Träffade en god vän idag när jag väntade på bussen. Han berättade att hans dotter hade åkt buss på egen hand för första gången idag. Det har gått åt skogen.

Pappan hade upptäckt att dottern var på väg åt fel håll när han kontrollringde och frågade var hon befann sig. Och fick Bispgatan till svar. Det var långt ifrån där hon borde vara. Det visade sig att hon hade frågat busschauffören - som bröt kraftigt - om bussen gick till Fridhemstorget. Han sa att den inte gjorde det utan bad henne ta 34:an istället. Problemet var att hon hade klivit på RÄTT buss men busschauffören gav henne fel information. Han skickade henne åt ett helt annat håll. Med en helt annan buss. En flicka på 10 år. Antingen tänkte han fel eller förstod han inte vad hon sa (det är inte ovanligt att busschaufförerna i Malmö pratar oerhört dålig svenska). Oavsett vilket så höll ett litet flickebarn försvinna i lokaltrafiken idag. Tack gode gud för mobiltelefoner.

Precis när vi stod och förfasade oss över vad som kunde ha hänt kom vår buss. Min gode vän stod med ryggen emot och vi stod en liten bit in på hållplatsen. Där man brukar stå. Då small det. Min gode vän blev påkörd bakifrån av bakspegeln och skrek rätt ut. Själv hann jag precis ducka.

Sedan började det oansvariga.

Jag ser hur busschauffören inser att han kört på någon. Ändå öppnar han dörrarna och släpper på folk. Han gör inte minsta lilla ansats till att kontrollera statusen på den som blev påkörd innan han släpper på folk. Väl uppe på bussen sker följande konversation:

"Du körde på mig med backspegeln." (lugn ton)

"Det inte vara mitt fel. Du inte titta noga" (ilsken ton)

"Men du såg ju att jag stod med ryggen emot och inte såg dig komma. Du kunde väl signalerat om du såg att jag riskerade att få backspegeln i huvudet? (lugn ton)

"Det inte vara mitt fel. Det vara ditt fel. Du stå för nära." (riktigt ilsken ton)

Betänk att det var en yrkeschaufför som talade. En som kör en buss som väger flera ton. En som borde veta exakt var hans buss börjar och slutar, vilka utskjutande delar som finns, var tutan finns och vad allmänt jävla trafikvett innebär? Den som kör ett motordrivet fordon har alltid större ansvar än en person som rör sig utan fordon. Det säger sig själv att den med kraftfullast fordon är den som ska vara mest försiktig. Och när en buss möter en homo sapiens är ansvarsfrågan ganska självklar.

Är det konstigt att folk är skeptiska till lokaltrafiken efter två sådana incidenter på bara några timmar? Min gode vän har i 15 års tid kört bil till jobbet och äntligen bestämt sig för att åka buss. Det var hans andra bussåkardag. Jag kommer vara grymt imponerad om han fortsätter att ta smällarna av att bli miljömedveten...

Mina föräldrar växte upp i en tid där barn inte fick ta så mycket plats. De växte dessutom upp på landet där det alltid fanns massor av arbetsuppgifter oavsett barnens ålder. Inte konstigt att de ibland längtade bort till andra föräldrar som verkade mycket bättre än de egna. Pappa är del i en syskonskara på 7 där föräldrarna skilde sig. Mamma är del i en syskonskara på ursprungligen 4, men där olyckor och sjukdom i alltför unga år decimerat skaran till 2. Speciellt mamma hade det tufft - äldsta dottern och föräldrar som var förkrossade av att två större bröder barn dog alltför unga - en i sjukdom som litet, litet barn och en annan i en flygolycka precis när han blivit pappa. Och ingen pratade med de återstående barnen om sorgen. Det tystades ner och gömdes långt, långt in i känslolivet.

När jag ser hur mina föräldrar och Darlingens mamma tar hand om sina barnbarn blir jag alldeles varm i hjärtat. Det ger sina barn och barnbarn allt de inte fick av sina föräldrar. Det finns så mycket kärlek, omhuldande, omsorg, engagemang och tid. Barnbarnen älskar dem högt och älskar att få sova över och få bli ompysslade. T ex upptäckte jag igår att mamma har sparat två kartonger fyllda med små behållare av olika slag enkom för barnens räkning. I barnens "affärslekar" fylls de med allehanda kryddor, juicer och flingor. Fantasin är oändlig och stimuleras av min mamma. Hon deltar sällan i lekarna men sätter igång deras kreativitet. De älskar det! Till och med en pubertetstjej på 13 år leker av liv och lust. Eller som när mamma placerar en bok om huskurer i äldsta barnbarnets händer eftersom hennes lillasyster är förkyld. Dagen efter ägnas halva dagen åt allehanda huskurer - allt från citronvatten för såriga halsar till ångbad med timjan. Sedan smörjs rosiga små ansikten in i mjukgörande kräm. Allt med mina föräldras benägna bistånd.

Vi - barnen - tycker också att det är balsam för själen att komma på besök. Man känner sig alltid välkommen, det finns alltid mat oavsett när man kommer på dygnet. Det finns alltid ett lyssnande öra och personer som ställer upp när man behöver hjälpen som allra bäst. Ändå sker allt med integritet. Ibland förstår jag inte hur de lyckas.

Så tänker jag på hur vi - vår generation - kommer att bli som mor- och farföräldrar. Vi som fått allt serverat. Vi som alltid fått uppmärksamhet. Vi som inte har en aning om hur det känns att inte synas. Vi som haft föräldrar som valt att stanna hemma hos barnen istället för att arbeta. Vi fattar förmodligen inte hur bra vi har haft det. Kommer vi att ta lika väl hand om våra barnbarn eller kommer vi vilja fortsätta forsa fram i gräddfilen och leva "vårt" liv?

Jag hoppas inte det.

Och ja... jag medger att mina föräldrar är mina största idoler. Utan konkurrens.

Igår for vi omkring som virvelvindar på förmiddagen - tömde förrådet och städade. Sedan blev det ånyo en massa ärenden tills vi sansade oss, köpte fastlagsbullar och åkte till mina föräldrar. Där blev vi sittande resten av dagen.

Vi har lite svårt för att slappna av hemma numera. Det är liksom inte så mysigt längre eftersom varje hörna är belamrad med flyttkartonger.