Vi går in på semesterupploppet. Vi har börjat bli lite irriterade och nostalgiska över att sommarledigheten är över. För att inte bli alltför deppiga åkte vi på liten utflykt till Qvesarum i akt och mening att titta på en grind. 4.000 kr för en obehandlad grind med stolpar och beslag. Tror att det är hyfsat billigt men jag tycker ändå att det är dyrt. Men vi har faktiskt inte förmågan att snickra ihop en stadig grind på egen hand....

På vägen hem stannade vi till i en trädgårdsaffär för att titta på rosenbågar och små, nätta träd. Rosenbågarna var inte i vår smak - för snirkliga, för volumiösa eller för rangliga. Det kommer att bli en utmaning att hitta passande bågar... Det positiva med dagens trädgårdsaffärsbesök var att mina trädgårdstankar börjar klarna. Vi har nu bestämt att det blir ett silverpäronträd och ett plommonträd (Victoria). Jag ska flytta alla Kirgislökarna så att de hamnar framför häcken. Där ska också lavendel sättas. Kullersten ska läggas vid vattenutkastaren och på sidan mot carporten. Kanske ska kullerstensområdet även sträcka sig en bit in i trädgården eftersom vi köpte så fruktansvärt mycket kullersten som vi nu måste hitta avsättning för...

Resten av eftermiddagen tillbringades i fatboy:en eller på fällstolarna. Under en timmes tid pratade vi inte med varandra eftersom vi blev ovänner om huruvida vi skulle köpa en solsäng på Plantagen eller inte. Jag ville, Darlingen ville inte. När vi återigen blivit vänner (utan att ha köpt solsängen) förlöpte eftermiddagen i stilla lunk. Vi blev helt enkelt ganska loja och initiativlösa. Det var också anledningen till att vi valde att äta middag på en lokal krog istället för att laga till pasta med skinksås. En räklåda, spättafilé och två öl senare lunkade vi hemåt i sommarkvällen. En ingivelse fick oss att konfiskera staketet (som ligger på andra sidan staketet från vårt uthus) som ungarna använder för att klättra upp på vårt plank. Vi såg nog ganska roliga ut när vi kom vandrande en bit staket.... Egentligen bär det mig emot att vi ska ha besvär med att destruera ett gammalt staket men eftersom vi får lida om det inte blir gjort så är det väl lika bra att bita i det sura äpplet. Kan väl säga såhär - mina nya kompisar Amelie och Linus - är inte så mycket kompisar längre. De har väldigt gälla röster och får mig att fly in i huset när jag hör dem rumstrera om för att häva sig upp på vårt plank för att få sig en pratstund. Om jag inte flyr in i huset pratar de i det oändliga om ingenting. Om jag flyr in i huset hänger de på planket och SKRIKER mitt namn i 10 minuter. Ibland vinner de, ibland vinner jag. Oavsett vilket är det fruktansvärt irriterande. Och det står på listan över saker som mitt barn aldrig ska få göra mot andra människor. 

Sedan blev jag trött och Darlingen drack whisky. Jag minns inte ens när han la sig. Så illa tog ölen.

Idag kom ytterligare ett tecken på att det snart är dags att masa sig till jobbet. Darlingen började jobba. Visserligen blir det en kort sejour för hans del. Han ska nämligen ha ytterligare en veckas ledighet på fredag. För min del är det finito på måndag. Oåterkalleligt.

Ena sidan av mig ser fram emot att gå tillbaka till jobbet. Det känns nämligen som om barnbeskedet kommer närmre då.

Den andra sidan av mig vill aldrig gå tillbaka till jobbet. Det är en känsla jag inte känt förr om åren. Jag försöker hitta entusiasmen och ivern som jag brukar känna efter en lång ledighet... men den finns inte. Kanske beror det på barnbeskedslängtan. Eller att jag är "färdig" med mitt jobb och borde söka nya utmaningar. För det sistnämnda är tidpunkten helt fel. Drivkraften och ambitionen också.

