Jaha. Så här på fredagskvisten, styrkt av en halv flaska vin och ett smärre intag av Geisha, beslöt jag mig för att undersöka hur smart jag är.

78 % av befolkningen är osmartare än mig. Darlingen hör till de som är smartare än mig. Typ fyra enheter. Men jag har mens, det har inte han. Jag tror han fick de där fyra enheterna för att kompensera hans manliga tillkortakommanden.

www.mensa.se säger att sannolikheten är liten för att vi ska uppnå Mensa-status. Äh. Vem bryr sig.

Jag ville bara vara smartare än Darlingen.

Fyra fjuttiga enheter. Jag gissade nog fel på nåt. Det var säkert det som avgjorde det.

Träffade min frisörska idag. Vi har delat adoptionsdrömmarna i flera år. Faktiskt ända sedan jag och Darlingen gifte oss och jag träffade henne första gången när hon fixade till mitt hår. Det senaste halvåret har hon blivit alltmer uppgiven avseende adoptionen. Vi har pratat mycket om biologiska barn kontra adopterade barn eftersom hon - efter många år utan möjlighet att bli gravid - plötsligt har fått ordning på kroppen.

Och idag - direkt när jag såg henne - fick jag mina misstankar bekräftade. Hon är gravid!! Den förväntade ankomsten är i slutet av april.

För en utomstående skulle man kanske kunna säga att det borde vara ren och skär lycka. Ett barn. Men för frisörskan är känslorna tudelade. Hon har så hett önskat att adoptera. Hon har varit inställd på att hennes barn kommer att vara fött i Afrika. Så när hon blev gravid började ett sorgearbete för det barn hon inte skulle adoptera. Liksom tvärtom emot vad många tror. Jag förstår henne men jag tror att det kan vara svårt för personer som inte planerat att adoptera att förstå den sorg hon känner. Först har hon varit tvungen att hantera en barnlöshet med all den sorg det innebär. När hon sedan blev gravid har hon fått hantera sorgen över att det inte ska bli en adoption. Inte just nu i alla fall.

Nu har det gått tre månader och hon har så sakta börjat sortera begreppen. Jag försöker säga till henne att adoptionen inte behöver vara nedlagd utan bara lagd på vänt. För så hade jag försökt att tänka. Hon behöver ju inte fatta några beslut just nu - hon kan behålla den drömmen ett tag till och samtidigt glädjas över sitt väntade barn.

Jag är så hjärtinnerligt glad för hennes skull. Och jag tror att det blir en liten tjej. Det tror hon också. Om ett halvår får vi veta om vi har rätt.

Idag hände något stort i en bloggväns liv. Jag är så glad att jag kan spricka. En lång - mästerligt lång - väntan har äntligen resulterat i det största som kan hända.

Ännu en intensiv vecka. Har i princip varit på resande fot sedan i måndags då jag åkte till Linköping. Sedan har jag hunnit med Varberg, Helsingborg och idag Kristianstad. Ett 10-årskalas puttades in i tisdagskväll. Idag har jag äntligen landat hemma i soffan. Bilen har gått sönder i veckan. Ingen uppdatering om Knodden. Trött. Megatrött. Har börjat äta arctic root.

Det får sammanfatta veckan. Mer orkar jag inte just nu.

Jag har kommit på mig själv med att bli avundsjuk på barnbeskeden som fortsätter strömma in. Jag saknar känslan. Den där upprymda känslan och flödet av händelser som följer på barnbeskedet. Istället känner jag mig övergiven som blivande förälder. Min anknytningsprocess behöver nytt bränsle. Det räcker inte längre med bilderna och filmsnuttarna (som vi sett otaliga gånger) som vi fick i samband med barnbeskedet. Jag har Knodden på datorns skrivbord och tittar på honom varje dag. Stannar till och ser in i hans ögon. Men det är inget där, jag får inget tillbaka längre. Jag har i princip slutat titta på filmsnutten - jag kan varenda gest och varenda ljud. Jag vill ha mer. Mer av allt. Det känns inte bra att känna så här. Jag vill fyllas av kärlek. Jag vill att kärleken ska djupna och fyllas på. Just när är den instängd och behöver komma ut. Men jag klarar det inte på egen hand. Det är uppenbart att anknytning kräver närhet och interaktion.

Vi borde göra ett nytt fotoalbum och skicka paket. Men jag känner mig oinspirerad och håglös. Det räcker inte med att BFA skickar fler kopior på legaliserade handlingar som vi måste ta med i handbagaget. Just nu känns nämligen Knodden som en pappersprodukt. Inte min son. Jag avskyr känslan. Jag vill mer än jag förmår i nuläget.  

