Alltid är det något.

Igår fick vi mail från BFA. Vi har lyckats - trots att vi själva skrivit inkomstintyget - att räkna fel på kursen. Nu tror jag vi eller någon annan lyckats strula till varenda papper som ska vara med i den andra pappersomgången.

Vi njuter av de sista fina sommardagarna samtidigt som vi hett och innerligt önskar oss långt in i vintern. Allt känns ganska overkligt nu. Som om det inte har hänt. Ändå finns känslan inombords. Känslan av att veta att han verkligen finns. Knodden. Jag tittar på bilder på honom. Försöker föreställa mig honom hos mig, hos oss. Resten av livet. Det är svårt. Hjärnan verkar inte kunna stretcha så mycket. Jag vill ha honom här NU. Inte om ett halvår ellr mer.

Igår var jag och klippte mig. Frisörskan ska påbörja en ny utredning eftersom den gamla snart har gått ut. Hon var uppgiven. Trött på att vänta. Orolig för den nya utredningen. Hon sa grattis och försökte engagera sig men jag märkte att hon inte riktigt fixade det. Jag blev en smula ställd. Vi har delat hela adoptionsväntan eftersom vi legat i fas med varandra. Visste inte riktigt hur jag skulle hantera henne. Hon var inte mottaglig för optimism. Hon mötte alla mina glada tillrop med bister min. De står på plats 10 i sin landkö. De har skuttat upp och ner några platser de senaste månaderna men de har aldrig varit på 10:e plats. Jag försökte berätta att en polisutredning i deras land har stoppat upp men att den nu är klar. Jag berättade att domstolen i landet inte håller sommarstängt som de brukar göra i augusti och september. Hon lyssnade inte.

Det är svårt att upptäcka att jag - som inte ska adoptera från deras land - är bättre påläst. Trots det avfärdar hon allt jag säger. Jag frågar om hon är med på någon adoptionslista för att få information, stöd och se att det faktiskt händer saker. Om hon pratat med organisationen. Om hon kollat de danska adoptionsorgansiationerna som är bra mycket bättre på att lämna information än de svenska. Hon avfärdar allt. Det är som om hon inte VILL känna tillförsikt. Det är svårt att veta vad som är det rätta att göra. Hon är en vän, ingen nära vän. Hon klipper mitt hår. Ibland måste man kanske inse att man inte kan hjälpa och stötta alla. I synnerhet inte om den utsedda personen inte vill ha stöd, hjälp och uppmuntran.

Jag tror att det kan gå snabbare än hon kan föreställa sig. Men först måste deras nya utredning bli klar. Kanske är det något med den som tynger henne.

Min svägerskas mamma har cancer. Nu har konstaterats att det inte är lönt att behandla. Man avbryter och koncentrerar sig på smärtlindring istället.

Det är ofattbart. Orättvist. Obegripligt.

Idag kom sista pappret till pappersinsamling omgång 2. Vi sände allt - rekommenderat - till BFA. Nu kan vi bara vänta på adoption agreement och power of attorney.

När vi klarat av detta stora moment cyklade vi till nya pizzerian i Västra Hamnen för att stråla samman med Darlingens kollega och hans dam. Vi har träffat dem en gång förut och då var jag inte väldans begeistrad. Denna gången hade vi verkligen lattjolajban. Vi staplade dråpligheter på varandra och skrattade väldigt mycket. Maten var oerhört god, vinet gott och flödande och som färdknäpp togs några grappa (de med hår på bröstet) och en campari (en mes).

Som avslutning vill jag bara säga att det är nedrans mycket spindlar i år. Jag oroar mig för att de vill flytta in när det börjar bli kallt ute.

Idag var vi på bröllop. Solen sken och inte ett öga var torrt när vi kom ut ur kyrkan och ägnade oss åt att blåsa spåbubblor (istället för att kasta risgryn). Jag som aldrig brukar gråta av glädje grät konstant. Uppenbarligen blir man blödig av barnbesked.

