan jag träffade Darlingen var jag tvungen att ta ut semester om jag var sjuk. Jag hade inte råd med inkomstbortfallet. I sanning hade jag inte råd med speciellt mycket eftersom det var dyrt att äga ett hus ensam. 

Numera är det fritiden som är en bristvara. Jag gnetar med mina 28 semesterdagar och försöker få ut mesta möjliga av dem. Därför är det extra surt när man blir sjuk på ledigheten. 

Så när jag ringde min arbetsgivare i morse för att fråga om jag kunde sjukanmäla mig i efterhand hade jag inte så stort hopp. Räknade med att det skulle krävas intyg. Men inte då! Det räckte med ett samtal. Ingen misstänksamhet, bara sympati över att jag blivit sjuk under min ledighet.

Vid sådana här tillfällen inser jag hur bra och smidig min arbetsgivare är mot sina medarbetare. 

... när Darlingen och Bonusen blir hämtade av Hjortfamiljen för att tillbringa dagen på vita stränder och i blåa böljor nere i Ljunghusen.

Jag snarkade Darlingen ur sängen i natt. Hittade honom på soffan i morse. Tassade fram och log prövande för att se hur illa arg han var. Fick ett ganska ömt leende tillbaka.

Måste nog säga att det känns augusti i luften. Jag är inte så förtjust i just augusti eftersom jag drabbas av postsommarstress, dvs. att jag borde hunnit med mer och njutit mer under de korta sommarmånaderna. I år vet jag inte precis om det finns något jag kunde gjort annorlunda. Jag är ganska nöjd. Förutom med att jag blivit sjuk.

Nu ska jag ge mig i kast med att omvandla känslan av övergivenhet till en känsla av ro och stillhet istället. Tror jag ska planera plantering av våra nya rabatter. Eller läsa en deckare. Eller göra ingenting.

Jag har sjukat mig från Kusins kalas. Det passar mig finfint. Känner mig inte överdrivet sällskaplig. 

Tidigare ikväll somnade jag bort en stund på sköna sängen. Då ringde det på dörren. Jag öppnade inte. Jag kände mig riktigt vardagsrebellisk med lätt släng av folkskygghet. Man är rätt puggig efter några dagars sjukdom... 

Nu är jag uppe och längtar till att få gå och lägga mig. Huvudet värker och jag har träningsvärk i bröstet av allt hostande.

Men jag undrar vem det var som ringde på dörren...

Vem behöver en hund som kan lukta rätt på tryfflar när man är en människa som kan lukta rätt på möss?

Jag är faktiskt mycket imponerad över min förmåga. Vad jag nu ska använda den till.

Igår smakade pizzasalladen kaffesump. Den alkoholfria drinken med grapefruktjuice och fläderblomssaft smakade kräk (ursäkta). Idag ser jag fjärilar överallt. Och Bonusens mamma ringde precis och sa att hon tyckte det var viktigt att Bonusen fick stanna hos sin pappa så länge som möjligt.

Jag fattar inget. Något har hänt medan jag varit sjuk.

Det började med lite snuva, fortsatte med hosta och feber, slutade med att jag blev sängliggande i två dagar. Kunde varken dricka eller äta. Värst av allt var huvudvärken. Jag fick inte behålla några värktabletter som kunde döva smärtan så Darlingen fick rycka iväg och skriva ut suppar. Käckt.

Igår kunde jag efter en dunderkur av värkmedicin och migränmedicin resa mig på vingliga ben och konstatera att Darlingen stenlagt hela uteplats nr 2 medan jag varit däckad.

Idag är jag fortfarande öm i hela kroppen. Har inte sovit så mycket i natt - är väl överutsövd efter de två senaste dygnen. Jag vill gärna tro att jag nu klarat av svininfluensan men får inte medhåll av Darlingen. Han menar att jag inte vistats där jag kunnat bli smittad. Hjortmamman går på Darlingens linje eftersom hon vet att det är färre än 10 fall av konstaterad svininfluensa på Orten. Ändå vet ingen av dem vad jag drabbats av. 

Jag börjar bli ganska trött på att jag inte kan få en vanlig förkylning utan måste pimpa den med kräk och andra influensaliknande symptom.

Så kom vi iväg till Ven. Jag var inte riktigt kurant men försökte tappert (sa Darlingen åtminstone) bortse från det. Ven är vackert. Vi cyklade runt västra ön i långsam takt, stannade lite här och där. Åt vår medhavda frukost och mådde hyfsat bra.

Efter att ha cyklat runt halva ön, besökt spritfabriken och ätit lunch på Tuna Korg sunkade jag ihop. Som om någon stack en nål i ballongen. Så vi fick avbryta utflyktandet och bestämde oss för att åka hem. Jag blev snabbt ganska risig. Hostade skrälligt och snöt mig otaliga gånger. Det var faktiskt så illa att folk runt omkring oss flyttade på sig. Jag var stämplad som svininfluensan personifierade. Inte alls behagligt.