Den enda slutsatsen jag kan dra är att det måste vara likadant för Knodden. Fast han kanske ändå är lite för liten för att förstå. Så trots allt ska vi försöka få till ett nytt paket - vi måste påminna om vår existens även om vi inte får något i utbyte. Snart har vi vetat om honom i två månader och jag har en liten tanke om att han ska få ett paket varje månad i väntan på att vi ses.

Tungt nu.

Jag har gett upp hoppet om att få en uppdatering om Knodden denna månaden. Kanske kommer det en i slutet av oktober. Yeck, trist att vänta. Det är jobbigt att inte veta vad som händer och när det händer. Vi har ingen aning om var våra papper befinner sig. Om de är översatta och väntar på domstolstid eller om de fastnat någonstans.

Det är mycket på jobbet nu. Jag jobbar för mycket och tycker aldrig att jag har tid att reflektera på egen hand. De senaste två dagarna har jag tillbringat - instängd i ett konferensrum - med mina nya projektkamrater.

Jag är ingen muntergök just nu.

Nä, här händer inget. Jag åker som ett jehu från ställe till ställe och informerar om något som jag inte har total koll på. De närmaste tre dagarna är det konferensdax med kollegorna i nya projektet. Uteätning imorgon.

I söndags (!) kom två nya barnbesked till folk på Taiwanlistan. Berit verkar jobba dygnet runt och vi som väntar barn från Taiwan är ohyggligt tacksamma. Jag önskar han hon kunde jobba fram en update om Knodden.

Nu på morgonen har jag läst om Mei-Ling, en taiwanfödd kvinna som adopterades till Canada i mitten av 80-talet. Hennes biologiska mamma var inblandad i en motorcykelolycka och födde därför sin dotter 11 veckor för tidigt. Flickans tillstånd var så allvarligt att man inte trodde att hon skulle överleva även om hon fick medicinsk behandling. Sjukhuset som behandlade flickan var knuten till CSS (Christian Salvation Services) som var/är en organisation som hjälpte till med att betala vårdkostnader som inte föräldrarna har råd med. CSS är också en adoptionsorganisation.

Mei-Lings var ett planerat barn. Hennes biologiska föräldrar ville behålla henne men de hade inte de ekonomiska medlen för att betala för den vård hon behövde efter olyckan. Med hjälp av CSS erbjöds ett canadensiskt par att adoptera Mei-LIng, om hon överlevde, mot att de betalade vårdkostnaderna. Eftersom det krävdes (krävs?) att barnet är övergivet för att det ska adopteras utomlands, skrevs det också i Mei-Lings adoptionspapper att hon var övergiven. Detta skrev hennes biologiska pappa under på i syfte att adoptionen skulle kunna genomföras.

Mei-Ling har nu skrivit en bok om sitt levnadsöde. Hon sörjer att hennes biologiska föräldrar, istället för ekonomisk stöd till vården av det sjuka barnet, erbjöds adoption som lösning. Hon fick en ny familj, en familj som hade de ekonomiska medlen att betala för hennes vård. Hennes biologiska föräldrar gjorde ett offer som är oerhört svårt för oss och andra västerlänningar att förstå. Vi som är vana vid att det finns ett socialt skyddsnät som fångar upp. Vi som inte förstår att - när det kommer sin yttersta spets - handlar om ett liv kontra pengar. Den som inte har råd att vårda sitt svårt sjuka barn kommer att förlora det på grund av avsaknad av ekonomiska medel. Parallellt med detta ifrågasätter hon att det skrivits i hennes papper att de biologiska föräldrarna övergav sitt barn. De ville inte "överge" sitt barn. De tvingades till det eftersom de inte hade råd att betala för vården. Enligt Mei-Ling förekommer detta än i dag.

Att närma sig en sådan här fråga som utomstående kräver oerhört stor finkänslighet. Det är en öppet sår. Det är en sorgeprocess som kommer att ta tid. Jag tänker på Knodden vars bakgrund skiljer sig väsentligen från Mei-Ling. Men givetvis finns det även här en bakgrund till att hans biologiska föräldrar adopterar bort honom. När han växer upp - med västerländsk synsätt och perspektiv - kommer han kanske aldrig förstå de beslut som fattades för hans räkning när han var liten. Han kommer att ha sina egna berg att klättra över eller gå runt. Vi har fått mängder av information om Knoddens bakgrund men det kommer alltid finnas frågor som inte blir besvarade. Ibland hoppas jag att han ska slippa att hamna i existensiella funderingar. Att han ska skonas. Men vi har ingen aning om hur det kommer att bli. Det enda vi kan göra är att ge honom trygghet och kärlek så att han är rustad för att möte en värld som kanske inte är så lätt för honom att ställas inför.

Hela den här historien får mig också att inse hur komplext adoption är. Hur varsamt man måste hantera frågor som kommer. Jag hoppas att vi ska kunna göra det om det behövs. Visst känner jag osäkerhet och oro. Men jag måste förhålla mig till det. Jag måste klara av det som kanske kommer.