Nu börjar det droppa in updates till familjer som fått barnbesked efter oss. Inget till oss. Jag har redan börjat hetsa upp mig för att vi inte kommer att få något denna månad heller.

Jag känner mig så maktlös. Den information vi har om Knodden är från maj (läkarundersökning) och juni (fotografering). Inget efter det. Har de sociala myndigheterna verkligen inte haft någon uppföljning på Knodden sedan dess? Har de glömt oss?

Gaaaah!

Bonusen leker med Hjortpojken. Hjortpojken kan vara tämligen utåtagerande och kaxig. Bonusen har en mer timid framtoning. Igår ville de två gossebarnen spela fotboll med några äldre killar. Troligen på Hjortpojkens initiativ eftersom Bonusen aldrig skulle tränga sig på om han inte var inbjuden. De stora killarna ville inte ha med glinen vilken var lite svårsmält för Hjortpojken. Denne lille tvärhand hög började strutta omkring och hojtade "jag äger, jag äger". Jag kan livligt föreställa mig hur irriterade de stora killarna blev...

När Bonusen såg varhän det barkade gömde han sig bakom en husknut (!). Men Hjortpojken vek inte ner sig utan fortsatte att kaxa. När han började tappa greppet om situationen och upptäckte att han var ensam slängde han ur sig att han minsann skulle hämta sin storebror, dvs. Bonusen. Yeah right. As if Bonusen skulle våga mopsa sig mot en hoper 14-15 åringar.... Det hela slutade med att Bonusen stod kvar bakom husknuten. Hjortpojken fick börja kuta. När han rundade husknuten fick han sällskap av Bonusen. 

När jag fick höra vad som hänt blev jag först full i skratt. 

Sedan blev jag lite arg på Hjortpojken, som är mer kaxig än vad som är hälsosamt för honom, drar in Bonusen i situationer som han normalt inte skulle hamna i. Tack och lov att Bonusen hade vett på att hålla låg profil och inte blivit testestonstinn ännu. På ett sätt lärorikt för Hjortpojken men lite jobbigt för Bonusen. Vi har båda gossarna på middag här ikväll så det får nog bli lite allvarligt talat över rotmosen ikväll. Kommer bli intressant...

Jag jobbar och Darlingen är höstlovsledig. Idag kom jag hem till dån och dunder och strålande glad Darling. Han har köpt en hemmabioanläggning som låter jättemycket. I alla fall när han krämar på och det gör han gärna. Jag är glad för att han är glad. Är lite förundrad över hans mussla-tendens. Jag bubblar om allt jag tänker, tycker och planerar högt. Han agerar. Poff, tjoff och doff.

Det är skönt. Jag är mycket ointresserad av teknik. Vill gärna hänga med men intresset sträcker sig inte så långt att jag har lust att vara med och planera. Dessutom tycker jag att allt är jättedyrt. Jag är per definition en bromskloss i teknikavseende. Nu har Darlingen funnit ett sätt att hantera mig. Jag är nöjd. Han är nöjd.

För övrigt har vi fortfarande inte hört något om Knodden. Nada. Zipp. Zero.

Vi har tillbringat eftermiddag och tidig kväll med Syster med familj och Farmor. Hela tillställningen var anpassad efter att Darlingen lovat Bonusen att få delta i ett onlinespel kl 20. Han var lovad det innan vi blev bjudna på middagen så det var bara att gilla läget.

Nu sitter det en deppig gosse här. Hans dator slängde ut honom precis när det roliga skulle börja. Han blev svårt hetsigt och irriterad. Sprang omkring i hela huset för att leta efter nät - han hade inte ro nog att se att han hade utmärkt kontakt och att hans problem troligen berodde på att han klickade lite för fort. Han har fortfarande inte fått spela. Det är synd om honom. Speciellt som han var inbjuden att provspela för en klan. Det låter som jag fattar men egentligen tycker jag det är jättekonstigt alltihop....

Bonusen har fått en fix idé om ett dataspel som heter CSI. Det är ett spel för vuxna, inte för barn. I synnerhet om barnet i fråga knappt uthärdar att titta på Damernas detektivbyrå för att det är så läääääskigt. Tyvärr har Bonusen erbjudits att låna CSI av styvpappans lillebror, förmodligen mot bättre vetande.

Längtan efter CSI eskalerade igårkväll och sedan dess har han i lönndom pepprat sin stackars mor med sms. Till sist ringde hon och meddelade att de kommer förbi på vägen hem för att lämna spelet.

Samtidigt har min söndagsmorgon varit lite ansträngande. Jag tror inte min kroppsklocka fungerar så bra när det är vintertid. Jag var nämligen tvungen att sova morgontupplur redan innan klocka lunch. Och i precis det tillståndet - tuppandes i soffan - befann jag mig när Bonusens mor och styvpappa kom.

Goda råd äro dyra i ett sådant läge. Inte kan man vingla upp med håret på ända, randig kind efter fil och mysbrallor. Där går liksom min gräns för anständighet. Alltså när det anständigaste är att vara oartig istället för artig. Så jag sov räv. Det har jag inte gjort sedan jag var liten.

Nu har vi blivit så många här att vi måste ha reklam i våra inlägg. Om vi INTE vill ha reklamen måste vi betala oss fria. 20 kr per månad eller 200 kr per år. Yeah right.

Jag börjar känna en viss irritation. Jag är mer bekväm med att betala för en egen blogg med eget namn än att tvingas betala  till Bloggplatsen för att slippa att min blogg solkas ner med reklam. Det må vara en hårsfin skillnad - pengar som pengar. Det är mest principen. Att tvingas betala sig fri från något som jag inte valt. Ett omvänt avtal. Är det ens tillåtet?

