Idag är jag inte snäll. Jag är mycket sur och irriterad. Darlingen har precis härmat mig och det var ingen rolig historia. Fast jag skrattade trots allt för han lät verkligen knäpp.

Jag har i rask följd dissat en stackars människa i Postkodmiljonären (fick epitetet ärthjärna), dissat Graafs fula Odd Molly jacka, fräst på Darlingen som råkade ta fel ostkniv till rätt ost, vägrat mer vin. Jag har fräst åt Darlingen att "Kinesen" av Mankell (Darlingens bok) är en riktig skitbok. Darlingen lät sig icke påverkas utan gick till bokhyllan för att välja ut en ny bok till mig. Han halade fram en Guillou-bok. Då höll jag fullständigt på att bryta ihop av frustration. Jag tycker ju inte ens om Guillou!!!! Ni hör ju. Inte ett endaste rätt.

Det är så himla sunkigt att heta jag just nu. Vi kommer aldrig få hem Knodden. Han kommer bo kvar i Taiwan när han är 14 år. Då råkar någon hitta en liten lapp där det stod att vi var tänkta som hans föräldrar. Men lappen råkade trilla bakom ett stort skåp och dök inte upp förrän en jordbävning välte socialmyndigheten i countyt där Knodden bor. Vid det laget har Darlingen blivit av med allt hår och jag har fått en rynkig överläpp. En av oss kommer garanterat gå med käpp. Bonusen kommer att ha fått barn och vi barnbarn. Det är en liten tröst. Vi kommer ha bott så länge i huset att det är dags att renovera kök och badrum. Havsnivå kommer ha stigit betänkligt och jag oroar mig jämt för att vi ska få vatten i källaren. Knodden är kvar i Taiwan och vi är kvar här. Inget har förändrats. Dessutom har jag säkert blitt skånskt tjockare och har inget annat än Maxitrosor i min garderob. Och stödstrumpor. Grått hår har jag också fått.

Äh va fan. Kan inte någon ta och avsluta den här fredagen? Det vore faktiskt en barmhärighetsgärning på den här skitdagen som kallas fredag. 

Vet inte var det gick snett. Men jag tror att det skedde när kontorstiden för BFA tog slut.

Vi vet inte mer om Knodden idag än vi fick veta 15 augusti.

Och nu är det fredag igen. Jippi.

Darlingen fick ett trevligt brev idag. Han fick nämligen besked om att han fick ett rejält belopp för några möten han deltagit på. Dessutom kommer han få betalt för sitt internetuppdrag. Med andra ord drar min kära make in en hyfsat god penning denna månad.

Jag  har ägnat mig åt att konsumera det han drar in. Alla köp via vårt kreditkort är gjorda av mig. Bilen kostade att laga, jag behövde ny mirakelkräm för min medelålders hud, strumpor, kläder och allehanda kvinnliga viktigheter. Darlingen i sin tur har inte spenderat en krona.

Han säger att jag är lyxhustru. Jag tycker jag gör som kvinnor gör mest. Men visst - det ska tillstås - det är dyrt att vara kvinna. Jag har ingen bra ursäkt. Mer än att jag är kvinna. Han tycker att det är ett klent argument. Jag håller med. Fast i hemlighet. Jag kan ju inte erkänna att jag är skyldig. Det vore alltför deprimerande.

Efter gårdagens lektion i kinesiska minns jag bara ett ord med säkerhet.

Den något oskyra anledningen till att jag minns just det ordet är att vår granne heter ungefär så. Om man är lite onykter och sluddrig. Boschje. Bosse alltså. Dessutom blir jag fortfarande fnissig när jag tänker på McDonalds reklamen där Bosse Håkansson får onda fingerögat av pappan i filmen (två fingrar mot de egna ögonen som sedan vänds till den man vill meddela "jag ser dig, jag har koll på dig". Extra roligt är det när jag tänker på att Bonusen - i ett anfall av mörkrädsla anförde att han inte vågade rulla ner rullgardinen för att det kunde stå någon utanför och göra fingerögat åt honom.

Ännivejj.

Var var jag....

Jo... Boschje betyder Nej. Det känns sådär att komma ihåg ordet "nej" före man kommer ihåg "ja". Men det kanske har något med pessimisten och optimisten att göra. Och då kan ju alla tänka vilken grupp jag hör till.