En dag på solokvist ligger framför mig. Dagens stora projekt är att sola ryggen. Kanske lägga lite kullersten. Fortsätta att fundera på trädgården. Och försöka bara vara. Det är inte så lätt som det låter.

Under en tid har jag funderat på att byta blogg. Är lite intresserad av vad one.com kan erbjuda. Det är ett webbhotell där man betalar 12, 24 eller 45 kronor/mån beroende på hur stor serverplats man önskar. Årsavgiften är 95 kronor för domännamn.

Jag använder i många avseenden min blogg som dagbok. Det innebär att jag inte har någon ambition att skriva roligt, tankeväckande, provocerande... jag skriver bara det jag tänker. Jag har nog egentligen inget behov av att bli läst. Däremot har jag behov av att tvingas formulera mig begripligt och omsorgsfullt. Jag skyltar inte med det jag skriver men jag blir ändå väldigt glad när människor reflekterar över vad jag skrivit. Går det ihop? Det är knappt så att jag får ihop det själv... Om jag hade varit författare hade jag förmodligen haft en pseudonym.

En annan sak som jag tänkt mycket på är att jag med stor behållning läser andras bloggar. Främst om adoption. Dessa bloggar har varit en stor hjälp under vår väntetid. Vill man ha, får man också ge tänker jag. Jag förstår att man lösenordsskyddar sina bloggar . Mitt problem är att jag verkligen får ta sats för att be om lösenordet till en blogg. Jag känner mig som en inkräktare. Varför skulle jag - en helt okänd människa - få tillgång till en annan människas liv och tankar? Måhända tänker jag knasigt. Det kanske är fler än jag som känner att det är enklare att låta okända människor läsa bloggen än kända människor....  

Så har funderat en helt del på mitt bloggande och framtiden:

1. Ingen jag känner irl vet att jag bloggar. Jag säger aldrig något när det pratas om bloggar. Vill helt enkelt inte att någon ska få för sig att leta upp min blogg. Det vore ju ganska enkelt om man söker på "Adoption+Taiwan".... För en tid sedan berättade en väninna om att hon aldrig blev nämnd i en grannes blogg men att andra människor nämndes där i väldigt positiva ordalag. Hon kände sig osedd och tagen för givet. Jag blev rätt betänksam över att en blogg kan utlösa sådana känslor hos människor så jag beslöt mig för att ALDRIG tala högt om att jag bloggar. Vill folk leta upp min blogg så varsågoda. Blir de sårade av att läsa den är det deras problem. Jag skriver det jag vill skriva. Inte vad läsarna vill läsa om. Ändå blev jag väldigt betänksam över väninnans reaktion. Och vill aldrig någonsin vara med om något liknande.

2. I somras satte sig en god vän vid datorn när jag inte loggat ut. Jag blev väldigt stressad av det. Kände mig avslöjad även om jag står för varenda ord jag skrivit. Funderade på vad jag skrivit om den personen och andra gemensamma bekanta. La till och med ned några timmar på att skumma igenom bloggen bakåt för att se om det fanns något komprometterande. 

3. Jag har via kommentar fått veta att min identitet är röjd. Tydligen är jag tillräckligt intressant för att man ska vilja ta reda på mitt namn och var jag bor. Följer man en blogg tillräckligt länge så dyker det förr eller senare upp information som man kan dra slutsatser av. Problemet är att jag nog aldrig trott att någon skulle välja att lägga kraft på något sådant.

4. Vi ska adoptera. Jag måste skydda Battingens integritet i framtiden.

5. Jag måste tänka på att skydda Bonusens, Darlingen, släktingar och vänners integritet. Jag vill inte behöva censurera mina tankar om händelser och annat. Mitt liv är inte bara guld och gröna skogar - jag har fula tankar, blir irriterad på folk, förundras över människors val. Ja, jag har massor av mer eller mindre rumsrena tankar som jag normalt inte skulle tänka högt. Men i bloggen tänker jag högt. För att jag känner mig anonym. När jag inte längre känner mig anonym begränsar det mig.

