Darlingen:"Vad behöver vi göra för att fixa kålpuddingen ikväll?"

Jag: "Jag har redan förberett och gjort brunkål"

D: "Men varför köpte vi då vitkål?",

J: "Hur menar du nu?"

"D: Jamen vi köpte ju ett jättestort vitkålshuvud! Vad ska vi ha det till?",

J: "Eh... göra brunkål till kålpuddingen"

D: "Jamen, vitkål är vit, brunkål är brun och rödkål är röd."

J: "Eh jo alltså... men du vet väl att brunkål görs på vitkål?"

D: "Ähum... nä... det är väl inte så självklart heller. Det finns ju rödkålshuvud så då borde det finnas brunkålshuvuden också.

Det är inte lätt med alla huvuden. Blomkålshuvud. Kålahuve. Dumhuve. Stenshuvud. Ålahuve.

Igårkväll förkunnade Darlingen att han - efter stalkerhändelsen i matbutiken - hade mer rätt att längta efter Knodden än vad jag har. Den obskyra anledningen var att det var konstellationen "pappa & son" som vi mötte i matbutiken. Det var liksom hans grej. Inte min grej.

Enligt Darlingens vridna resonemang hade jag haft mer rätt att längta om pojken var tillsammans med sin mamma.

Knodden är lyckligt ovetandes om att vi har en längtanstävling. Det var jag också tills igårkväll.

Imorse vaknade jag ansikte mot ansikte med Darlingen. Lätt sömndrucken betraktade jag honom en stund. Han såg alldeles stilla ut. Så stilla att jag började granska honom mer ingående. Andas han? Nä... han andas inte. Jag drog mig närmare (jag är oerhört närsynt). Tyckte mig fortfarande inte se minsta tecken på andning. Med förhöjd puls tog jag honom på armen. Ingen reaktion. Min puls ökade ytterligare och tankarna började snurra. 

Så jag skakade honom ordentligt. Jag är rädd att han fick ett ganska abrupt uppvaknande. När han slog upp ögonen hängde hans fru närsynta fru över honom och hojtade med sprucken morgonröst "Jag trodde du var DÖD!!!".

Som tur är Darlingen en ganska cool katt. Han startade dagen med ett skratt och sträckte lite på sig. Och drog massor av livsviktiga andetag.

Kanske räddade jag honom när han var på väg över i skymningslandet. Eller inte. Han ser ganska kry ut där han sitter i soffan och läser tidningen. Nu ska vi ha en förnöjsam lördag. Jag hoppas på synnerligen mycket regn och rusk. Det blir så mysigt då. Bara inte Darlingen bestämmer sig för att sova middag....  

Ikväll var vi i matbutiken för att handla inför helgen. Våra ögon föll på en liten tvärhandshög asiat. Han hade fräckaste jackan, keps på huvudet och puttade på en kärra som hans pappa körde. Vi tvärnitade båda två och blev helt tysta. Vi stirrade helt enkelt. Båda två tänkte på Knodden. Det kunde varit vår lille Knodd.

Längtan blev överväldigande. Vi vill ha hem honom NU. Det enda vi hört från BFA är att paketet kommit fram till Taiwan och lämnats till vår son. Inget om domstolstid eller updates.

Hur ska vi lyckas fördriva tiden tills vi får hålla vår lille knatte i famnen och det är VI som går i matvarubutiken med en liten Knodd i släptåg?

Det är en "sån" dag. När man sover för länge och petar in mascaraborsten i ögat när man nippertippar sig. När man har en molande värk i magen och det saknas smör till mackan i kylen. När alla kläder känns fel och man inte ens ser fram emot helgen. När längtan efter Knodden är svår och i det närmaste ohanterlig. När faktiskt hela världen känns som ett främmande ställe och man bara vill svälta ihjäl en massa timmar med minsta möjliga ansträngning.

Tyvärr måste jag anstränga mig. Vi står inför en stor implementering på måndag morgon och jag har inte helt och hållet koll på hur verktyget fungerar. Det har nog ingen annan heller.  

Idag fick jag ett samtal från väninnan som hjälpte oss med Particulars of Property. De har köpt nytt hus och rensat vinden. Där fanns deras äldste sons gamla kläder. Hon har packat ner allt i två säckar. Perfekt sorterat efter storlek, från 86 - 122. Det är jättefina saker som kommer väl till pass. Speciellt som vi är ganska osäkra på hur stor Knodden kommer hinna bli innan vi får träffa honom.

Vet inte om det är kutym att ge bort saker som de egna barnen växt ur. Nu har vi fått både säng och en massa kläder. Och jag känner mig osäker på hur jag ska bete mig. Ingen vill ha betalt men jag känner mig ganska dum. Har lite svårt att ta emot saker. Att be om hjälp. Det har jag alltid haft.

Kanske några flaskor vin. Eller uppskattas en present till barnen mer?  

Vid närmare eftertanke ska jag nog ändå inte knacka dörr.

Då blir vi fler om kakan.

Om vi bara är 5 är ju chansen att vinna både bilen och 100.000 kr mycket större när vår postkod vinner.

Nu återstår bara att förlikas med tanken om att öppna dörren och stirra rakt in i en kamera. Jag måste sluta ha mysbrallor när jag är hemmavid. Och kanske ställa in tjänsteresor. Man vill ju liksom inte riskera att bilen går till någon annan bara för att Postkodlotteriet inte får tag i mig, varken hemma eller på jobbet.

Nu har jag sansat mig och kollat på Postkodlotteriets hemsida. Där kan man läsa vilka postnummer som har vunnit. Nu har jag fått förklaringen till att vi inte vunnit så ofta. Det är bara 5 i vårt postnummer som har lott. Är inte det ganska ruttet?

Jag ska knacka dörr och prata allvar med grannarna.

Så här kan vi inte ha det.