När vigseln var överstånden var vi bjudna på bröllopsmingel på en resaurang. Där bjöds på en hel del mousserat vin. Och lite till. Och liiiite till. Det alkoholfria dricket tog slut på ett tidigt stadium - antalet gravida och bilister var stort. Inte någonstans fanns minsta skymt av något ätbart. Vid sextiden kom det fram små snittar, bröd och några ostar. Då hade alla gästerna varit på bröllop sedan lunchtid utan att fyllt på energidepåerna. Alla var mer eller mindre desperat hungriga. Snittarna var som snittar är mest, dvs.  bekymmersamt små. Det tog inte många minuter innan allt var länsat. Det var som ett gäng gräshoppor farit fram...

Det blev mer vin. Solen gick i moln. Det började blåsa. Det var fullt i restaurangen så vi fick sitta utomhus. Killarna lånade ut sina kavajer till lättklädda damer med blåa läppar. Alla var hungriga. Vid åttatiden kom bröllopstårtan fram. Folk högg stora rejäla bitar och tryckte i sig glupskt. Avec:en tog slut. Näsorna rann. Vi var ruskigt hungriga och längtade desperat efter mat och värme.

Vid niotiden bröt vi upp - flera timmar senare än vi trodde. Vi var inställda på att ett mingel var ett mingel, dvs. 2-3 timmar och sedan gick man hem, lätt tipsy. Ingen var förberedd på 8 timmar med massor av vin men nästan ingen mat i magen. Vi och våra vänner rusade hem till oss för att koka korv, länsa kylskåp på rester från kräftskivan och tända levande ljus överallt för att få upp värmen. Och det förstås - vi drack ansenliga mängder vin och sprit. Efter några timmar hade vi återfått värmen och var dessutom påstrukna.

Nu är vi alla bekanta med vad ett bröllopsmingel innebär. Det pågår lika länge som en fest med middag men det är utan mat men mängder av bubbel och bröllopstårta. 

Någonstan är det någon som missuppfattat något.

Vår socialsekreterare måste godkänna vårt barnbesked. Jag ringde och Darlingen mailade. Vi fick kontakt. Darlingen åkte in till stan för att personligen lämna alla papper till henne för genomläsning. Hon lovade att sända dem i retur till oss med vändande post. Idag kom det. Hon hade inte skrivit under. 

Så Darlingen fick återigen ägna en hel förmiddag åt att försöka få tag i henne. När det äntligen lyckades var hon på väg ut och sedan hem för att fira helg. För att inte förlora ytterligare en dag beslöt Darlingen sig för att åka in till stan och lämna papperna i receptionen. Där virrade man bara på huvudet och flinade lite när man fick höra talas om hans ärendet. Uppenbarligen var det inte en helt unik situation. 

Alla kan göra fel men vissa kan göra fler fel än andra:

• Hon vet inte vem vi är. Hon har förväxlat oss med andra familjer flera gånger. Denna gången hade hon precis läst vårt barnbesked men lyckades ändå förväxla oss med två familjer som söker medgivande.
  
• När vi funderade på medgivandeålder och ev. adoptera syskon var vi på samtal. Hon ägnade hela timmen åt att prata holding (!). När vi gick därifrån fick vi veta att det inte var säkert att vi skulle få nytt medgivande eftersom Darlingen hamnar över åldersgränsen. Hon skulle diskutera det med sina kollegor. Efter några veckor av vånda och ilska hos oss kom en lapp - en kopia på en sida i handboken där hon kluddat att allt var ok och att hon inte velat lova något hon inte skulle kunna hålla.
  
• Hon har stavat fel på Darlingens namn i consentet. Vi påtalade det inte direkt eftersom det inte i det läget utgjorde något hinder. När det blev dags att fixa ett intyg om vår förmåga att försörja ett barn bad vi om ett nytt consent. Intyget kom men inget consent. Nytt mail. Hon hade gått på semester. Vi påminde henne igen när hon kom tillbaka. Då fick vi till svar att hon visst skickat ett nytt consent (underförstått att vi slarvat bort det).

Denna människa ska göra hembesök hos oss när vi fått hem Knodden. Det finns väl stor risk att hon åker hem till någon annan och rapporterar att inget barn syntes till. Det vore inte alls bra.