6. Jag vill ibland kunna lägga ut bilder. Inte som en bilddagbok. Men minnesbilder för min egen del.

7. Hur får jag över allt jag skrivit på min blogg här till min lösenordsskyddade blogg? Manuellt klippande och klistrande? Jag vill definitivt inte radera min nuvarande blogg. Jag vill ta den med mig.

Det jag funderar allra mest på är gränsdragning - vem ska få eventuella lösenord och vem ska inte få det? Även om jag byter blogg kommer jag inte tala om för folk jag känner irl att jag bloggar. Jag vill inte hamna i en situation där jag känner mig förpliktigad att lämna ut lösenord eller ännu värre; bli avlurad lösenordet. Men varför känns det enklare när okända människor läser mina tankar och funderingar än om människor jag känner i verkligheten gör det? Och vad händer när okända människor blir kända människor?

Så att byta blogg löser bara en liten del av problemet. Den ger mig fler tekniska möjligheter. Däremot löser den inte utmaningen om vem som ska få tillgång till bloggen. Vad bloggen ska innehålla är solklart. Den ska innehålla samma saker som alltid förut. Men behovet av att skydda och omhulda ökar i takt med att vi kommer närmare ett barnbesked och andra händelser runt omkring mig. 

Darlingen fick bestämma dagens agenda. Efter en stillsam frukost tog vi därför cyklarna in till stan för att strosa. Det var varmt. Jag tror att jag har en felaktig termostat i min kropp. Jag tvingar Darlingen att känna på min plaskvåta rygg för att få honom att uttala visa saker. Eller åtminstone tycka synd om mig. Det gör han inte. Han säger att man kan träna bort att bli svettig för ingenting. Hrmph. Alltså måste man bli mer svettig innan man blir mindre svettig. Det är ganska märkligt tycker jag.

Jag har länge gått omkring och funderat på om jag inte skulle trivas i ett par velourbrallor. Idag bestämde jag mig för att det nog stämde. Så jag köpte ett par på Gudrun Sjödén. Det var mina första velourbrallor i vuxen ålder och mitt första inköp på Gudrun Sjödén. Det är en butik som jag alltid förknippat med medelålders tanter. Kan konstatera att jag nu är en medelålders tant. 

Både jag och Darlingen njöt av att vara barnfria. Att inte vår dag avgörs när telefon ringer på morgonen och Bonusen vill leka med Hjortpojken. Det är faktiskt ganska stressande. Eller är jag bara ovan.

Efter en mindre stadsvandring cyklade vi till Västra Hamnen i akt och mening att äta lunch. Det blev Salt & Brygga. En fantastiskt skön eftermiddag där det enda som grumlade min lunch var att jag glömde att jag inte gillar alla sorters skaldjur när jag beställde skaldjurslasagnen. Det blev ett förfärligt petande och sväljande av stora tuggor. Darlingen lovade att påminna mig om denna dagen nästa gång jag var på väg att beställa skaldjurslasagne. Varför kan skaldjurslasagne inte bara innehålla lax, vit fisk, kräftor, räkor, hummor och krabba? Varför måste den innhålla alla möjliga sorters konstiga musslor och bläckfiskdelar?! Hur som helst var rosévinet, det vita vinet, folkvimlet, solskenet och den allmänna lojheten till full belåtenhet.

Styrkta av två glas vin äntrade vi den där lilla klädaffären för småttingar som får mig att önska att jag får ett väldigt, väldigt litet barn. Vilket inte kommer att ske. Så jag fick istället köpa flaggvimpel - en massa fina flaggor på tråd, lite pinglor och annat krafs. Jag VET att det kanske inte är något för en 4-5-åring, men det är faktiskt något för en 42-åring. Jag kanske ska sätta upp den i vårt sovrum istället för Battingens rum...

Sedan cyklade vi runt en massa runda tills jag fick ont i den biten på kroppen som hela tiden nöts mot sadeln. Då fick vi åka hem och grilla, dricka mer vin och tala om för varandra vilket underbart liv vi har. Det kändes bra. Fullkomligt på något sätt.

