Jag har kommit på mig själv med att bli avundsjuk på barnbeskeden som fortsätter strömma in. Jag saknar känslan. Den där upprymda känslan och flödet av händelser som följer på barnbeskedet. Istället känner jag mig övergiven som blivande förälder. Min anknytningsprocess behöver nytt bränsle. Det räcker inte längre med bilderna och filmsnuttarna (som vi sett otaliga gånger) som vi fick i samband med barnbeskedet. Jag har Knodden på datorns skrivbord och tittar på honom varje dag. Stannar till och ser in i hans ögon. Men det är inget där, jag får inget tillbaka längre. Jag har i princip slutat titta på filmsnutten - jag kan varenda gest och varenda ljud. Jag vill ha mer. Mer av allt. Det känns inte bra att känna så här. Jag vill fyllas av kärlek. Jag vill att kärleken ska djupna och fyllas på. Just när är den instängd och behöver komma ut. Men jag klarar det inte på egen hand. Det är uppenbart att anknytning kräver närhet och interaktion.

Vi borde göra ett nytt fotoalbum och skicka paket. Men jag känner mig oinspirerad och håglös. Det räcker inte med att BFA skickar fler kopior på legaliserade handlingar som vi måste ta med i handbagaget. Just nu känns nämligen Knodden som en pappersprodukt. Inte min son. Jag avskyr känslan. Jag vill mer än jag förmår i nuläget.  

Den enda slutsatsen jag kan dra är att det måste vara likadant för Knodden. Fast han kanske ändå är lite för liten för att förstå. Så trots allt ska vi försöka få till ett nytt paket - vi måste påminna om vår existens även om vi inte får något i utbyte. Snart har vi vetat om honom i två månader och jag har en liten tanke om att han ska få ett paket varje månad i väntan på att vi ses.

Tungt nu.

 

mamman

10 oktober 2009 15:02

Usch ja. Det måste vara tungt. Utan bränsle slutar elden att glöda, så är det ju i alla kärlekar.

Men jag tycker du gör rätt som tänker på Knodden och att han "känner" lika dant. Att ge honom bränsle i väntan är det bästa som kan hända er tillsammans. O att jobba med hans bränsle kan faktiskt få din eld att flamma igen.

Håller tummarna för att ni snart skall få veta mera.

http://www.babyonskan.wordpress.com

 

Hanya

10 oktober 2009 16:28

Kunde varit jag som skrev inlägget :-( Även om dottern tittar tillbaka från fotot så är det precis som du skriver, bara ett papper. Jag försöker hålla anknytningen igång genom att varje dag göra ngt som har med hennes ankomst att göra, måla en hylla till rummet, sy en haklapp, köpa plåster med Hello Kitty. Någon liten sak varje dag som påminner om vad som ska komma.

 

Cecilia

10 oktober 2009 20:44

Skickar styrkekramar och raketpiller och önskar iväg er till Knodden mycket fortare än ni hoppas på.
Förstår att det är tungt även om jag inte förstår exakt såklart. Idag är det ett år sen vi fick bilden på vår gosse. En månad senare var vi tillsammans - och bara den lilla tiden kändes lång. (Sen blev ju väntan på hemresa desto längre).
Tack för din härliga blogg och att du delar med dig av också det svåra.
Kram!

http://www.ekhemmanet.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städni...

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med...

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.   Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eft...

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag...

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt.    Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på k...