Vi tränar kinesiska via nätet. Det är massor av svårt. I synnerhet att komma ihåg var varje läte betyder:

Hej = Ni hao

Godmorgon =Sao tja hao

Godeftermiddag = Siao hao

Godkväll = Wai cha hao

Farväl = Sai tien

Tack = Sie sie

Hur mår du? = Ni hao ma

Ja=che(ö)

Nej = bo sje

Ursäkta = Dypt tji

Jag har en längre tid brottats med en ny form av Tourettes syndrom. Mina tics kommer varken via munnen eller via ryckningar i kroppen. Nä, de uppstår när mina fingrar skuttar omkring på tangentbord eller när jag sms:ar. 

Det är nämligen så att jag alltsom oftast skriver "kuk" (ursäkta) när jag avser att skriva "kul". För att göra det hela ännu mer pinsamt skriver jag "fitta" (ursäkta igen) när jag avser att skriva "hitta". Min värsta mardröm är att jag ska skicka iväg något som jag tourettat utan att upptäcka det. Idag dristade jag mig till att berätta om min belägenhet för en kollega. Hon skrattade gott. Ett tag.

För på eftermiddagen kom hon och berättade att hon också drabbats. Hon påstod att jag hade smittat henne. Allt hade börjat efter vårt samtal. Upprepade gånger under dagens lopp hade hon skrivit "dick" när hon avsåg att skriva "fick. Hon var skärrad.

Jag ska aldrig mer prata om min belägenhet. Man vill ju inte skapa en farsot. Det vore inte så kuk att vara ansvarig för något sådant.

Idag har vi firat mina föräldrars båda födelsedagar på Östarp. Maten var lika makalöst god som vanligt och solen sken över underbart höstfärgade ekar. Jag åt mig trött. Kanske hade det viss betydelse att jag och Darlingen - med tanke på de förestående kulinariska utsvävningarna - hade inlett dagen med en långpromenad.

Nu ikväll har Darlingen haft energi nog att tänka på vår ekonomi nästa år. Jag är inte lika skarp utan ligger under en filt med fleecetröja och kollar på "Ensam mamma söker". Jag har precis blivit informerad om att vi kommer att få gå ner 7 000 kr i nettolön om vi tar ut den föräldraledighet vi hade tänkt (5 dagar i veckan). Det är mycket pengar men Darlingen ska behålla sitt extraknäck på nätet så vi kommer att få ihop det ändå. Dock kommer vi skjuta bilinköp på framtiden - så kul och viktigt är det inte att byta bil.

Söndagar är mysiga. Vissa söndagar är mysigare än andra. Detta är en sådan.  

Min mamma fyller år idag så jag har uppvaktat med blommor och presentkort på julbord. Vi brukar åka och äta julbord varje år. Det är en tradition som jag vi uppskattar mycket. Vuxentid mitt i barnens högtid.

På vägen dit lyssnade jag på P1. Mona Sahlin blev intervjuad. Hon berättade bland annat att en socialdemokrat fångats på samma bild som två sverigedemokrater när de tillsammans demonstrerade mot Trelleborgs kommun som ville införa 1.000 kr i avgift för skolmat. Jag har svårt för att uppröras över det här fotografiet. De demonstrerade för något som de var emot och som inte hade något politiskt budskap. Det märkliga var Mona Sahlins svar.

Hon sa nämligen att hon skulle valt att låta bli att gå i ett demonstrationståg om hon upptäckte att t ex Jimmie Åkesson hade för avsikt att gå i samma demonstrationståg. Hon hade helt enkelt gått därifrån och låtit bli att demonstrera. Det var hon eller Jimmie Åkesson. Tron på något och behovet att visa vad man tycker i en fråga är alltså underordnad vem som deltar på demonstrationen. Vem man delar åsikt med är viktigare än själva sakfrågan.

Låt oss säga att demonstrationen handlade om yttrandefriheten. Låt oss också säga att Mona Sahlin och Jimmie Åkesson får för sig att delta i samma demonstration. Med Mona Sahlins uttalande hade det alltså varit rätt att välja att avstå att demonstrera enkom för att Jimmie Åkesson hade för avsikt att demonstrera mot samma sak.

Det imponerar inte på mig. Jag delar verkligen inte sverigedemokraternas åsikter. Däremot anser jag att man har en övertygelse, en tro och en uppfattning oavsett vem som råkar stå bredvid. Allt annat är ryggradslöst. Våga stå för din åsikt även om den delas av din värsta fiende. Hur skulle annars världen se ut?!