Vi har inte sett till "Skummisen" på ett tag. Förrän igår. Då såg jag honom i en grannes trädgård - en granne vi aldrig hälsat på och därmed inte är bekanta med. "Skummisen" struttade fram och tillbaka mellan förrådet och en plats jag inte kunde se. "Aha", tänkte denna Sherlocken, "Han bär ut saker från förrådet". Inte för att jag såg att han bar, men det kändes liksom rimligt.

Innan jag hann tänka ut vad jag skulle hojta, företa mig eller på annat sätt visa min rådighet hade "Skummisen" skummat färdigt. Han gick helt sonika ut ur trädgården, hoppade på en cykel och cyklade iväg. En ganska behärskad flykt. "Men det är väl så det går till; tjuven vill ju inte bete sig misstänkt", tänkte jag initierat.

Jag drog handen över munnen för att få bort det värsta av tandborstskummet och galopperade ner för trappan. Fick upp Darlingen ur soffan och meddelade att vi skulle på "Grannar mot brott"-uppdrag. Och så traskade vi iväg efter att noggrant ha låst och larmat huset.

i okända grannens trädgård fanns inga spår. Inga saker som var utkånkade men ostulna. Det var bara tyst och tomt. Grannen själv tittade på TV. Det kunde Fru Sherlock sluta sig till genom att betrakta det blåaktiga skenet som silade genom persiennerna.

Vi ringde på. Bad om ursäkt för vår sena visit. Förklarade. Han kände inte till "Skummisen". Han fick bakgrundsfakta. Han hade inte hört något i trädgården. Men hans son hade precis cyklat iväg....

Jag är nog inte så  mycket Sherlock ändå. Mer Watson. Både till kroppsform och intelligens.

Jag har försökt skriva detta inlägget flera gånger. Det är svårt. Det blir så långt och jag blir så arg. Jag ska försöka sammanfatta.

Bonusen har nu genomfört sin första träningsresa med tåg. Men ända in i det sista pågick en djävulskt ful mamma-kampanj bakom min och Darlingens rygg. Enda anledningen att vi fick reda på det var att Bonusen fick nog. Han berättade för mig vad hans mamma höll på med.

Bakom våra ryggar och strid med vad vi kommit överens om, har hon i hemlighet bearbetat sin son så att han ska vända sig mot sin pappa. Därtill har hon försökt skrämma sin son till att inte våga åka tåg ensam. Hon har sagt att Darlingen mutar sin honom med en bärbar dator. Men hon samtidigt erbjudit sonen en bärbar dator om han INTE åker tåg själv (!). Hon säger att det är farligt att åka tåg och att Bonusen inte på många, många år är redo för att resa själv. Och hon pratar om det hela tiden. Eller som Bonusen uttryckte det: "Hon vill prata om det hela tiden, morgon, middag, kväll, på promenad, på väg till fotbollsträningen, när vi tittar på TV... ALLTID vill hon prata om det. Jag vill inte prata mer om det. Jag VILL resa tåg själv!"

Denna gången klarade Bonusen manipulationen. Han stod upp för vad han tror på och vad han vill. Och vi är så stolta över hans vilja och kraft. Han gav oss möjligheten att ta tag i en situation som han visste att han inte klarade på egen hand. Så medan jag och Bonusen var på kalas tog Darligen itu med hans mamma. Det gick sådär. Sammanfattningsvis kan man säga att hon på fullt allvar tror att han kommer bli drogad, kidnappad och mördad på tåget om han reser ensam. Hon förstår inte vad Darlingen menar när han säger till henne att hon projicerar all sin rädsla på Bonusen och gör honom till en rädd och osäker liten kille. Hon har inte en tanke på att resa med honom själv för att bilda sig en egen uppfattning. Det är vi som ska hämta och lämna - antingen via bil eller med tåg. En resa på vardera 6 timmar i varje riktning. Hon är inte villig att själv resa dessa sträckor för att sonen ska få träffa sin pappa - det överlämnar hon helt och hållet till oss. Alltså finns det inget incitament för henna att benmästar sin rädsla och börja lyssa på sin sons vilja. 

