Idag blev min mamma opererad i ögonen. Allt har gått bra. Jag är enormt lättad.

Även om starr inte är en dödlig sjukdom så har jag hunnit att begrava henne i mina tankar idag. Man vet ju aldrig hur illa lite lokalbedövning kan ta. 

Så talar en äkta pessimist.

Ähum... terapi vore kanske något?

Idag har vi varit rundor. Igen.

Vi har bytt kalkstensskivan i köket mot svart granit. Kalkstenen som vi beställt var av alltför dålig kvalitet för att vi skulle vilja ha den. Dessutom har vi insett att kalksten var långt mycket känsligare än vi någonsin kunnat föreställa oss. På en provbit i stenaffären hade man hällt olika vätskor på kalksten och visade hur det påverkade kalkstenen. Det blev inga snygga fläckar precis... Jag har i min enfald trott att fläckarna skulle bli snygg patina med tiden men vi pratar om frätskador om man inte omedelbums torkar upp!

Det mest avgörande var när expediten sa att det inte var tillrådligt med kemiska rengöringsmedel i köket när man har kalkstensskiva.

"Räknas Prefect som kemiskt rengöringsmedel?", säger denna ärthjärnan.

16.300 kr fattigare traskade vi ut ur butiken. Då vänder sig Darlingen till mig med ett brett leende och säger:

"Jag är så glad! Nu slipper jag få skulden för alla fläckar som kunde ha uppstått på kalkstensskivan"

Det värsta är att han har rätt. Jag hade inte kunnat slappna av i 3 minuter om han skulle laga mat. Jag hade stått som en galen furie med en wettextrasa i högsta hugg. Alltid beredd på det värsta.

Och så kan man ju inte framleva sina dagar.

I vår närmaste krets har det pågått en vårdnadstvist som sugit all kraft från alla inblandade och orsakat mycket elände och tråkigheter. Nu har det äntligen löst sig genom att den ena parten har - på eget bevåg - avsagt sig all fortsatt kontakt med barnet.

Det är givetvis tråkigt att barnet förlorar kontakten med den ena föräldern men i detta fallet har det lilla barnet mått dåligt psykiskt och blivit "misshandlat" av de sociala myndigheterna som inte visat någon som helst handlingskraft. Alla har inväntat bättre tider och nu är de här. Men inte tack vare dem...

Äntligen får alla ro. Inga mera sjuka utspel om vanvård. Inga mer dramatiska scener med ett förkrossat barn som inte vill åka till andra föräldern. Inga mer lögner och hot. Inga mer anmälningar utan grund.

Det är över. Tack och lov.

Jag har migrän, ont i huvudet, ont i kroppen. Jag har för trånga jeans och för många magrulsor som är allvarligt i vägen för mitt välbefinnande.

Körde till jobbet idag. Lyckades hitta en parkeringsplats. Upptäckte att jag glömt handväskan hemma. Körde hem igen. Hämtade handväskan. Körde till jobbet igen. Hittade ingen parkeringsplats.

Lyckades till sist klämma in mig mellan två stadsjeepar. Tryckte biljett som placerades mellan tänderna medan jag låste. Gick 10 meter. Upptäckte att parkeringsbiljetten ska vara i bilen och inte mellan  mina tänder. Fick gå tillbaka. Fastnade med handväskeremmen i handtaget på väg in på min arbetsplats. Inte en gång utan två.

Kräker ur mig allt elände till en vänt leende kollega. Bara för att upptäcka att hon är upptagen i telefon. Hennes kund hade hört hela min kaskad. 

Jag ska göra så lite som möjligt idag. Inte ringa viktiga samtal eller fatta viktiga beslut.

Jättedumt att vi måste välja köksbänksskiva idag.