Att önska adoptera innebär att man måste sila mygg och svälja elefanter. Du blir granskad på ett sätt som många upplever som integritetskränkande. Du måste utbilda sig för att bli förälder, ett antal kostnadsbelagda kurstillfällen. Du måste vara utrustad med tålamod och psykisk styrka eftersom familjebildningen kan ta 3-4 år. Du måste gilla att du helt och hållet är i händerna på andra som bestämmer över din familjebildning - socialtjänsten som utreder dig, ländernas krav på dig, ev. en biologiska förälder som ska gilla ditt personliga brev och dina fotopresentation. Du får inte vara tjock, sjuk eller handikappad. Du får givetvis inte missbruka något. Drabbas du av sjukdom eller ett sammanbrott under din 3-4 års väntan riskerar du att förlora dina möjligheter att bli föräldrar. För all framtid. And so and on.

Jag får ofta frågor om hur det går till. Varför det tar så lång tid. När jag förklarar får jag alltid någon form av reaktion. På hur orättvist det är. Hur fel det är att utreda oss när ingen annan som vill ha familj behöver utredas. Folk jagar upp sig över integritetskränkningen som det innebär att någon rotar runt i våra liv. Jag blir bara matt över reaktionerna. De hjälper inte mig. Det är reaktioner man kan kosta på sig när man har fria val. När man inte är utelämnad till andra utan bara sig själva och sin lust. Jag kan inte ta sådana männískors reaktioner på allvar. Jag kan inte se mig själv i dem. För de kan aldrig någonsin föreställa sig vad vi går igenom.

Det som människor har svårast att tackla är att jag accepterar behandlingen vi utsätts för på vår väg mot familj. Jag till och med försvarar den. Försvarar mitt sätt att bli förälder. Men allra helst vill jag inte prata om det. För jag vill inte behöva förklara, försvara och argumentera. Jag föredrar människor som nöjer sig med att fråga hur det går till, accepterar procedurerna, låter bli att säga "det finns sååå många barn som saknar föräldrar", visar förståelse för att det måste gå till på det här viset och enkelt frågar mig: "Hur klarar du väntan?". 

Tidigare försökte jag förklara. Numera blir jag trött innan personen satt sin första punkt. Allt som oftast brukar jag titta på personen och säga:

"Men om du varit tvungen att lämna bort ditt barn - hade du inte velat att alla gjorde ALLT som står i sin makt för att säkerställa att de nya föräldrarna har förmågan, ekonomin, tryggheten att ta hand om ditt barn?"

Då brukar de flesta tystna. Humma. Hålla med. Annat kan de ju inte göra. Speciellt som många redan är föräldrar och tycker det är extremt obehagligt att inte kunna ta hand om sitt barn. Att tänka adoption.

Ibland undrar jag vad vi gett oss in på. Hur ska vi - helt vanligt människor med helt vanliga gåvor - klara av den stora uppgift som vi åtar oss?! Vi är inga übermensch. Vi är bara vanliga människor som vill bilda familj tillsammans. Vi kanske har bättre ekonomi än många. Vi har goda utbildningar och bra jobb. På pappret har vi goda förutsättningar att ge ett barn materiell och ekonomisk trygghet. Men innebär det per automatik att vi kommer att bli bra föräldrar? Nä, skulle inte tro det. Vi kan bara förlita oss på vårt sunda förnuft, vår uppfostran, våra värderingar och normer, vår styrka och integritet. 

Vi är på upploppet. Vi är bara ett samtal ifrån att bli föräldrar. Men vi kommer att bli föräldrar på distans. Under minst första halvåret som föräldrar kommer vi inte få träffa vårt barn. Vilken biologiska förälder hade stått ut med det?!

 

Hanya

9 augusti 2009 20:28

Ja du, det du beskriver är tankar som jag tror alla blivande a-föräldrar brottas med. Hur ska vi räcka till? Kommer vi klara av att hantera barnets sorg, saknad och kanske omgivningens fördomar? Vi kan inte göra annat än vårt allra bästa under de förutsättningar vi har. Och samtidigt minnas vilken ära det faktiskt är att bli utsedd till a-förälder!

 

Lille skutt

12 augusti 2009 09:46

Kramar...

http://www.lilleskutt.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städni...

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med...

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.   Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eft...

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag...

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt.    Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på k...