Hur gick det då? Bonusen skötte sig exemplariskt! Han fick bestämma sin lunchlåda (macka med stekt ägg, kanelgifflar, en smarrig vaniljbulle, coca cola) och han fick köpa två tidningar. Fast den ena var på engelska och därmed inte så intressant. Hållplatsen före Bonusen var framme var han instruerade att ringa till sin mamma. Hon svarade inte. På 5 försök. Till sist ringde hon upp. Jag förstår inte hur man kan göra så mot sitt barn. Hade jag varit i hennes sits hade jag haft mobilen limmad på kroppen för att vara säker på att inte missa rutingenomgången som ska gälla vid framtida resor. Ska hon missa hans samtal när han reser helt ensam också?!

Väl framme meddelade Bonusen att det var jäääättelångtråkigt att åka tåg. Det var inte läskigt. Det var bara tråkigt. Det är en helt annan sak än rädsla. Det är nämligen långtråkigt att åka bil också. Det gäller bara att vara rätt utrustad.

Nu väntar vi med spänning på att höra hur Bonusen ska ta sig till oss nästa gång. Det är han som får bestämma. Han har hela tiden sagt att han vill resa tåg själv. Vi får väl se. Vi har bestämt oss för att Bonusen får styra. Vill han åka tåg själv ska vi inte sätta oss emot det. Vill inte hans mamma att han åker tåg själv får hon antingen resa med honom eller köra ner honom till oss. Det finns inte på kartan att vi sätter oss i bilen för att hämta en grabb som själv vill åka tåg medan hans mamma hindrar honom. Den risk vi löper är att mamma säger "Om ni inte hämtar honom får han väl stanna hos mig. För han reser inte själv."

Min önskedröm är att Bonusen är stark nog att stå på sig. Att säga att han VILL åka tåg. Att han erbjuder henne att resa med honom så att hon får se att det inte är något farligt. Men just nu tror jag bara han är irriterad för att hon hindrar honom att göra något han vill, kan och tror på. Dessutom står hon emellan honom och den där bärbara datorn. För som han sa, när vi frågade honom vad han tyckte om att hans mamma erbjuder honom en dator om han inte åker tåg:

"Jag vill förtjäna datorn. Inte bara få den".

Det finns tre NSPO-saker (=Not So Proud Of) i mitt liv som jag vill eliminera. Hmmm... det finns säkert fler oroshärdar om jag börjar tänka efter men det tänker jag inte göra just nu.

För en av NSPO-sakerna utgör sjukdom en uppvärmning. När värsta sjukdomen är överstökad är det bara att ge sig i kast med fortsättningsfasen där den riktiga elimineringen kan ske. Just exakt där befinner jag mig just nu. På skälvande ben men med stadiga fötter.

Men jag har även tagit itu med den andra av NSPO-sakerna. Den som tar cirka en vecka att eliminera. Jag har klarat 5 dagar och det går bättre för varje dag som går.

Den tredje saken väntar jag med. Den kräver en helt annan långsiktighet och beslutsamhet. 

Onsdagens tågåkningsövning är nu bokad. Bonusen är karsk och säger att det är enda gången vi ska öva. Nästa gång åker han själv. Den där bärbara datorn måtte utgöra en enorm dragningskraft.

Vi borde bakat in ett års klädinköp utan knorr i datorbelöningen. Då hade vi haft fribiljett till att ekipera ungen utan knot och sura miner. Idag slank vi in på H&M och Lindex för att köpa jeans till honom. Han blev överrumplad men lyckades ändå sura så till den milda grad att Darlingen blev förbannad. Trots smärre känsloutbrott från alla inblandade parter kom vi därifrån med uträttat ärende. 

Sedan åkte vi hem, lagade munkar och tävlingsåt dem med sylt och socker. Bonusen slog sitt gamla rekord och fick i sig hela 21 stycken. Hjortpojken, som levererades lagom till munktävlingen, åt 20 st. Darlingen åt hedervärda 27 st. Själv tappade jag räkningen någonstans efter 11 st. Jag pratade för mycket.