Återigen har jag hamnar i grubblerier om var min blogg ska bo.

När morgonen randades kändes det marginellt lite bättre jämfört med igår. Tror att krisen är över för denna veckan. Vi snajdade upp oss i shoppingkläder (till skillnad från sedvanlig mysbrallestuk) och skuttade in i stora bilen. Halvvägs till målet tog det stopp. Ett helt träd inklusive omkringliggande buskage låg på gatan. Eftersom det varken blåste eller annat så blev vi en smula perplexa. Jag - som till min natur är präktigt rättrådig - hejdade Darlingen som ville köra ner i diket för att komma runt. Kort efter skuttade jag ur bilen för att agera skogsröjade. Jag slet och drog så shoppingkläderna hamnade på sniskan och jag blev alldeles smutsig och svettig. Det tog minst en kvart. I alla fall kändes det så. Darlingen satt kvar bakom ratten (hur manligt är DET?) och blinkade med sina varningsblinkers alltmedan kön av bilar bakom oss ökade.

Dagens mål var Ilva. Det ligger väldigt nära nyaste IKEA och konstigt nog var det inte trafikstockning. Jag gjorde ett ärligt försök att få Darlingen sugen på köttbullar men han var fokuserad på Ilva. Han vet att det inte brukar gå så bra för oss på IKEA. 

Vi gick rakt på målet idag istället för att zick-zacka oss fram. Min vana trogen var jag hungrig redan innan vi kom fram (skogsröjar takter är ungefär som sjön suger). Vi gjorde vår beställning och började sedan örla omkring efter bra saker till livet i allmänhet. Hann rafsa ihop en xylofon innan vi både hamnade i något slags hungerkoma. Då är det bråttom. Annars blir vi ovänner. Två mackor och något sött senare fick vi förnyade krafter och sedan gick det som det gick. Det gick helt enkelt 6 000 kr! Tre steghyllor med tillhörande förvaringslådor, två leksaksbilar som kör framåt själv om man först kör dem bakåt (jag fick en gul folkabubbla och Darlingen en svart Fiat 500 fast egentligen är båda två Knoddens), en xylofon som jag provspelade med hjälp av en blockflöjt, en dvd-förvaringslåda, två hjärtformade kransar med nåt slags bär till ha hänga på dubbeldörren (Darlingen är inte helt överens med mig om att vi ska spika i vår dyra dörr men jag tror faktiskt att jag kommer att vinna den striden), två tämligen roliga vaser med flera små rör att ha blommor i, några små skålar att ha använda tepåsar i (i alla fall tänker jag mig just det användningsområdet även om det nog inte är meningen) och en förfärlig massa blockljus. Det blev faktiskt så många blockljus att jag upptäckte att jag - av misstag - köpt två datumljus till jul. Nu har vi säkrat även nästa års datumljus. Då hänger Knodden med oss. Det känns som en bra och positiv tanke så den behåller jag.

Jag har packat upp allting och stirrat dumt på de nya förvaringslådorna ett tag. De är 6 stycken. Min plan var att göra lådor av platta paket. Det går sådär. Det är nämligen en massa skruvar. För att sätta ihop pappkartonger? Hur dumt är inte det på en skala?! Jag blev alldeles matt och satte mig med datorn i knäet istället. Tänker att Darlingen är mer skruvsinnad så om jag väntar länge nog kanske han fixar dem. Han har redan monterat en hylla och är på den andra. Nyss hojtade han att han kunde tänka sig ett glas vin. Han tycker tydligen att det känns festligt att montera hyllor.  

Själv samlar jag mig för att göra potatisgratäng. Det kräver nog ett glas vin...

Det är 10 veckor sedan imorgon. Sedan vi "plussade". Sedan hände inget mer. Inte minsta lilla tecken på att det vi hoppas och tror är verkligt. Det är ett stort mörkt hål som slukar energi som jag inte vill ska slukas. Jag vill behålla tron på att det kommer ske. Men det är så svårt.

Jag vet inte om någon - som inte gått igenom samma sak - förstår vad det är vi tvingas gå igenom. Vi har fått barnbesked. Sedan blev det knäpptyst. Det är INTE som en graviditet. Vi känner inga sparkar. Vi har inga kroppsliga symptom. Min mage växer inte. Allt är bara tyst. Som om det inte har hänt.

Vi vet inte ens med säkerhet att vi kommer att få adoptera Knodden. Det vet vi inte förrän om många domstolsförhandlingar. Det har vi valt att bortse ifrån eftersom det vore omänskligt annars. Någonstans måste man bestämma sig för att tro på de underverk som sker. Kanske var det fel. Förmodligen inte men just nu känns det så tufft och tungt.

Tänk tanken att en gravid kvinna testar positivt. De första veckorna är fyllda av glädje, oro, framtidsplaner och allt som tillhör en graviditet. Men magen växer inte. Hon mår inte illa. Hon får inga cravings. Hon får inget ultraljud. Hon har bara det där lilla plusset på stickan som börjar blekna.

Hur behåller man tron på att det finns ett litet liv därinne när allt är orörligt, tyst och inte minsta lilla förändring i kroppen sker på 2,5 månad? Vad händer med en människa när det enda som tyder på att man ska bli mamma är ett mail för 10 veckor sedan? Hur behåller man tron?

Jag vet inte. Men jag kämpar med att försöka hitta svaret.