För Bonusens skull ställde vi till med minikräftskiva en helt vanlig torsdag. Vi bjöd hit Hjortfamiljen.

Tidigare i veckan gjorde jag mig till och kokade ihop en ny lag. Premiär. De billiga kräftorna åkte ner i lagen medan de svenska fick gona sig i sin ordinarie lag. Det blev mållöst gott! Till kräftorna hade vi Västerbottenpaj  kantarellfritata och kycklingben med ajvar, kanel och koriander. Jag tror minsann inte att något blev misslyckat.  

Det blev en ganska soft kväll. Skönt när inte kräftskivan pockar på alltför många snapsar enkom för att man är ledig dagen efter.

Idag kom ett tjockt kuvert från BFA med allt som ska fixas för att vi ska få adoptera Knodden. Det är inte så ansträngande som första omgången papper men det är ändå en del; detaljerat barnlöshetsintyg, utdrag ur folkbokföringsregistret, taxeringsuppgifter om fastighet, inkomstintyg från arbetsgivare, telefonlista.... Vi ligger hyfsat väl framme - vi vill inte öda en enda onödig sekund på mer pappersarbete.

Dagarna flyter på och vi har börjat landa i verkligheten. Vi tittar på 23 sekunders snutten flera gånger varje kväll. Igår hittade Darlingen en repeat-knapp så nu loopar vi filmen tills vi blir avbrutna av något annat. Lika ofta som vi vill se filmen vill Bonusen se den. Elefant ligger mellan oss på nätterna. Darlingen språkade med grannen idag. De har en liten flicka som är två år. Vi fick tips om dagis i vårt kvarter som de kunde hjälpa oss att ansöka till. Det är ett litet nätt dagis där man har 4 städdagar per år och fester tillsammans. Det låter perfekt... när vi kommer så långt :-). Först vill vi ju njuta så länge vi bara kan av att vara hemma med Knodden.

Jag har börjat fungera så smått på jobbet igen. Tur att det är hyfsat lugnt. Så här i efterhand är jag extremt tacksam över att vi haft möjligheten att ta in barnbeskedet i lugn och ro. Darlingen har semester och när jag kom hem idag hade han sorterat alla papper. Han satte en penna och så fick jag skriva under där han pekade. Jag älskar honom ytterligare en dimension nu när jag får se hur oförställt glad och förväntansfull han är inför att bli pappa igen. Han har varit ganska cool ända fram tills Samtalet kom. Sedan vällde känslorna fram och jag har fått se en ny sida av honom.

Bonusen är betagen över sin lillebror. Han har fått ett foto på sitt nattduksbord och tittar på de där magiska 23 sekunderna Knodd om och om igen. Vi kan knappt förstå vilken lycka och tur vi hade som fick ha Bonusen hos oss precis när vi fick barnbeskedet. Det hade känts helt fel att han blev storebror på distans. Nu är han istället mitt uppe i smeten och känslorna.

Han har reagerat med stolthet och förväntan. Och retarderat en smula. Han vill kramas och bli omhuldad. Gör sig liten och pratar med barnslig röst ibland. Känner han sig riktigt inspirerad härmar han Knoddens kroppsrörelser från filmsnutten. Igår ville han att jag skulle visa honom hur jag skulle bära Knodden. Vi låter honom hållas men vid bärandet fick jag sätta gränsen. Han är för tung och för lång. 

Han har ett enormt behov av att prata om hur det var när han var liten. Vad han gjorde och kunde. Hans minnen, pappas minnen, våra gemensamma minnen. Man ser hur hans blick stillnar och han försjunker i sig själv. Hur han tänker och känner efter.

Jag är så tacksam över att Samtalet kom när det kom. Att vi fick uppleva allt tillsammans. Det är stunder som han kommer att minnas i resten av sitt liv. Precis som de ska vara när man blir Storebror.

Han kommer att bli världsbästa brorsan. High-five och fotbollstrick. Knodden kommer väl knappt se åt oss när brorsan kommer hem.